Igår var jag på nördcafé (länk till bambusersändning) och lyssnade på Sonja Swarzenberger, Anna-Karin Linder och Teresa Axner. (Där träffade jag för övrigt en rad andra vackra och begåvade nördar, men det ligger lite utanför den här bloggposten.) Under aftonen så tog panelen upp två saker som jag reagerade på.
Det första var när Teresa Axner berättade om sin första kontakt med Storytellersystemet och specifikt då Vampire. Det var, sade hon, det första rollspelet som talade till henne också. Som hade vartannat exempel tjej och vartannat kille. Eftersom jag hade genusglasögonen på mig i den stunden så var det helt plötsligt uppenbart för mig vad en tänkbar anledning till allt dissande av Vampire som spelsystem kommer ifrån. Det är ett “tjejspel”. Tjenspel har lägre status. Alltså är inte Storytellersystemet coolt. Eftersom det är ett tjejspel. Det har egentligen ingen betydelse att det spelet ensamt revolutionerade en hel spelform – för let’s face it folket, det fanns inte ett konvent i hela Sverige som INTE hade minst ett vampire-äventyr på menyn strax efter att det hade kommit ut, och friformsrörelsen tog ett blad ifrån White Wolfs bok.
Storytellersystemet blev snart reducerat till ett mindre viktigt spel, och jag tror att det har med att göra att det var och är så många tjejer som spelar det (relativt sett, så klart). Det är ett lågstatussystem inom hardcore-rollspelskretsar, dess inflytande över hobbyn blir konstant bortförklarat med att “men egentligen är det ju precis lika simulationistiskt som vilket rollspel som helst”, och de innovationer som Storytellersystemet faktiskt står för – tydlighet, enkelhet, översiktlighet – blir borförklarade med att det är dåligt. Jag har undrat lite över varför det är på det här viset nu när jag håller på att skriva min rollspelshandbok. Att det betraktas som ett tjejspel kan vara en av anledningarna till att det inte längre tas emot särskilt väl av vissa grupperingar inom rollspelskulturen.
Det här är så klart enbart en teori, och jag misstänker att det snart kommer att dyka upp kommentarer om hur fel jag har, det brukar det göra när det gäller Storytellersystemet. För min del var det dock något som klickade och sambanden blev uppenbara.
Den andra grejen jag reagerade på kommer i en senare bloggpost 😉
Läs även andra bloggares åsikter om Storytellersystemet, rollspel, fundering
2010-10-21 at 10:07
Jag tror att du delvis kan vara något på spåren, men jag tror att det kan vara ganska komplext. Traditionella D&D-spelare har antagligen svårt att se bortom den rena regelmekaniken (vilket är ganska manligt), därav kommentarer om att SYSTEMET är “lika simulationistiskt som…” etc. Samma sak med de som hävdar att Vampire handlar om “superhjälte-emos”; de har bara läst systemet, men inte de tester där det skrivs hur spelet ska spelas.
Traditionella rollspel är mer mekaniska, och alla förklaringar handlar om mekaniken, hur man rullar tärning och vilka tabeller man jämför resultatet med. Jag är alltid tveksam till att kalla saker “manliga” och “kvinliga”, men jag tror att fokuset på det regelmekaniska och “hårda” ingår i traditionella manliga gamers självbild, medan “mjuka” värden t.ex intrigerande, ångest, känslor etc. inte gör det.
“Vampyrångest” är i en del kretsar ett skällsord. Jag tror inte bara att det handlar om att det är “kvinnligt”; jag tror att det handlar om att det är fokus på //känslor//; sedan är känslor och fokus på dessa något en del associerar med “kvinnligt”.
Jag vet inte, jag kanske bara babblar…
2010-10-21 at 11:07
Jag vet inte. Jag får för mig att att Word of Darkness och Vampire (fortfarande) hyllas. För att det är enklare. Tjejigare. Mer innovativt.
WoD är antagligen världens näst största rollspel, men det attraherar (misstänker jag) en ganska annorlunda grupp spelare än ettan D&D konkurrenten om andraplatsen WHFRP.
Jag får för mig att många gillar WoD för att det är annorlunda (mot samma dungen crawl som fortsatt sedan 70-talet). Fast det leder väl till att det ogillas av de som inte gillar annorlunda.
