Jag debatterade länge med mig själv huruvida jag skulle gå i svaromål på den bloggpost Sven Bergersjö skrev som svar på Rant Against the Machine, mest därför att jag inte tror att Bergersjö och jag kan hitta någon gemensam grund baserat på det som skrivits.

Dessutom har jag blivit beklämd över att Bergersjö fått ta många personliga påhopp, och även om han enligt det han själv sagt anser att Rant Against the Machine är ett personligt angrepp så är texten inte avsedd att vara det, och heller inte skriven på det viset. Om det får en så klart tro vad en vill, men jag hoppas och tror att texten är formulerad på ett sådant sätt att jag inte går på personen utan på argumenten. Jag inser också att det finns olika förståelse för hur jämställdhet kan uppnås och det är på den punkten åsikterna verkar gå mest isär.

Det jag skall försöka göra är att plocka isär min egen bloggpost och motivera bakgrunden till vissa av de påståenden jag gör, dels för att förtydliga vad jag menat och dels för att jag tror att det jag pratar om inte är helt tydligt utan insikt i de resonemang jag för.

För det första anser jag att genusvetenskap är ett steg på vägen att uppnå jämställdhet. Utan att ha en god problemformulering eller problemanalys är det svårt att lösa problem. Genusvetenskap och jämställdhet är ett sätt att komma tillrätta med både analys och formulering. Om vi exempelvis ställer frågan varför är det så få tjejer på konvent så är det lätta svaret för att de inte gillar att spela spel, de är inte intresserade och så är det bra med det. Men det är inte en genomgående analys. Det är bara ett lätt svar.

Bergersjö skriver själv i sin text följande:

Jag, som själv tycker om kvinnor, förstår grejen. Det är trevligt om det finns ungefär lika många av varje kön.
Men det är faktiskt allra trevligast om de som är på ett konvent har gemensamma intressen, och rent krasst tycker jag inte man ska döma en person efter dess kön.

(Källa)

I mina ögon är det här det enkla svaret på frågan. Vi bryr oss inte om kön. Så strunt samma om det mest kommer killar, oavsett om det kanske finns en publik bland tjejerna också. Jag har svårt att se hur det här är att uppmuntra jämställdhet, för uppenbarligen (och på ytan) finns inget problem. De som vill komma dit, kommer dit. Jag håller inte med om den ytliga analysen, därför att det finns en hel del forskning som visar på hur formella och informella system utestänger eller pekar ut minoriteter i sammanhanget ifrån sammanhanget på olika sätt. Det kan man bland annat läsa om i Gary Alan Fines “Shared Fantasy”, Williams, Hendricks & Winklers “Gaming as Culture” och inte minst i Statens Medieråds rapport “Världen som spelplan” från 2012, även om den sista till största delen behandlar datorspelande online.

Det som får mig att poängtera att det inte verkar som att skribenten förespråkar ett jämställt konvent är alltså formuleringarna och den kritik som framförs mot ett av de verktyg som kan användas för att skapa en mer öppen miljö inom spelhobbyn. När genus avfärdas som en åsikt och helt skilt ifrån jämställdhet tolkar åtminstone jag det som att den problemanalys som följer med det verktyget avfärdas helt. Så här står det på bloggen:“Genus” har inte med jämställdhet att göra, det är en form av politiska åsikter, och åsikter är olika. (Källa) Av det här drar jag också slutsatsen att det ovan citatet – att det är allra trevligast om konventsbesökarna har gemensamma intressen – tyder på att skribenten inte uppfattar bristen på kvinnor som ett problem, eller ens något viktigt.

För mig är det här den vattendelare som i mångt och mycket skapar den disparata syn på hur problemanalysen och problemformuleringen runt den mansdominerade spelvärlden bör hanteras. För mig är nämligen bristen på kvinnor, personer med varierande bakgrund och funktionsduglighet ett problem och något som jag ser som ett område att åtgärda. Inte för att jag ser GothCon som patriarkaliskt och hemskt, utan för att jag vet att det finns många personer (och då som sagt inte bara kvinnor) därute som säkerligen tycker precis likadant som Bergersjö – att det vore trevligt att åka på konvent och träffa andra människor som delar deras intresse.

