Jag måste inleda den här texten med att jag har tur ¹. Jag har jobbat med spel i sexton år, jag har många goda minnen ifrån spel jag har gjort, och nu har jag av någon outgrundlig anledning hamnat på ett företag där jag hoppas kunna stanna länge, och som verkligen bryr sig om mångfald och jämställdhet, både på arbetsplatsen och i spelen (BioWare, om någon undrade). Så ja, jag anser att jag har haft tur i min karriär. Jag har inte utsatts för dödshot, våldtäktshot eller trakasserier utom i begränsad skala. Jag har inte känt mig tvungen att lämna mitt hem.

Någonstans där bör du som läser haja till. Mitt val av yrke är alltså på den nivån att riskerna som ingår i att arbeta som spelutvecklare inbegriper dödshot? ² Ja. I synnerhet om du är kvinna. I synnerhet om du är kvinna och är förmäten nog att tycka att spelindustrin i dagsläget vidhåller en förlegad kvinnosyn och säger det högt. Då ingår risken att bli hotad till livet, hotad med våldtäkt, fly från hemmet. Det är ett tillstånd som GamerGate gjorde tydligt genom den epidemi av hot och hat som drog över Twitter och andra sociala medier med början i Augusti 2014, men hoten och hatet mot kvinnor inom industrin har funnits där länge. Det är inget nytt. Det är en obehaglig underströmning i både spel, kultur och hos utvecklare och förlag.

Med anledning av GTFO, eller som SVT översatte dokumentären, Logga ut för fan, så känns det som ett bra tillfälle att skriva om mina egna erfarenheter av spelindustrin. Jag har gjort det förut, många gånger, men för mig är det viktigt att poängtera att trots underskrifter och debattartiklar så är det här ett eftersatt område, i synnerhet inom spelföretagen. Det finns de som agerar, som King som tillsammans med Diversi skapat ett stipendium för kvinnliga spelstudenter att åka till GDC i San Fransisco, eller Massive i Malmö som jag vet jobbat på en mer jämställd och mångfaldig arbetsplats. Det borde vara föredömen för andra spelstudios runtom i landet.

Jag vet inte, det kanske håller på att bli bättre, jag kanske flydde Sverige vid fel tillfälle. Det är nu allt förändras. Men kanske inte.

A lot of women aren’t necessarily in a position to share the harassment they’re receiving because people don’t believe in them, because they get ridiculed for it, because the harassment might escalate, and because they might hurt their professional careers or lose their jobs. Women are afraid to talk about what is happening to them.
Anita Sarkeesian, GTFO

En stor anledning till att jag har varit tystare på discordia på senare år är just min rädsla för vad mitt engagemang kan göra för att skada min karriär. Det har varit ett reellt hot för mig, något jag faktiskt tänkt på och i väldigt hög grad. Det är också något jag upplever har skett. Inte bara därför att en potentiell arbetsgivare frågat om mitt engagemang inom jämställdhet och feminism “kan bli ett problem för mig”, utan för att jag upplever att det faktiskt hindrat mig från att få arbete, och att det med största sannolikhet har skadat min karriär, åtminstone inom den svenska spelindustrin. Vem vill anställa en rabiat feminist? Under en period när jag poängterade att jag blev sämre behandlad än mina manliga kollegor fick jag veta att kollegor bakom min rygg kallat mig paranoid, istället för att lyssna på mina erfarenheter. Jag fick höra “är du säker på att det inte bara är du?” i samtal där jag tog upp problematiken.

Det är så klart aldrig lätt att veta huruvida man är paranoid, i synnerhet inte som kvinna inom en bransch som har så svårt för kvinnor med åsikter, och det är heller inte särskilt lätt att veta om det bara är projicering från ens egen sida. I samtalen jag hade så svarade jag alltid “nej, jag är inte säker på att det inte bara är jag”. För hur skulle jag kunna vara det?