// Möller, som svammlar värre än vanligtvis
2010-10-21 at 12:23
Jag brukar “alltid” kalla Vampire för att jävligt bra spel med ett ganska saggigt SYSTEM. Jag och mina polare lirade det väldigt intensivt under några år i slutet av 1900-talet, och Vampire gav oss utan tvekan några av de allra bästa kampanjerna vi haft.
Ärligt talat var väl vårt fokus aldrig riktigt på vampyrångest och känslor, utan mer på politiska intriger och urgamla mysterier. Ibland blev det lite superhjälte-i-läderjacka också.
På den här tiden var vi ett gäng 19-åriga killar som var vana att röja grottor under Waterdeep, så Vampire var en väldigt omställning. I början körde vi också ganska AD&D:igt, men märkte snart att det inte fungerade. Grejen med Storyteller-SYSTEMET var nämligen att strider var så sjukt tidskrävande och bökigt att man snart lärde sig att hitta andra lösningar än att slåss. Jag menar, en attack handlade ju om minst fyra tärningsslag, ibland upp mot 30-40 tärningar.
Så på ett sätt kan man se det som att Vampire uppmuntrade intriger och rollgestaltning genom att ha usla stridsregler. En sorts negativ betingning, kan man säga.
2010-10-21 at 13:10
Jag tror att genusglasögonen får dig att missa en betydligt mer närliggande anledning: Storyteller var annorlunda. Och konservatism finns inom rollspel likväl som annorstädes. Jag själv frustrerades ett par år för att folk såg ned på friform. Många rävar irriterades av det nya sättet att spela.
2010-10-21 at 13:46
Först och främst: Många tjejer tycks lira Vampire, ja. Vampire tycks vara ett spel som tilltalar många tjejer. Ja, men varför dra in hel systemet under den flaggen? Storytellersystemet har väl knappast med settingen att göra? Whitisarna kör ju med det systemet på alla sina rollspel. Så kort och gott tycker jag att Vampire, speciellt då klassikern The Masquerade har det statusproblemet, inte regelsystemet.
Vad det sedan gäller storytellersystemet så har jag aldrig hört det få kritik för att det skulle vara “tjejigt”, “fjolligt”, “vara särskilt relaterat till Vampire som gillas av kvinnliga spelare” eller något sådant. Folk brukar mest ogilla det för att det är ganska tunt och knappt jämfört med många andra system. Eller det att folk inte gillar berättarfriheten som går att överföra på det för att de t.ex. är vana mer styrda system som D20 osv.
Personligen gillar jag förövrigt Vampire, och därtill gillar jag nya World Of Darkness och nya Storyteller utav bara hellsing och tycker att det är bland det mest bekväma man kan spela med. Det är snabbt, enkelt, effektivt och talande för rollpersonen. Med andra ord, för mig är detta inte en genusfråga så mycket som en speltypsfråga.
2010-10-21 at 14:26
Jag har ännu inte sett en enda populär trend inom rollspelshobbyn som inte dissats. Vi vet alla att D&D dissats för att det är ett spel för kobolder; friformstrenden dissades för att det var för pretton; de detaljistiska spelen dissades för att de är för snustorra adjunkter och samberättarspelen dissas för att de är för flummare, osv. Bla bla.
Sett ur det ljuset så skulle det vara konstigt om inte storytellersystemen också blev dissade (jag upplever dock att storyteller- och friformsspel otvivelaktigt var eliten inom hobbyn på det sena nittiotalet. Vi hade högst status, de fräckaste fanzinen, de bästa arrangemangen på varje konvent och helt klart störst buzzfaktor. Alla andra spelformer kändes oerhört töntiga och barnsliga i jämförelse. Så; vi hade åtminstone högst status *en* gång i historien).
Personligen så har jag dock inte hört storytellersystemet blivit dissat för att ha för “tjejiga” kvaliteter (det tror jag snarare att narrativistiska spel gör sig till måltavla för, idag). I min mening så brukade storytellersystemet däremot kritiseras från två håll:
1. De gamla tradspelarna hade förstås jättesvårt för friforms- och storytelleräventyren när dessa började att dominera på konventen i mitten av nittiotalet. Deras främsta måltavla var dock inte storytellerspelarna utan friformarna (tradspelarna föredrog ju helt klart att få slå tärningar *öht* än att friforma). I den mån de båda utsattes för gemensam kritik så handlade det mest om den tidstypiska trenden att skriva väldigt rälsade äventyr och att betona teaterutspel framför problemlösning. Detta var något som storytellerspelarna och friformarna hade gemensamt.
