Ända sedan slutet på 90-talet har jag spelat figurspelet Warhammer 40.000. Jag erkänner villigt att det som drog mig till spelandet inte i så hög grad var själva slagfältet utan möjligheten att själv kunna måla mina figurer och sätta ihop mina arméer. Jag spelade under en period mycket av Games Workshops grejer, Space Marines, Space Hulk, Blood Bowl (♥♥♥) och så vidare. Här hemma ligger det lådor fyllda av regelböcker för hur man bäst tar sig an en motståndararmé. Mitt personliga val när det gäller styrkor (styrkor som i arméer) går till Eldar och Adepta Sororitas, dvs Sisters of Battle. Eldar köpte jag till att börja med på grund av Jain Zar och Howling Banshees som var den enda (uttalat) kvinnliga stridsgruppen på den tiden. Sedan kom Adepta Sororitas och jag kastade mig med liv och lust över detta enbart kvinnliga förband.
In the grim darkness of the far future, there is only war.
Men det jag skall prata om i den här bloggposten är inte hur mycket jag älskar Warhammer 40K, eller WH40K for short, utan den hegemoniska hypermaskulinitet som existerar i spelvärlden och den tyranniska och näst intill fascistiska attityden som kejsarens trupper bär på.
My armour is Contempt. My shield is Disgust. My sword is Hatred. In the Emperor’s Name. Let none survive.
– Blood Raven eden
Jag påminns – kanske inte helt oväntat – om Arnaud Amalrics påstådda uttalande under det albigensiska korståget på 1200-talet när de kätterska katarerna (albigensarna) skulle fördrivas ifrån Frankrike. “Döda dem alla, Herren känner till de som hör till honom”.
WH40Ks hegemoniska maskulinitet
Det låter ruskigt akademiskt, eller hur? Egentligen betyder det följande:
Hegemonisk maskulinitet är […] de kulturella ideal i kombination med institutionell makt som framstår så självklara för människor att patriarkatet, dvs. mäns generella dominans och kvinnors generella underordning, tas för given.
Om WH40K kännetecknas av något så är det av det patriarkat som snuddar på gränsen till hypermaskulinitet*. Spelvärlden hyllar oförblommerat massiv styrka och stoiskt lidande samt en nästan knäckande aggressivitet i sin oändliga strävan efter krig. Tagline för spelet citerar jag ovan – in the grim darkness of the far future there is only war. I framtidens mörker finns bara krig.
På sin gyllene tron sitter en död kejsare vars lik sakta ruttnar. Medan hans kropp faller samman är sinnet, hans psyke och viljestyrka, det enda som kan hindra mänskligheten från att falla sönder och gå under. Hotet mot mänskligheten utgörs av mutanter, främmande raser och kättare. Kejsaren är näst intill att jämställa med medeltidens furstar, en både världslig och spirituell ledare som skickar ut sina styrkor på korståg. Kejsaren är en representation av patriarkatet i sig själv, en kämpe som upprätthåller värderingar och sanning. (Kanske till och med en bild av hur vissa jämställdister ser på vår värld i förändring – feminismen angriper från alla håll. ;)) Men kulturen är stagnant, det är en dystopi som egentligen visar på något som inte ofta får något utrymme inom rollspel, nämligen patriarkatet som ett misslyckande, en kulturellt ohållbar situation. Trots det är systemet med kejsaren i mitten ändå den sista bastionen mot fullkomligt kaos och förändring. Och eftersom kulturen stagnerat är passagen från status quo till något nytt också något som avbildas som skrämmande och skräckinjagande.
Utöver att vara en relativt misogynistisk setting finns det även starka drag av fascism och rasism i WH40K. På ett sätt är det fascinerande att ha följt spelet från “början” till nutid för till viss del speglar spelet en förlegad världssyn. Allt vi spelar, alla kulturuttryck är trots allt en reflektion av de kulturbärande normer vi för med oss överallt, oavsett kön.
