Dagens twitterdiskussion om sex och relationer fick mig att börja tänka på de där kvaliteterna i spel som är nästan ogripbara, men som rycker tag i mig trots allt, och får mig att stanna.

En utav mina första – och förmodligen också en av de största – verkliga (dator)*spelupplevelser skedde en vårnatt någonstans runt 2002, när jag ensam satt kvar på Picofuns kontor och spelade Anarchy Online, ett MMO som för övrigt fortfarande finns tillgängligt att spela. Anarchy Online blev för mig inkörsporten till en mängd onlinerollspel, och det som tog andan ur mig med just Anarchy Online var något jag aldrig hade anat skulle påverka mig så djupt.

Min nanotech, som jag med stor omsorg byggt upp under ett par veckors kvällsspelande, skulle ut i Newland Desert tillsammans med en grupp andra spelare för ett uppdrag vid en oas. Jag hade aldrig varit där förut, det var sent, sent på natten. Precis som i många andra MMO finns det i Anarchy Online musik i bakgrunden till de olika områdena i spelet, det spelar också in i berättelsen.

Precis när jag och mitt crew sprungit ut i öknen och de svulstiga tonerna till musiken “Newland Desert” vällde fram i mina hörlurar, så steg solen upp över det i övrigt totalt öde landskapet. Med den soluppgången fick jag två lärdomar. Den första var att skönhetsupplevelser av natur kan komma från de mest oväntade håll. Soluppgången över Newland Desert tillsammans med musiken tog nästan bokstavligen andan ur mig, och jag glömde bort varför jag var där. Jag ville bara ta in den stigande solen och njuta av gåshuden som gick i vågor över huden på mig.

Den andra vetskapen som slog mig och som verkligen hamrade in vikten av vad jag upplevde var att mitt sällskap också hade stannat. En av dem sade “wow, what a sunrise”, och satte sig på sanden. Vi andra följde efter, satte oss ner och diskuterade hur vackert det var här i Newland.

Det jag visste då var att vi var i en annan värld. Att det trots ettor och nollor var ett delat utrymme som bar med sig så många oanade möjligheter. Att vi upplevde det tillsammans. Och vi satt på varsin sida av jorden. Och ändå kunde vi dela det ögonblicket. Jag tror det var där jag bestämde mig för min karriär.

Det här knyter tillbaka till diskussionen vi hade idag på twitter, jag @nefalia, @xboxflickan, @gamergadget, @NGplus och @radiogamer_SWE. Den handlade förvisso om sex och huruvida vi föredrog den bitska Morrigan, söta Leliana, heta Zevran eller gräddbullen Alistair (eller om vi för att “få ligga alls” gick till the Pearl i Denerim). Det som slog mig med den konversationen var egentligen att jag själv kunde sätta ord på de subtila mekanismer som får mig att faktiskt bli underhållen, eller som jag sade till @xboxflickan, bli beroende av ett spel jag egentligen inte tycker är särskilt tilltalande ur en mekanisk synvinkel. Men det som fångar mig i Dragon Age Origins är vare sig gameplay eller snygga miljöer. Det som totalt har snärjt mig är Tim Curry, Steve Valentine och Kate Mulgrew, röstskådisarna som tillför så otroligt mycket till en redan snygg produktion. Att få Alistair att tappa målföret, eller att lyssna till Tim Currys mjuka morranden som Arl Howe är värt varenda upprepning. Jag är beroende av röster. Att de här rösterna är förpackade tillsammans med en stormig kärlekshistoria, en tafatt romans eller en het natt i Zevrans tält gör inte saken sämre på något vis. Min enda sorg är att jag inte kan behålla Arl Howe i livet. Jag skulle – om jag kunde – stänga in honom i en bur och lyssna på hans honungsröst tills PS3:an överhettade.

Ahem.

Just det.
___________________________
* Jag spelar rollspel, och den här typen av “gåshudsögonblick” händer allt som oftast i mötet mellan äventyr och spelare. Jag har en rad ögonblick jag skulle kunna relatera.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,