2. Friformarna – å andra sidan – dissade storytellersystemet för att det kunde vara oerhört mekaniskt och koboldigt i händerna på minmaxare. Friformarna ville ju fokusera på inlevelse, atmosfär och en flödande berättelse; men storytellersystemet urartar lätt till en massa regeljongleringar och tärningsexerciser – särskilt när man börjar addera splatböcker till spelen.
Jag upplevde (och det här var den kritik jag själv oftast levererade – och än idag levererar – mot WW’s spel) att Storytellersystemet inte var *tillräckligt* “kvinnligt”: Att samtidigt som det gjorde anspråk på att vara lättillgängligt för en helt ny målgrupp av spelare – de som inte varit omgivna av pojkspelsmekanismer sedan barnsben – så var det ändå så ängsligt och osäkert att det nödtorftigt stoppade in en massa blajiga och snustorra tärningsrullsorgier och pojkspelskalkylationer för att kunna tilltala kobolderna.
—
Idag så är förstås både friform och storytellersystemet två lågstatusspelformer inom hobbyn; båda omsprungna av indiespelen. Men en gång i tiden så var vi helt klart på topp.
Den delen av rollspelshobbyn som har flest tjejer är nog förresten – och har väl alltid varit – lajv. Men de har väl inte så dålig status? Och när man väl driver med lajvare så riktar man väl oftast udden mot småpjattarna som bara vill springa runt och boffra med enorma silverkorvar.
Det var en intressant betraktelse, iaf. Jag var alltid mer av en friformare än en storytellerspelare, så jag vet inte riktigt vad jag talar om. Det är möjligt att storytellerspelarna hade lägre status än hur jag minns det.
2010-10-21 at 15:00
Jag vill inte kalla Storyteller och Vampire för ett “mindre viktigt rollspel”. Det är fortfarande näst störst, och det är helt och hållet på att Vampire till skillnad från alla andra rollspel inte försökte sno spelare från AD&D, utan skapade sig en ny marknad.
Jag tycker inte heller att det går att kalla det för ett lågstatusspel, av den enkla anledningen att “alla andra spel än de jag spelar” är lågstatusspel. Rollspel är en sjuhelskottas elitistisk hobby, vilket innebär att AD&D-spelare ser ner på alla andra spelare, Vampire-spelare ser ner på alla andra spelare, Forge-spelare ser ner på alla andra spelare, Runequest-spelare ser ner på alla andra spelare et cetera ad nauseam.
Jag såg en gång en t-shirt med texten “Your favourite band sucks!” Hade den gällt rollspel så hade den varit en perfekt beskrivning av den normala mellanrollspeliga rollspelarrelationen. Vi är helt enkelt ena jävla ärkesnobbar, och däri ligger problematiken.
2010-10-21 at 15:50
Det är intressant att den främsta markören för olika rollspel också är en främsta markör inom hegemonisk maskulinitet – nämligen status.
Fast vad vet jag. Jag har också glasögon.
2010-10-21 at 16:11
Jag tycker du har uppfattat det hela helt korrekt Åsa. Jag ser heller ingen valid förklaringsmodell av de som postat hittils och som inte håller med dig.
Storytellingsystemet har mängder av egenskaper som tillskrivs det kvinnliga sociala könet. Till skillnad från övriga rollspel som var aktuella vid den tidpunkten. Dessutom spelades det frekvent och mycket av kvinnliga spelare.
Jag avslutar som Joakim med “status”. Dessutom har jag också glasögon. Genus-glasögon.
2010-10-21 at 16:48
@ Joakim: Jag har svårt att acceptera att »status« (som övergripande begrepp) skulle vara något specifikt maskulint.
Sätten på vilka vi mäter status däremot – det kan mycket väl vara en annan femma. För olika människor tillmäter olika ting olika mycket status.
Exempel ur verkliga livet: En säljare på min f.d. arbetsplats vill skryta om hur mycket pengar han tjänade, hur dyrt hus han hade, hur ung hans fru var, hur ny bil han körde, etc.
För varje sak han räknade upp kontrade jag med »Kul för dig. Jag äger över 2.500 serietidningar.« eller »Vad roligt. Jag äger enAnarchy in the UK-singel pressad 1976.«, etc.