Inom WH40K är det svårt att hitta kvinnor. Hela världen tycks uppbyggd av män. Jag skall ta ett särskilt exempel från den här spelvärlden som jag tycker är värt lite extra tid, nämligen DeathWatch som är ett rollspel som avhandlar de manligaste av manliga män, nämligen Space Marines. De är så manliga att deras manlighet inte ens går att framställa på naturlig väg. Istället formas de till Riktiga Män™ under en hård och dödlig process som är ritualistisk is in framtoning.
Only the most exceptional candidates from the fighting forces of the Adeptus Astartes are invited to join the mysterious Deathwatch; to take on a new oath to safeguard the Imperium from the darkest of threats. You will now be called into service to hunt down and destroy hostile xenos forces, to seek out and crush the root of heresy and sedition, and to continually fight against the foul daemon menace that crawls forth hungrily from beyond the Warp. You are at the fore of Mankind’s war for survival against an extremely hostile universe.
Alla Space Marines kommer ifrån en av de tjugo Primearchs som skapades av Kejsaren för att vara hans bröder och generaler under det Stora Korståget som skulle återförena mänskligheten. Korståget misslyckades dock på grund av att Horus förrådde Kejsaren. Horus hade hamnat under Kaos inflytande och det hela slutar med att Horus dödligt sårar Kejsaren och avlider själv. För att undvika att ytterligare space marines blir påverkade av kaos inflytande så delar man på den gene seed som finns och som används för att skapa nya space marines. Både gene seed och de nya rekryter som väljs ut måste genomgå rigorösa tester för att få tillgång till den här processen och inte ens då är det säkert att de överlever.
Redan med Kejsaren skapas alltså en lång kedja av exklusivitet och supermanlighet som utesluter allt vad kvinnliga attribut heter. Primearchs är exempel på manliga män som på olika sätt offrar sig för att mänskligheten skall kunna leva kvar och det är dessa manliga supermän som i sin tur försett legioner av krigare med sitt övermänsliga inflytande.
Det är bara män som kan bli Space Marines. Det genetiska materialet som ursprungligen kommer ifrån Kejsaren och Primearchs fungerar bara på människor med Y-kromosomer. Jag får intrycket av att den frenesi som ibland lyser igenom i boken när det handlar om att förvara och förvalta dessa i vissa fall döda Primearchs genetiska material blir en analogi för att bevara ett manligt kultursystem som inte tillåter förändring. Det är en praktisk implementation av übermensch-idealet som det tolkades av nazisterna, men här skapas till och med en övermänniska. Eller kanske borde jag säga överman, för kvinnor tillåts som sagt var inte att delta i processen.
Om jag skall vara lite tyken (och det skall jag) så kan jag till och med tolka den här hyperfokuseringen på män som en önskan att stänga ute kvinnor. På det stora hela är WH40K en exklusiv manlighetsklubb. Författarna har valt många attribut som ses som strikt manliga, och det finns inget utrymme i världen för kvinnor.
Men WH40K är inte bara hypermaskulint. Som jag påpekade tidigare är fascismen en stark del av världsbilden. Fascism är i vissa tolkningsfall ett uttryck för våldets rätt över demokratin. Det är också ett styrelsesystem där en elit tar sig rätten att leda massorna.
Robert O. Paxton definierar fascism på följande sätt, och det här är en tolkning jag tycker stämmer rätt bra på 40K.
“en form av politiskt beteende som markeras av en besatthet med samhällets förfall, förnedring eller förföljelse och av en kompenserande dyrkan av enhet, energi och renhet, i vilket ett massbaserat parti av hängivna militanta nationalister som arbetar i ett olustigt men effektivt samarbete med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar sina mål av intern rensning och extern expansion med våld och utan etiska och lagliga begränsningar”
För vad är jakten på Kaos och kättare om inte en rensning av oönskade element?
Adepta Sororitas
Det finns dock ett undantag ifrån mansdominansen och det är Adepta Sororitas, Sisters of Battle. Sisters of Battle skapades av Goge Vandire. Goge Vandire i sin tur var spritt språngande galen, och därtill blodtörstig. I hans försök att utrota korruptionen inom den religiösa administrationen torterade och slaktade han sina undersåtar, allt beroende på vart hans galenskap förde honom för stunden.
