Caveat lector Det här skrivs med en huvudvärk som får mig att se dubbelt, så det finns kanske logiska luckor här och där. Är det alldeles för psykedeliskt så får jag läsa om i morgon och redigera. Så. Jag tvår mina händer.

Det påstår i alla fall tre skribenter från Karolinska Institutet när de i dagens DN debatt behandlar medierådets rapport om att våldsamma datorspel inte får ungdomar att handla våldsamt.

Om jag hade haft lite mera tid, eller lite mindre ont i huvudet, så hade jag gått i svaromål, med källor och allt, att KI inte heller befinner sig i en direkt objektiv sits.

Frank Lindblad som forskar på autonoma nervsystemet i samband med våldsamma datorspel använder exempelvis bara pojkar i sina studier för flickor har hormoner. Det var i alla fall vad en forskarstudent jag talade med under Gaming Forum – Different Perspectives on Gaming sade till mig under en paus i symposiet som förvisso hölls för fyra år sedan, men ändå. Forskningsrapporten – som jag för övrigt inte hittar när jag Googlar – gav enligt Lindblad resultatet att pojkarna sov sämre när de hade spelat våldsamma spel (som inte var avsedda för åldersgruppen, mind you). Men den gav inga långtgående resultat, för studien tittade bara på det autonoma nervsystemet när unga (pojkar) spelar våldsfokuserade spel. Eller när de måste hålla sig lugna innan sänggåendet. Det som hade varit intressant i sammanhanget är vad som händer i autonoma nervsystemet när man glor på TV, när man läser en våldsam bok eller vad attan som helst som på något sätt går att jämföra ur ett medieperspektiv.

Men det här är så klart oväsentligt. Att flickor och unga kvinnor inte får vara med när det forskas på autonoma nervsystemet under en studie på Karolinska är så klart inte fördömande för hela KI. Och att Frank Lindblad befinner sig på ett symposium anordnat av Fair Play för att berätta om det är heller inte särskilt anmärkningsvärt.

Att amerikanska studier ofta är starkt påverkade av de moraliska värderingar som råder i USA är heller inte särskilt anmärkningsvärt, men det som ÄR anmärkningsvärt är att inte tro att det korståg som bedrivs mot våldsamma TV-spel i USA inte påverkar forskningen på något sätt.

Gerard Jones, Killing Monsters:

We are frightened by the images we see in games, and so we become frightened by the people who love them, which makes us shove those people further from us and induces them to play the games more often and in greater isolation. Because the hobby looks bizarre to us, we seek evidence of its effects in bizarre events. “It’s true that crime rates in general have gone down,” said New York State Senator Michael Balboni in the course of his campaign for video-game regulation. “But according to a detective on the New York City Police Force I was speaking to, certain types of crimes are up. Beheadings are up. Burnings are up. These are the types of violence portrayed in these games. Is this a coincidence?” The question is a misdirection. […] There is no evidence to support the fear that video games have increased the amount or changed the nature of crimes anywhere.

På samma sätt som jag är övertygad om att herrarna professorer ifrån KI är påverkade av de rapporter de läser och sina egna fördomar, är jag övertygad om att Medierådet är subjektivt i sina bedömningar. Så jag ger de tre professorerna från KI rätt. Medierådet är inte objektiva. Det är inte KI heller. Och inte Fair Play, och inte Dataspelsbranschen och inte American Psychological Association eller någon annan instans som på något sätt valt sida i den här debatten.

Gerard Jones, Killing Monsters:

We are troubled by the idea of repetition. We fear that if kids do something over and over again in play, they are more likely to replicate it in life. But the evidence suggests that repeated play is usually a good tool to diminish the power of their thoughts and feelings, not to strengthen them. We’re also troubled by the thought of kids playing actively with disturbing images. But the example of video games suggests that kids’ ability to write their own “scripts” and build their own “maps” give them more control over those images.

Det jag HAR lyckats komma fram till efter att ha läst så många forskningsrapporter jag bara kan komma över, är att vi fortfarande är primitiva varelser som drivs av en lika primitiv längtan efter trygghet, och att den tryggheten hotas när våra invanda mönster och traditioner hotas.

Torkel Klingberg, Den översvämmade hjärnan:

För drygt hundra år sedan var det många barn som fick höra att de skulle gå ut och leka, eller hjälpa till på gården, istället för att göra något så onaturligt som att ligga och läsa timme efter timme. Man kunde bli förläst. Man blev klen. Det var inte bra för ögonen. Att läsa visade sig istället vara det överlägsna förberedandet på det kunskapssamhälle som väntade. Kanske är dataspelandet på samma sätt en förberedelse för den informationsintensiva och datoriserade framtid som väntar?

På samma sätt som läsande för ett par hundra år sedan var hälsofarligt är idag datorspel hälsofarliga, oavsett om det finns belägg för det eller inte, för det är något som är obekant, något nytt, något i sammanhanget farligt. Vi vill kunna dra snabba slutsatser. Vi vill kunna hålla oss till våra stereotyper och karikatyrer, för det lägger mindre press på oss att tänka själva. Vi vill slippa se debatten i grått. Det är mycket lättare att säga svart eller vitt, ont eller gott, ditt fel, ditt fel, ditt fel!

Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan, och hur vi tolkar den är förmodligen färgat av våra egna förutfattade meningar. För min del befinner jag mig fortfarande mitt emellan. Jag tror på fullt allvar att företeelser som upprepas i kulturen i stort (inte enbart i spel) påverkar oss, annars skulle jag inte vara feminist. Men jag tror också på individens styrka, annars skulle jag heller inte vara feminist.

Vår kultur (och våra datorspel är i hög grad en spegling av vår kultur, tro inget annat) är en tillgång och ett ok. Vad vi gör av den är upp till oss.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,