Det jag anser att GothCon gjort i och med att de gått en kurs i jämställdhet och genus är att skaffa sig verktyg att titta på mer än de ytliga svaren. Ett av de verktygen, som inte är helt okontroversiellt ens inom feminismen, är att skapa säkra utrymmen för spelarna att umgås på och dela erfarenheter. Det är precis så jag uppfattar Isis. Det är en plats där i det här fallet framförallt kvinnor kan sätta sig ner, ta det lugnt och dela med sig av sina erfarenheter som kvinnor inom en mansdominerad hobby. Att motsätta sig den typen av utrymmen – när det på konventet finns oerhört många fler platser att befinna sig på och arrangemang att delta i – är för mig helt oförståeligt. Den förmenta exkludering av män (mansfientlighet) som Bergersjö motsätter sig är en vanlig reaktion när kvinnor försöker skapa egna utrymmen åt sig själva inom spelhobbyn, och det pratas ofta om särskilda privilegier och liknande, utan att de som kritiserar de exkluderande sammanhangen inser att de flesta övriga aktiviteter exkluderar kvinnor på olika informella sätt.

Samma reaktion som Bergersjö uppvisar mot Isis har dykt upp i sammanhang online, där kvinnor velat skapa säkra miljöer för sig själva att exempelvis spela StarCraft, ett spel som dras med problem när det gäller sexism och till och med misogyni. Det här är alltså inget ovanligt i sammanhang där kvinnor vill skapa sig ett eget utrymme, men det tyder också på att män som rör sig i de här miljöerna anser sig ha privilegiet att också delta i de utrymmen där deras delaktighet motsäger syftet med utrymmet. Nu var inte Isis ett exkluderande sammanhang, annat än i ett utkast på GothCons hemsida som heller inte fick stå kvar särskilt länge, något en av arrangörerna själva påpekar.

Så varför skulle kvinnor behöva säkra miljöer? Kan de inte delta på samma villkor som männen? Förutom att det ibland är trevligt att dela erfarenheter av hur det är att vara en kraftig minoritet i spelhobbyn, så är spelhobbyn inte en helt säker eller många gånger bekväm miljö för kvinnor. Att bli tafsad på, särbehandlad på grund av sitt kön eller sedd som mindre erfaren och någon som måste beskyddas eller omhändertas, samt utpekad som en person som bara vill vara på konventet för att bli uppmärksammad är en vardag för många kvinnor på konvent. När jag påpekar att det kan kännas hotfullt att ge sig in i en sal med enbart män så talar jag inte om att dra på sig en automatisk offerkofta, utan om reella rädslor. Hur kommer jag att bli emottagen? Kommer någon att tafsa på mig den här gången? Kommer jag att bli tagen på allvar eller sedd som någon av killarnas flickvän? Är min närvaro här legitim? Kommer jag att utsättas för sexuella närmanden som den enda tjejen vid WH40K-bordet? Det är en konventsvardag, om man så vill, som många måste navigera och ta med i beräkningarna när de beger sig in i den här världen och det beror på att det väldigt sällan finns säkra utrymmen för kvinnor i de här sammanhangen. Om en del utav arbetet för att se till så att vi faktiskt får en mer jämställd konventsvärld inbegriper att skapa säkra utrymmen för kvinnor så är det för mig ett bra steg på vägen.

Målet måste ju alltid vara att skapa en säker miljö där alla kan mötas oavsett kön, men så ser det inte ut idag. Och det är där jag menar att våra åsikter går isär. Bergersjö påpekar att bara vi bortser ifrån kön, så kommer allt att bli jämställt. Och det stämmer. Om vi kan bortse ifrån kön så skulle vi inte ha de här problemen som finns. Men där är vi inte idag, för oavsett hur gärna vi vill så är kvinnor fortfarande en minoritet. Mannen är normen och kvinnan är något uppseendeväckande och exotiskt, kanske något som dessutom värderas som mindre värt eller sexualiseras och objektifieras.

Jag har själv blivit utsatt, och hört om andra kvinnor som utsatts för, sexuella närmanden, tveksamma spelledare som med inte så subtila medel försökt få både mig och mina medspelare att gå med på obehagliga sexuellt laddade situationer inom gränserna för rollspelandet och min reaktion har ofelbart varit att försöka undvika, släta över och låtsas som inget har hänt därför att det är en hotfull och djupt obehaglig situation. Jag skulle kunna gå in på spelledarmakt och konventsauktoriteter här, men det känns lite abstrakt. Jag har haft ett skyddsnät i form av min spelgrupp. Andra har inte haft samma tur.

Av de ovanstående förhållandena så kanske det inte är så konstigt att jag drar slutsatsen att för att kunna låta bli att fokusera på kön så måste vi först lösa problemen som finns inom konventsvärlden och spelvärlden i stort. Alltså måste vi rätta till problemen innan det går att bortse ifrån dem och då måste vi ta med kön i beräkningen.