Vandire hittade under sina blodiga korståg planeten San Leor, där en kult kvinnor dyrkar Kejsaren. Vandire vill annektera kulten och skapa en egen personlig armé av kvinnorna, men de går till en början inte med på hans förslag. Det är först när han lurat dem att han har Kejsarens välsignelse som de går med på att tjäna honom.
Vandire utnyttjar de här kvinnorna i sin kamp att bli kvitt korruption, men så klart är Vandires önskemål långt ifrån Kejsarens order. Kulten som nu kallas Brides of the Emperor blir inte kvitt Vandires inflytande förrän Kejsaren själv talar med ordens ledare. Exakt vad som sägs är oklart, men Brides of the Emperor byter sida och kämpar nu för Kejsaren.
Värt att notera i backstoryn är för det första att det är en orden av nunnor. De har redan avsagt sig kvinnlig sexualitet. För det andra handlar det om kvinnor som dras bakom ljuset – i mina ögon relativt enkelt – av en man. Sedan behöver de en man för att ställa saker och ting tillrätta igen, men då duger det så klart inte med vilken man som helst utan den übermanligaste av dem alla, nämligen Kejsaren.
Sisters of Battle existerar i ett undantagstillstånd. De är Ministoriets militära arm, eftersom Ministoriet inte får ha en beväpnad armé av – gissa – män. Så egentligen är de ett andrahandsval. Kan man inte ha män så får man väl ta kvinnor. Dessutom har de avsagt sig allt vad kvinnlighet heter. Möjligtvis med undantag för de ordnar som inte är militärer, det vill säga Orders Hospitaler som är sjuksköterskor och läkare, Orders Dialogus som är översättare och akademiker samt Orders Famulous som är diplomater. Så om du som kvinna skall slåss i WH40K-universat har du egentligen bara ett val och det är att gå med i en nunneorden där du blir begränsad i vad du får lov att göra.
Den här posten kom till genom en diskussion på rollspel.nu där ett sätt att spela Deathwatch på ett mindre kvinnofientligt sätt efterlystes**. Där länkade w176 till en bloggpost på Gaming as Women som jag vill passa på att citera som slutkläm. Jag tycker citatet lyckas ganska bra med att förmedla min egen syn på framförallt Deathwatch, men även många andra rollspel som lider av samma tendenser om än inte på ett så oerhört tydligt sätt.
On the one hand, I’m glad that we tackled such a restrictive setting because I don’t think this story would have been as unique in a setting that had total gender parity. On the other hand, I think the idea of limiting a fantasy class to just one gender is boring and ignores that part of this hobby that is supposed to be fun. I’m already told I “can’t” do things in the real world because of my gender, why on Earth would I want games trying to pull the same line?
– Angela Craft, Gaming as Women
Jag vill också passa på att tipsa om mitt äventyr i 20.000-teckenserien som avhandlar just Deathwatch. Det heter Imperatrix och är en reflektion över den oerhört manliga miljön i WH40K. Eftersom jag inte gillar att bli utestängd så har jag löst problemet på mitt eget sätt. Genom att skapa kvinnliga Primearchs.
___________________________________________________________________
* Hypermaskulinitet är ett begrepp som myntades av Mosher och Sirkin 1984. Termen används främst inom psykologin för att beteckna överdrivna och stereotypa föreställningar om maskulinitet, som anger en strikt standard för hur män skall vara, och som samtidigt förbjuder andra beteenden som kan uppfattas som “omanliga”. Känslolöshet, aggressivitet, målinriktning och sexuellt risktagande hör till bilden av hypermaskuliniteten. Våld och fara ses som spännande, medan hänsynstagande, känslosamhet, rädsla etc anses vara ett tecken på svaghet eller homosexualitet.
** Jag tycker för övrigt att den tolkning som gjordes av Pendragon på mitt första inlägg i tråden är ganska talande. Jag i min tur tolkar det som att jag inte förutsätts veta så mycket om WH40K. Det här är ett klassiskt bemötande av “kvinnlig kunskap”. Jag förväntas helt enkelt inte veta särskilt mycket om det jag pratar om och även om det här specifika tillfället INTE var ett utslag av den typen av förväntningar är det ändå såpass vanligt att jag börjar tolka alla sådana kommentarer på det viset. Och det är ju aldrig bra. Min önskan är att mina samtalspartners förutsätter att jag faktiskt vet vad jag pratar om och att man läser texten ordentligt istället för att tolka fritt. Så. Dagens bitterhet ur vägen.