Efter en stund insåg han att de ting han tillmätte status aldrig skulle kunna imponera på mig och gav upp.
Poängen torde väl bli något i stil med: Jag är ganska övertygad om att kvinnor i lika hög grad som män intresserar sig för statusjakt och -mätning. Men att det möjligen kan vara så att de företeelser som traditionellt förknippas med »manlig status« skiljer sig från de som förknippas med »kvinnlig« dito (och jag är inte ens säker på huruvida detta är sant eller blott en fördom).
2010-10-21 at 18:52
Orkar inte ens börja bemöta och förklara vad jag menade, så vi säger så här: Kolla upp ordet intersektionalitet. Ta sedan och jämför första utgåvan av Vampire med den nya utgåvan av Vampire, eller ännu hellre, jämför innehållet med Hunter som är så flåsmaskulint och misogynt att det bara skvätter om det.
2010-10-21 at 19:51
Skulle dock vilja tillägga att din teori säkert stämmer. Om vi accepterar att vissa kvinnor blir avtända av “grabbigheten” i många rollspel, måste man också kunna anta att vissa män blir avtända av “tjejigheten” i Vampire. Även om jag personligen inte upplevt detta.
2010-10-21 at 19:52
Ja just det, män brukar gilla att dissa allting som kvinnor gillar också. Höll på att glömma det. 🙂
2010-10-22 at 03:29
Okej. Jag nämnde på twitter att det var något jag missade med din post, men det är rätt irrelevant för diskussionen inser jag. Det jag då reagerade på var att jag inte upplevt att WoD ses ned på mer än andra rollspel av andra än de som spelar andra rollspel, på ungefär samma sätt som WoDare kan prata om AD&D som någon gett exempel på innan – för rollspelare är rollspelare är rollspelare, och elitistiska jävlar. Därför kändes det som om det fanns en något tunn grund för den här posten, som om den gjorde ett problem av ett icke-problem på sätt och vis.
Och snacket om status fick mig också att reagera – eftersom det förutsatte att något fanns som automatiskt hade högre status än WoD ur ett mer objektivt perspektiv än bara “detta spelet spelar inte jag – alltså är det sämre”, för den attityden finns ju hos WoDare också.
Sedan insåg jag att det inte var vad du menade, naturligtvis, utan att du pratade om ogillande mot WoD och liknande spel oavsett varifrån det kommer. Att anledningarna till ogillandet inte bara är ‘detta är inte mitt spel’ utan de mer specifika som brukar avlämnas – för det spelar ingen roll om det sparkas på spelet ur över- under- eller lika läge, om anledningarna är desamma. Och speciellt om det blir fördomsfullt på bekostnad av vad spelet faktiskt inneburit.
Att ‘kvinnliga’ saker har lägre status är det inte tu tal om. Att många eller åtminstone en del av sakerna som gör att folk inte gillar vampire kan anknytas till typiskt kvinnliga egenskaper går inte heller att argumentera mot. Trots dessa två blinkande ljus är det svårt för mig att se en kausal koppling mellan det första och det andra i det här fallet, kanske eftersom jag aldrig uppfattat Vampire som typiskt kvinnligt, och inte bara för att 90% av de jag spelat spelet med varit män, och spelet aldrig tilltalat mig. Detta har två problem:
1. Varje gång en tjej ogillar något ‘kvinnligt’ måste det vara ett statement (som du vet, och betyder förmodligen att man inte rakar sig under armarna), jag känner inte att jag gör ett statement genom att inte gilla vampire (det faller mig helt enkelt inte i smaken), så det känns svårt att kategorisera det som särskilt kvinnligt eftersom det inte har något att göra med på vilka grunder jag inte är förtjust i det.
2. I varje spelgrupp jag spelar i kommer det automatiskt att finnas åtminstone en kvinna, vilket gör att alla spelgrupper jag är med i är sådana som inte har något emot tjejer/tjejighet i rollspel (har de det är jag inte med i dem särskilt länge, och jag spelar med kompisar snarare än blir kompis med spelare). De flesta jag spelat med har varit män, av en eller annan anledning, och även Vampire har spelats med mest män. Jag har bilden av vampire som ett spel som spelas av framförallt goffiga skräckmän, förutom när det spelas på syskonskapets vampiri-chat, och där spelar mest tjejer överlag i alla fall. Många av dem har inte ens sneglat på vampire, de gillar bara Anne Rice, så de är liksom inte med i diskussionen på samma sätt.
