Det är inte utan förvirring som jag iakttar utvecklingen på vissa håll i rollspelssverige. Bland annat har jag för första gången i mitt liv fått fanmail från en forumit på WRNU. Uttalat fanmail, alltså.

En person som tidigare gått till hårt angrepp mot en recension jag skrivit – och i förlängningen mig – har också gjort lite avbön på sin inställning till recensionen och det han vände sig emot i den och jag undrar vad sjuttan det är som händer egentligen. Jag erkänner villigt att efter 25 års omedveten och medveten kamp inom rollspelshobbyn så har de hårt åtskruvade attityderna börjat släppa lite. Det beror inte enbart på avbön och fanmail, så ytlig är jag inte i mitt resonemang, utan även på den inställning jag i alla fall tillfälligtvis träffar på bland konstruktörer. Om de inte tänker på jämställdhet så tänker de i alla fall på hur de stereotyper de använder i sina äventyr påverkar äventyren och hur de uppfattas. Jag måste erkänna att det är något jag uppskattar men också något jag har lite svårt att ta till mig.

När man som jag rott motströms stora delar av livet så är det svårt att helt slappna av och tro att allt är okej nu. Lite så kände jag runt 2008 när det hade skett ett stort influx av kvinnor i spelbranschen, vi var uppe på 15% och vi hade ett nätverk och så på mindre än ett år var nätverket borta och de flesta kvinnorna hade blivit uppsagda i vakan av den ekonomiska kris som följde. Nu är vi uppe i 14%, fyra år senare och då räknas även de företag som tillkommit på casualmarknaden, som till exempel King.com. Man skall också vara medveten om att alla kvinnor räknas, inklusive de som inte jobbar med produktion utan sitter med HR och i receptioner.

Om det är något jag har lärt mig och för övrigt även läst ganska mycket om, så är det att kvinnorna ryker först när det ekonomiska läget ser dystert ut och att de flesta branscher blir mer reaktionära och konservativa under en ekonomisk kris. Susan Faludis Backlash har en del poänger. Under den här perioden hade jag bara svårt att hitta jobb vid ett tillfälle, men då fick jag å andra sidan många erbjudanden om att bli producent eller manager. Inte för att jag på något sätt har något emot det men för mig är det ganska talande att jag inte kunde få ett jobb som faktiskt hade något med det jag var bra på att göra. Design var med andra ord inget jag kunde räkna med att få arbeta med, däremot kunde jag få ett jobb inom administration utan några som helst problem. Poor little white girl tänker säkert någon i samband med detta – jag jobbar ju i spelbranschen, med spel! Det borde vara nog! Jag hade ju lika gärna kunnat vara tvungen att städa för mitt uppehälle! Vilket jag för övrigt också gjort vid fler än ett tillfälle.

Min grundinställning är att jag inte skall behöva kompromissa med mitt arbete bara på grund av vem jag är, oavsett vem jag är, så länge jag har kompetensen att faktiskt klara av mitt arbete och dessutom kan jobba med andra människor. Ibland är det där med att kunna jobba med andra människor viktigare än att ha rätt kompetens. I vilket fall som helst har jag ibland upplevt att jag har blivit bortvald på grund av mitt kön och inte på grund av något annat.

Det jag – med viss svårighet – vill ha sagt med den här något introspektiva texten är att jag uppskattar de förändringar jag ser inom spelhobbyn, även om jag inte till hundra procent kan tro på dem riktigt än. Det är svårt att sätta sin tilltro till människors förmåga att förändras när man som jag tillbringat 25 år med att vara en anomali. Att plötsligt bli en auktoritet och någon som andra respekterar är en mysko känsla och jag har svårt att acceptera den. Det är lite som när kulturyttringar som tidigare tillhört sub-arten plötsligt blir något alla håller på med. Det är välkommet, men det förlorar lite av sin unika framtoning. Jag har varit underdog för länge för att enkelt kunna ställa om till att vara bara… dog så att säga. Jag jobbar på det. Om ett par år kanske jag till och med kan säga att jag är kompetent och intelligent utan att känna mig som en bedragare och lögnare.

Life is good. And wierd.