Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 5, 2010.

Arkham Detective Tales är en kampanj skriven med stor kärlek till pulp-action, men i första hand med stor kärlek till Call of Cthulhu. Boken andas så mycket trettiotal och så mycket Mythos att hjärtat snörper sig lite.

Boken innehålller fyra äventyr som är upplagda inom ramen för polisarbete och detektivhistorier. Jag skulle vilja påstå att det går alldeles utmärkt att köra dessa berättelser som en kampanj rakt av, det vill säga om rollpersonernas mentala tillstånd tillåter, men att det även går att lyfta ut berättelser ur boken och blanda dem med lite egenskrivet, hur man nu vill sköta sin Trail of Cthulhu-kampanj.

Det första äventyret heter the Kidnapping och handlar om paret Cornelisz som fått sin son, Adam, kidnappad. Det är en sjuk berättelse som är väl sammansatt och som fick mig att nästan missa min hållplats. Det är inte nog med att det är ett spännande äventyr att spela – det är minst lika spännande att läsa det. Att det känns så äkta kan bero på att mycket av inspirationen kommer från ett riktigt fall, Lindbergh-fallet, där flygaren Charles Lindberghs och hans frus son kidnappades. Det här är samma sorts nagelbitarterror – men självklart med en twist och när den kommer… Tja, inte ens jag var förberedd på det och jag är en misstänksam person.

Return to Red Hook tar äventyrarna med tillbaka till Red Hook (om ni har läst H.P. Lovecrafts berättelse The Horror at Red Hook så är det här en fortsättning på den berättelsen), genom en kvinna som introducerar sig som Marlene Hirt. Marlene Hirt har förlorat sin bror och vill veta om polisen har hittat några spår av honom. Självklart är det inte fullt så enkelt, och i sann Lovecraft-anda är det svårt att utröna vem man egentligen kan lita på. Return to Red Hook känns inte fullt så intressant som föregående äventyr, men det är absolut inget fel på det. Det är välskrivet och välgenomtänkt från början till slut.

The Book är en klassisk mythosberättelse, spot on och verkligen mysig i all sin cthulhoida fasa. Kalla mig galen (tee hee) men det finns något i den här typen av berättelser som får mig att vilja krypa ihop i soffan med rollformuläret i ena handen och en kopp gott te i den andra. Kortfattat och utan att avslöja för mycket så drar The Book in rollpersonerna i en rad mord. Båda offren har dödats på ett näst intill identiskt sätt, deras ögon har grävts ut och deras halsar har skurits av. Förutom tillvägagångsättet finns det inga kopplingar mellan de två offren, vilket naturligtvis leder rollpersonerna till att fråga vem den här mordiska galningen är och när nästa offer kommer att dyka upp. Under ytan ligger naturligtvis en långt mer fruktansvärd sanning, och det lär rollpersonerna upptäcka, allt eftersom de rör sig mot gåtans lösning.

Självklart avslutas Arkham Detective Tales med ett nog så storslaget äventyr som ger rollpersonerna en möjlighet att agera hjältar i stor skala. En ångbåtspråm hittas drivande utanför New Yorks hamn och en död man hänger över rodret. Resten av besättningen är borta, antas ha fallit överbord. Rollpersonernas uppgift blir att gå ombord på den mystiska ångbåtspråmen och ta reda på vad som egentligen hände. Om jag därtill nämner att pråmens ursprungshamn var Innsmouth så blir det kanske tydligare vad äventyret kommer att handla om. The Wreck andas både Deep Ones och lite klassisk skräck i form av hintar av Dracula, och jag måste säga att jag tycker mycket om det.
Grafiskt sett – oh boy – Arkham Detective Tales är verkligen en snygg bok. Vilka illustrationer, vilken layout, vilken känsla! Allt passar så bra ihop att jag är beredd att säga att det här är bland de bättre modulerna jag sett när det kommer till just de här områdena. Detta trots att det är en svart-vit inlaga, eller kanske just på grund av det. Oavsett vilket är det en mycket tjusig bok, väl värd att bläddra i och ha i hyllan bara på grund av det.

Vad kan jag säga? Det här är riktigt bra äventyr, som är välstrukturerade och välskrivna och de håller hög kvalitet innehållsmässigt och textmässigt. Enda smolket i bägaren är korrekturfelen som hoppar upp här och var, vilket är anledningen till att det inte blir en fullpoängare. Det här är en väl sammanhängande kampanjäventyrsbok vars berättelsetakt är väl avvägd och innehåller både lite lugnare berättelser såväl som storslagna och episka äventyr. Genom hela boken känner jag av kärleken till H.P. Lovecraft och hans vridna berättelser. Min enda sorg i sammanhanget är att jag inte borde spela äventyren själv nu när jag har läst dem.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Arkham Detective Tales, Pelgrane press, Trail of Cthulhu, recension, spel, rollspel, fenix