VARNING: Den här bloggposten innehåller SPOILERS för dig som inte har spelat Mass Effect 3, alternativt för dig som inte kommit så långt.

Igår var jag som sagt och hälsade på Kaidan för första gången, med Thane kvar som LI. Thane gjorde slut med mig, mer eller mindre, och vill inte prata med mig längre. Kaidan har accepterat ett uppdrag från Udina som Spectre, och jag har resignerat mig inför att jag inte kommer att träffa Kaidan mer på ett tag.

Shepard dränkte sina sorger genom att ge sig ut i rymden istället. Primearch Victus är räddad och Shepard har haft ett möte med den salarianska Dalatrassen, Wrex och Victus. Men innan det hände plockade Normandy upp en nödsignal från Grissom Academy och Kahlee Sanders.

Grissom Academy
Jag tror att tanken är att jag som spelare skall ge mig av till Sur’Kesh först, innan jag tar mig an Grissom Academy, men jag är enveten och vill inte alltid göra som spelet vill att jag skall göra, så jag drog till Grissom. Där träffade jag Jack för första gången sedan ME2, och hon gav Shepard en smäll på käften för att Shepard hade litat på Cerberus. Det hindrade förstås inte Shepard a.k.a. “Queen of the Girl Scouts” att hjälpa Jack och Jacks studenter ifrån den Cerberusinfekterade skolan.

Det är rejält hårda strider på Grissom. Det kommer ett antal Atlas Mechs och försöker ställa sig ivägen för studenterna och friheten, men jag har en ganska bra taktik för Atlas – den kommer senare i ett fiendeinlägg – så jag klarade av dem bra. Det jag inte klarade av så bra var alla dessa jävla Cerberus Engineers och deras förbannade Turrets. Det enda jag kan göra med Shepards veka Engineerfysik är att nöta, nöta, nöta. Combat Drones och mina egna Turrets känns inte särskilt effektiva i hela härvan, snarare är de distraktioner än någon riktig hjälp. Och eftersom det var Jack det handlade om att frita så tog jag inte med mig de tunga musklerna utan nöjde mig med Liara och Garrus. Big mistake. Jag hade behövt komplettera Liara med James Vega för att det här skulle ha gått mindre smärtsamt.

Grissom Academy är speciell av tre skäl. För det första får jag träffa Kahlee Sanders som varit en närvaro i böckerna om Mass Effect-universat och som dessutom är Andersons gamla flamma, och det där är alltid trevligt. För det andra får jag träffa en något mer civiliserad Jack, som faktiskt går att ha i möblerade rum. (Jag undrar om Biotics gör så att bröst växer? Hennes bröst ser definitivt större ut i ME3 än ME2, men det kanske har att göra med det där “växande-bröst-fenomenet” som alla spel verkar genomgå, mer eller mindre. Liara ser också ut att ha större bröst. Might be a Matron thing?) Och sist men inte minst. David Archer. I DLC:t Overlord träffar jag ju på David och Gavin Archer för första gången och här får jag återse David som jag räddade ifrån sin brors… omsorger. Det är en kort sekvens, men precis som med Kahlee Sanders ger den mig ett sammanhang i världen, i universat. Jag känner i allra högsta grad att jag har kommit hem när jag spelar.

Efter ytterligare en Atlas – och efter att ha själv fått köra en Atlas (vilket var kul, yay) – så lyckas jag rädda skinnet på Kahlee, studenterna och Jack. Utmattad tar jag mig an nästa uppdrag. Ett möte med diplomaterna.

Sur’Kesh
Det här uppdraget inleds med en kort “diskussion” där jag får återse Wrex igen. Gamle goe Wrex. Min favoritkrogan. Han vill få stopp på Genophagen och har fått insiderinformation om att en av de krogankvinnor som genomgått Maelons experiment fortfarande lever – och bär på lösningen på Genophage-gåtan.

Den salarianska Dalatrassen vill så klart inte veta av att krogans återigen får möjlighet att sprida sig genom imperiet, men Shepard lyssnar inte på det örat. Det är dags att frita en krogan.

Wrex följer med till den salarianska forskningsbasen på Sur’Kesh, men inte som en del av teamet. Jag får ett par flin när jag pratar med honom, vilket man kan göra på Sur’Kesh, något jag varmt rekommenderar. När han gnabbas med Garrus och Liara. För tillfället har dessa två verkligen blivit “standard fare” av rent nostalgiska skäl.

Jag träffar också Major Kirahee, salarianen från Virmire, ni vet “hold the line!”. Det är även det ett kärt återseende. Jag gillar verkligen hur alla dessa lösa trådar knyts ihop. Det är som att se en väv bli hel igen.

Självklart går det inte att träffa på salarianer utan att Mordin Solus är där, och Mordin blir det käraste återseendet av dem alla. Han är lika snabb i truten som vanligt och lika smart. Det är så klart Mordin som har läckt informationen till Wrex, något han själv berättar på basen. Efter det följer ett jävla rännande i trappor, upp för stegar och rätt in i Cerberustrupper titt som tätt. Jag rekommenderar att kolla runt lite extra noga på Sur’Kesh, för där finns både ett nytt gevär och en ny pistol samt en rad upgrades att hitta bland allt skrot. Där hittar jag Scorpion som är en stor del av min taktik emot en framtida fiende.

På Sur’Kesh springer Shepard och squad mates också in i en Yagh, en varelse som visade sig vara the Shadow Broker i DLC:t Lair of the Shadow Broker och det ger upphov till en rolig konversation mellan Garrus, Liara och Shepard. Det är därför de är med båda två. Stort fniss och tack för den BioWare.

Det är också på Sur’Kesh som jag misstänker att det är meningen att jag skall träffa Atlas mechs för första gången för den faller från himlen och introduceras storslaget i den sista striden innan jag kan ta min krogankvinna och dra.

Avslutningsvis
När jag slutar spela för dagen har jag fritagit Eve – krogankvinnan – vunnit ombord Wrex och Mordin och har en rad nya uppdrag på Tuchanka samt en hög kära bekantskaper på Normandy att prata med. Väl tillbringad tid.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, spel, BioWare, Kaidan, Garrus, Liara, Shepard, Mordin, Wrex, Thane, Kirrahee