Ett tredje problem är att jag aldrig uppfattat att det fanns något slags nedsparkande mot vampire (men detta kan förstås bero på att jag känner många spelande tjejer utöver de där skräckgoffarkillarna? Och att jag var två år gammal när 1ed kom ut, och nio när revised kom), bara att de olika grenarna av spel lockade olika målgrupper som ville ha olika saker (och att vampire och cthulhu hade mycket samma målgrupp, men som sagt, goffiga skräckmän) och att lätt pajkastning mellan grupperna händer på ungefär samma sätt som mellan vilka andra ‘läger’ som helst, och det är nog de tre sakerna som gör att jag har lite svårt att förstå exakt vad du vill åt med din post.
Jag förstår alla ord och alla meningar, jag vet vad intersektionalitet är och förstår att du mest teoretiserar för att du tycker det är intressant, men samtidigt vet jag också att du har en stark drift att påverka människor med vad du skriver – ändå lyckas jag inte pussla ihop bitarna, och det kan ju mycket väl bero på att jag är okoncentrerad eller okunnig i något av områdena du berör.
Däremot leder det ändå till att jag frågar, snarare än ‘vad menar du?’ (som tidigare på twitter), ‘vad vill du åt? På vilket sätt vill du påverka med den här teorin?’.
2010-10-22 at 03:31
(Inte heller har jag tillgång till Requiem, men läste Masquerade Revised från pärm till pärm där en gång, så jämförelen du menar att man bör göra kan jag inte utföra – det lilla jag minns av requiem är att jag gillade det lite bättre än masquerade, men minns inte längre ens varför)
2010-10-22 at 08:10
Jag har alltid uppfattat det som att Vampire-rollspelet tappade många av sina spelare när det blev till Requiem. Folk verkar inte ha gillat att världen ändrades om så pass mycket. Jag själv gillar dock den nya utgåvan starkt då det sätter fokus just på fördömelsen, dramat och en ökad “trovärdighet” till vampyrismen, om man får lov att säga så. Visst. Man kan väl säga att det blev lite tjejigare, men jag tror nog inte att det var därför som det blev ett passé rollspel. Whitewolf gjorde en chanstagning när dom ändrade om världen och resultatet blev bra, men dom förlorade spelarna.
Jag själv brukar föredra och tillämpa WoD reglerna när jag spelleder andra spel typ Kult, Call of Cuthulu osv. Jag tycker att reglerna i sin grund är hyggligt enkla, men att de kan göras mer komplexa om man känner för det.
2010-10-22 at 10:27
Jag har inte tid att kolla på videoupptagningen, så jag kanske missar poängen helt, men det var väl inte storytellersystemet som Teresa Axner fångades av utan Vampire-rollspelet? Att fångas av ett system låter väldigt… akademiskt. Torrt. Teoretiskt. Intellektuellt. Som trettioplussare som ägnar mer tid åt att läsa rollspel än att spela rollspel kan jag helt klart fascineras av system, för elegans, minimalism, klumpighet, komplexitet, ändamålsenlighet, enkelhet eller annat – men går det att sätta etiketter som grabbig/kvinnofientlig/könsstereotyp/etc. på ett system? Storytellersystemet är ju i grunden tämligen konventionellt, med grundegenskaper, färdigheter och tärningsslag mot svårighetsgrad.
2010-10-22 at 12:02
Fast det beror ju på vilken tidshorisont man tittar utifrån – under 90- och tidiga 2000-talet vare ju storyteller väldigt dominerande. Visst finns det en elitistisk reaktion – men det gör det ju även mot d20-systemets framgångar. DET handlar nog snarare om att det är ett “Mass”-spel.
2010-10-22 at 16:46
Jag tror inte jag håller med, Åsa. Och då utgår jag mest från egan erfarenheter. VtM var grymt coolt på 90-talet och min dåvarande spelgrupp (bara killar) spelade skiten ur det. Och vi spelade gotiskt, känsloladdad, dramatiskt, inte speciellt actionbetonat eller som emos med superkrafter. Under flera år spelade vi nästan bara VtM….