Vad det gäller mitt aktiva arbete med att hitta kvinnliga skribenter till konvent (något Sven bedömer som för kvinnovänligt (källa), eftersom vi inte heller där skall ta kön i beaktande), så bör man ta med i beräkningarna att utav kanske 16 – 20 arrangemang på rollspelssidan var 3 – 4 arrangemang anordnade av kvinnor. Här behövs också en insats för att förändra spelplanen. Försök att hitta kvinnliga skribenter, därför att äventyren blir annorlunda och erbjuder i många fall en större grad av variation än vad som annars finns på konventen. I år var det försvinnande få kvinnor som arrangerade på GothCon och äventyren blir också därefter.

Vi får berättelser om män av män, precis som inom datorspelandet. De kvinnliga erfarenheterna reflekteras inte alls, eller bristfälligt. Jag citerar ASF (“Från Atlantis till Blekinge”) som varit runt och arrangerat på många konvent, och som förmodligen inte är ensamma om det här resonemanget:

Att spela en karaktär som är av ett annat kön innebär inte några större skillnader. Kvinnor och män är inte från olika planeter. När du får en karaktär av annat kön bör du lägga märke till det men inte låta det ge någon större inverkan på hur du spelar. Var naturlig och gestalta personen som anser trovärdigt. Samma sak gäller om en person med utländsk bakgrund spelar en blond och låögd viking eller att någon som är blåögd spelar hetero. Vi tror att kön, sexuell läggning och etnisk bakgrund utgör en ytterst liten del av hur väl en person kan gestalta en karaktär.

Tyvärr är det så att de övervägande karaktärerna i den här boken är män. Förklaringarna till det är många. Främst handlar det om att vi som ligger bakom scenariona är män och det är ofta enklare att relatera till karaktärer av samma kön, åtminstone när det gäller att formulera känslor och tankar i skrift. Även det faktum att två av scenariona utspelar sig i en verklighet och historia där kvinnor är mer eller mindre otänkbara som karaktärer har spelat in. Att till exempel ha kvinnor som soldater i Amerikanska inbördeskriget var otänkbart. 

Det bör också nämnas att scenariona från första början är skrivna för rollspelare, vilka sorgligt nog fortfarande är en strikt mansdominerad grupp.

I det första stycket påstås det könet är av ingen betydelse – egentligen – och sedan påpekar de att de har lättare att sätta sig in i vad killar tänker och känner, med en vanlig motivation som en eftersläntrare i texten. Tjejer spelar ju ändå inte rollspel. Rollspelare är en strikt mansdominerad grupp. Faktum är att ASF explicit påstår att rollspelare är lika med man i sin formulering, i alla fall de rollspelare de skriver för, det vill säga de rollspelande männen. Så könet spelar inte roll – alla kan vara män om de vill – eftersom tjejer inte spelar.

Att ändra på det här – att skapa ett utrymme där kvinnors berättelser också har en legitim plats – tycker åtminstone jag borde vara en målsättning för ett jämställt konvent. Det betyder inte att jag vill kasta ut männen eller att jag skriker “ner med patriarkatet” på fritiden. Istället betyder det att jag vill ge utrymme åt alla. Och som sagt, för att kunna låta bli att fokusera på kön senare, måste vi tyvärr fokusera på kön just nu, genom att skapa säkra platser, genom att ge kvinnor utrymme och genom att se till att även kvinnor får berätta sina historier på konvent. Inte på bekostnad av männen. Tillsammans med männen. Som Pernilla skrev i sin uppsats, kvinnor kan göra skillnad:

Inte en essensialistisk skillnad, alltså inte genom att tillföra något unikt på grund av sitt biologiska kön, utan snarare en skillnad i att göra spelvärlden mer öppen, rättvis och kreativ, tack vare att bidra till en större mångfald i ett annars ganska likriktat sammanhang.

Det är dags att blåsa likriktningen ur vägen. Jag tror att vi alla har något att vinna på att förändra konventsvärlden, och min personliga uppfattning är att genusvetenskap är ett verktyg vi kan använda för att göra det.

För övrigt vill jag be om ursäkt för den anstormning som skett på Svens blogg, något han skriver om idag. Jag lade upp länken till svaret på Rant Against the Machine för att jag uppriktigt ville höra om mina vänner ansåg att jag borde svara eller inte på Svens blogginlägg (svaret var “nej”, så så mycket lyssnar jag på mina vänner) men man bör också vara medveten om att jag inte tycker att det är särskilt konstruktivt att gå till personangrepp och det är ingenting jag uppmuntrar till. Oavsett hur mina texter uppfattas så är det aldrig utgångspunkten för min argumentation.