Debattartikeln av Andreas Sabelhierta på dagens DN inleds med en självsäker analys av problematiken runt datorspel. “Alla vet” och “alla pratar om” problematiken med datorspel, enligt texten. Men gräver jag lite djupare i de artiklar som berättar om vad “alla vet” och vad “alla pratar om”, så hittar jag inga belägg för Sabelhiertas påståenden. Snarare hittar jag en problematik med teknikutveckling och föräldraansvar.
För mycket tid framför datorspel kan vara vår tids snabbast växande hälsobomb, enligt en rad framstående läkare och forskare. Vad jag vet, efter enklare efterforskning, så har varenda tonårsfamilj stora problem med detta och ingen har en aning om hur man ska tackla det. Alla pratar om det och alla vet att det är ett stort problem, men verkar borsta av sig problematiken med någon motivering om att det är den nya tidens norm i hemmen.
De artiklar som Sabelhierta uppger som källor till det “alla vet” handlar bland annat om att barn och unga får nackproblem av att titta på mobiler och skärmar som hålls i händerna, att det uppstår “digital demens” utav att man själv inte söker information utan använder Google till allt, samt att stillasittande orsakar benskörhet och sömnrubbningar. Inga av dessa texter tar upp datorspel som en ledande orsak, utan pratar istället om TV, datorer och mobiler, utan att ange specifikt innehåll. Den enda artikeln som faktiskt berör datorspel är Katarina Bjärvalls artikel i DN, som paradoxalt nog pratar om Pokèmon GO! som faktiskt uppmanar till rörlighet. Problemen Bjärvall tar upp är dock av en annan art än just stillasittande.
Det som stör mig mest i Sabelhiertas debattartikel är inte anförandet om att barn förmodligen skulle må bra av att röra mer på sig. Det gäller nog för många i dagens samhälle. Det som bekymrar mig är tonen i meddelandet. Datorspel är syndabocken på ett sätt som är helt ounderbyggt i artikeln. Om Sabelhierta verkligen ville poängtera problematiken med datorspelsberoende – vilket han gör i texten och som han använder som förevändning att peka på de artiklar och texter han länkar till – så kanske han borde ha gjort lite bättre research. Han skriver bland annat att det “finns barn med utvecklad benskörhet som en direkt följd av osunt datoranvändande och långvarigt stillasittande”, och det är möjligt att det gör det. Han har trots allt länkat in en artikel som pratar om detta problemet. Men i texten används det som en bensäker koppling till datorspelsberoende, och den enda artikelkällan som saknas i inlägget är just bevis för att datorspelsberoende är boven i det stillasittande dramat. Benskörhetsartikeln talar nämligen inte alls om datorspel.
Sabelhierta fortsätter med att avkräva något slags ställningstagande ifrån politiker om detta problem som “debatteras flitigt ute i världen”, men vare sig det “alla vet” eller de “flitiga debatter” som pågår har det refererats till i debattartikeln.
Vid sidan om det ökar datorspelsindustrin sin försäljning och har en raketomsättning varje år. År 2015 med 35% i Sverige. Är det inte väldigt märkligt att regeringen, socialdepartementet, folkhälsomyndigheten eller vilka det än nu må vara, inte tar en tydligare ställning till detta problem? Ute i världen är det en stor och het potatis och debatteras flitigt. Både för- och nackdelar talas det om.
Min undran i sammanhanget är om inte datorspel känns som en bekväm syndabock att hänga upp problematiken på? Jag försvarade Bjärvalls artikel i DN med att jag tycker att vi skall ifrågasätta teknikutvecklingen och försöka utvärdera om den verkligen är så bra som vi tror, men jag påpekade också i det sammanhanget att innehållet som tekniken tillhandahåller knappast är problemet. De företag och organisationer som Sabelhierta säger jobbar med datorspelsproblematiken är inte ens namngivna, så hur skall jag som läsare då ens kunna ta reda på vilka företag och organisationer det är, än mindre om de får statligt stöd?
Sabelhierta avslutar med en vad jag uppfattar som konspirationsteori:
Kan det vara så att regeringen inte vågar peta i det som kan komma att få deras stora oreglerade skattekossa, spelindustrin och datorspelsbranschen, att sticka ut underläppen?
Regeringen är alltså rädd för att skattekossan datorspelsundret skall göra – vadå? Vad det gäller reglering av datorspel är det ungefär lika lätt som att reglera böcker. Skall vi förhindra att spelare spelar genom lagbegränsad speltid, eller vad är det Sabelhierta är ute efter? En skattesats beroende på hur beroendeframkallande ett spel är? Vad är det regeringen skall göra?
Sedan 80-talet finns en diagnos för spelberoende, men ingen för datorspelsberoende. Osunt och tvångsmässigt datoranvändande sabbar hälsan för våra barn och unga i Sverige. Är det så att svensken och svenska myndigheter resonerar – att så länge det inte finns någon diagnos så finns ej heller problemet?
Det Sabelhierta missar i hela artikeln är att länka till något som stöttar det här påståendet. Det vi har problem med är ett stillasittande liv, som understöds av teknologi som tillåter stillasittandet. På inget sätt är detta kopplat till specifikt innehåll, allra minst till spel.
Min uppmaning blir således att Sabelhierta läser på och hittar forskning som stöder påståendena han framför. Innan dess är det kanske bäst att undvika att skriva debattartiklar på DN som utmålar datorspel som skurken i dramat. Alternativt kanske han bör rikta sin kritik åt ett håll som stämmer lite mer med det han påstår. Dessutom är det kanske inte heller svårt att se hur han själv har ett intresse av att röra upp stämningen mot datorspel. Tittar man i hans presentation ser man nämligen att han är “förundrad förälder och social entreprenör som är initiativtagaren till en mobilapplikation om nätberoende bland barn och unga”. Skall jag vara lika ful som Sabelhierta i min retorik kan jag ju då ifrågasätta vad han som entreprenör får ut av att misstänkliggöra datorspel?
2016-09-24 at 15:50
Bra skrivet. Som vanligt.
De stora, föredetta jättarna, inom pappersbaserad, svensk media är på ruinens brant och detta visar sig på många sätt. Bland annat drabbar nedskärningarna både källkritik och korrektur, vissa forna tidningsgiganter är idag bara några sidor tjocka och fyller ut med reklamutskick för att få helgnumren att ha den karaktäristiska tjockleken, de redan gamla nyheter som publiceras drabbas av granskningar som avslöjar faktafel i högervarv, och avvecklandet av korrekturavdelningar får innehållet att kännas mer som en tonårings facebookpost än en seriös nyhetsförmedlare. Tidningarna är på väg att göra en Kodak. Eller en Hasselblads.
Det är fascinerande att se hur något som funnits så länge ligger i sina sista dödsryckningar.