…till vi insåg systemet inte var bra. Det stödde egentligen inte det spelande som det påstod att det gjorde. Det var förvisso flexibelt, men det saknade fokus och relevans för interaktionen runt bordet och mellan spelarna och den kollektiva historien. Vi hade under åren utvecklat en egen spelstil som inte hade mycket att göra med storyteller-systemet; vi hade omedvetet anpassat systemet. Nu finns det mycket bättre spel och framförallt spelsystem att tillgå, så varför spela VtM?
Men jag har aldrig – och jag menar _aldrig_ – hört någon säga att VtM är “tjejigt”. Jag är, som de säger over there, nonplussed.
2010-10-22 at 21:53
Med tanke på hur många som har skrivit och sagt “du har fel” eller liknande i det här kommentarsfältet så borde jag kanske ge med mig. Men den gubben går inte. Jag har spelat rollspel sedan 1985-ish och jag har gått på konvent sedan -94, tre år efter att VtM kom ut. Nu minns jag inte exakt när jag hittade mitt första ex på Tradition i Göteborg, men det var inte många år efter att det hade släppts. Det var i samma veva som jag började gå på konvent. Runt -95 exploderade VtM på konventsscenen, och var ett otroligt populärt rollspel. Vid ungefär samma tidpunkt ökade också det kvinnliga deltgandet på konvent. Anledningen till att jag vet det är för att jag -94 började gå på konvent och -98 började jag vara verksam som rollspelsansvarig på SydCon. Sedan dess har jag arbetat med GothCon, Stockholms spelkonvent och en massa småkonvent runt om i Sverige. Ett tag gick jag även på minst fem konvent om året och har god koll på den delen av rollspelskulturen.
Att det kvinnliga deltagandet ökade på konvent under 90-talet och tidigt 2000-tal tror inte jag är en slump. Med tanke på hur många tjejer som anmälde sig till just vampireäventyr och friformsäventyr så kan jag – med de siffor jag faktiskt har – dra slutsatsen att vampire var en trolig anledning till den ökningen. När vampire förlorade i popularitet var det i samband med att det ansågs gothigt, angstigt och intrigerane och den här förändringen smög sig på runt -05 – 07. Jag minns diskussionerna som uppstod i konventskorridorerna och bland spelledarna. Vampire var ett rollspel som spelades av tjejer och känslospelare. I samma veva som den synen på Vampire, och för den delen även friform, uppstod så övergick fascinationen med Storytellerrollspelen till någon form av lågmält förakt. Jag tror inte att det är en slump att konventen i högre utsträckning tog in rollspel som DoDT, Mutant och Eon under den här perioden. Jag tror heller inte att det är en slump att det kvinnliga (eller för den delen breda) deltagandet på konvent gick ner under den här tiden. En del av den nedgången beror med största sannolikhet på vilken publik de här rollspelen riktar sig emot.
När det gäller White Wolfs utveckling kan jag säga så här – från den första utgåvan av World of Darkness till den nuvarande utgåvan skiljer det sig lite från spelvärld till spelvärld, men generellt sett har WoD gått från att vara ett equal opportunity-rollspel till ett exkluderande rollspel som tar mer hänsyn till den manliga spelaren än den kvinnliga. Men WoD är fortfarande bättre än många andra rollspel i enskilda fall, i synnerhet Changeling: the Lost vad det gäller texter. Bilder däremot är lika objektifierande i WoDs nuvarande installationer som i vilket annat rollspel som helst. Jag tror inte att det är en slump. Jag tror att White Wolf fått betala för att de riktat sig både till män och till kvinnor.
Jag vill vara tydlig med att jag har siffror från nästan alla konvent jag deltagit i som arrangör, och det är en lång rad vid det här laget. Eftersom jag varit rollspelsansvarig för de flesta har jag också koll på vilken typ av äventyr som varit mest poppis, vilka system som dragit mest folk, hur många lagdeltagare som varit kvinnor och så vidare. Det är inte undersökningskvalitet på dem, men det är mer än nog för att se trender.
Jag vill också vara tydlig med att Vampire och storytellerspelvärldarna inte är fristående från vår
kultur och att de har utvecklats i takt med att de kulturella strömningarna ändras. VAmpire fick mycket hjälp av lajvkulturen, och hjälpte till viss del även till med att skapa en levande stadslajvkultur med sitt Minds Eye Theatre, som inte bara ökade lajven på konvent men även i städer som Halmstad, Malmö och Göteborg. Det finns en samverkan där, självklart.