2012-09-23 at 15:31
Det är nästan lite överflödigt att skriva ett sådant inlägg. Fascismen och rasismen skrivs på näsan när man läser 40k. Och jag tycker att det har ett subversivt värde. Det är däför jag gärna hade spelat Rogue Trader – en fasitisk uberkapitalist som åker runt och spränger planeter – det är ju ett (inte särskilt subtilt) starkt politiskt vänsterbudskap.
Nej, problemet är att GW säljer det här till barn.
2012-09-23 at 15:37
Å andra sidan är man knappt medveten om de budskap som framförs i spelet när man är ung.
2012-09-23 at 17:21
Hej Åsa!
Välskrivet som vanligt och intressant som vanligt. Dock undrar jag om du spelat Rogue Trader & Black Crusade delarna av WH40K universet.
För jag tycker inte bilden av den extremt könsbegränsade världen stämmer riktigt. Jag har bilden att förutom space marines (där få kvinnor existerar) så är resten av världen rätt såmöppen för olika kön och sexualiteter.
Men det skulle ju kunna vara min spelgrupp och mina spelledare det är rätt på.
Keep on rocking!
Chris
2012-09-23 at 17:24
Jag kollade specifikt på Deathwatch som är fokuserat på Space Marines.
2012-09-23 at 22:51
Jag har alltid tänkt mig att sättet att få deatchwatch intressant på är att just utforska självbilden man har som man, och vilka kulturella påtryckningar som man får.
Alltså, vad händer egentligen med ens psyke när man är space marine, kommer ens sexualitet påverkas av den extremt manliga miljön? Finns det supportgrupper och psykologhjälp för PTSD när de kommer tillbaka från slagfältena, eller hanteras det genom någon sorts ritualiserad R&R kanske.
Hur går egentligen jargongen i ombytesrummet om gruppen börjar misstänka att några har blivit kära i varandra.
Med mera 🙂
2012-09-24 at 16:02
Bra skrivet och inte alls bittert eller med förutsättningen att läsaren behöver vara en hälften så bildad som du själv i ämnet.
Instämmer med ett glatt tillrop och tillägg att jag alltid hade gott om Howling Banshees i min Eldar-låda. Just det feminina och ibland androgyna var det coola med Eldar. Men miniatyr-utbudet är fortfarande skamligt dåligt där från GWs sida – över lag när det gäller kvinnlig representation.
2012-09-30 at 13:14
40k är en hemsk värld. Inte bara för det du lyfter fram utan för att det inte går att relatera till öht. ‘Fluffet’ är ju bara en lös backstory som ska göra det lite kewlt att spela och sen alltefterhand det utvecklades så blev det ju fånigare och fånigare. Ska skriva ett inlägg på vår blogg om 40k sen.
Hur som helst, det var inte poängen utan mest lite raljerande. Hur är det egentligen med Space Marines och tjejer? Har inte GW någon lam cop-out om att det visst finns tjejspacemarines… fast sen så dyker inga upp. Någonsin.
Det är intressanta poänger med Sisters of Battle med men förutom den bilden som du postade så tycker jag det ändå finns en rätt stor avsaknad av sexualisering/feminisering av SoB. Det är väl lite det du vänder dig mot med men det lyfter ju hela ‘difference’ diskussionen i feminism – ska feminism syfta till att avköna allt (och därmed då riskera att bli implicit manligt) eller lyfta fram ‘difference’ (och riskera essentialism). SoB modellerna är ju väldigt annorlunda från t.ex. Wyches eller Daemonetterna som är väldigt sexualiserade. Det är ju lite intressant. Men man kan väl argumentera om att de är ‘mer män än männen’, ungefär som admiralen i Battlestar Galactica som är strikt och disciplinerad in i galenskapens gräns och dessutom lesbisk såklart.