Med det i åtanke är det ändå underligt att det jag råkat ut för – minskat ansvar, okvalificerade arbetsuppgifter, ingen delaktighet i beslut som rör mina specifika ansvarsområden, att inte få ta del av information som är viktig för att kunna utföra arbete eller för den delen att inte bli inbjuden till möten där det diskuterats dessa ansvarsområden, att inte bli lyssnad på – skulle vara ett utslag av paranoia.

From other women I’ve talked to it seems like in order to stay into games, you either have to be in a kind of vacuum situation where you’re like “I had no idea that other people were like this”, or you just have to be willing to take shit forever.
Maddie Myers, GTFO

Jag var, skall jag i ärlighetens namn säga, väldigt nära att lämna spelbranschen förra året. Jag är bra på att ta skit, men jag var nära att inte orka mer. Under femton år har jag haft en konstant underton av att “du hör inte hemma här” i stort sett varje dag jag har gått till jobbet eller utövat min hobby (som också råkar vara spel). Under femton års tid har jag fått ta emot varierande grader av sexism från mina medarbetare och medspelare. Allt från klappar på huvudet och att bli kallad lilla gumman till våldtäktsskämt på arbetsmöten. Att av en kollega få reda på att det enda han hatar mer än speldesigners är QA-personer, att få höra rakt upp och ner i ett samtal att tjejer kan inte designa spel. Att bli ifrågasatt på varje ny arbetsplats vad det gäller min kompetens som designer, trots åratals erfarenhet av just speldesign. Att få min kompetens ifrågasatt genom subtila och nedlåtande kommentarer, eller genom att öppet utmana mitt arbete genom att erbjuda att göra det åt mig på en Google-day och sedan ifrågasätta min reaktion på den förolämpningen genom att undra varför jag inte är tacksam över erbjudandet. Genom att ta in mig i ett rum och i två timmar ställa mig ensam till svars för processer och metoder som arbetats fram i grupp – men att inte vilja framföra kritiken till någon annan. Att ifrågasätta mina kunskaper genom att be mig citera boken (!) de kommit ifrån. Att inte komma till mig som ansvarig för ett område, utan att gå till min manliga kollega istället och be honom – som sedan frågar mig eftersom jag är den med kunskapen.

It’s the drip, drip, drip of everyday venom… Of the woman making a comment and it being ignored… of a woman saying something that’s in the least bit unpopular, and immediately people attacking her femininity, her gender “oh, you’re a woman, of course you’re wrong”.
Jessica Hammer, GTFO

Det är inte den högljudda och öppna sexismen som är värst. Det är den dolda sexismen, den som är så svår att konfrontera och bevisa som nöter ner. Det är de nedlåtande kommentarerna, det är att bli bortglömd när det handlar om mötesinbjudningar eller att mötesdeltagarna ointresserat knappar på sina telefoner när det är min tur att prata som är värst. Det är de små grejerna som gör ondast, därför att de är svårast att bevisa, svårast att påtala, svårast att bemöta. Om någon kallar mig “hora” eller säger åt mig att tjejer inte hör hemma inom spelbranschen, då har jag ett uppenbart case. Ifrågasätter de mig subtilt genom att maila ut nedlåtande kommentarer till hela teamet, eller går bakom ryggen på mig med information blir det mycket svårare att hantera.

Jag var så nära att avsluta min karriär inom spelbranschen, för jag hade verkligen nått gränsen för hur mycket skit jag orkade med. Jag var nästan övertygad om att “de” hade rätt, att jag inte hör hemma här, att jag inte borde vara här. Jag hade till och med varit på intervjuer på företag utanför spelbranschen.

Men så fick jag ett mail, avsändare Bioware.

Jag tycker alla som arbetar inom spelbranschen borde se GTFO. Det borde vara självklart att se den, och att erkänna att problemen finns och att de måste rättas till, för branschen går miste om så mycket talang, så många duktiga kvinnor som lämnar den bara för att de inte står ut med det konstanta dropp, dropp, droppet av vardagssexism. Det är kinesisk vattentortyr. Till en början är det omärkligt, men ju längre tiden går desto värre blir varje droppe, och väntan på att nästa droppe skall falla.

Fotnoter:
¹ Bara det ordvalet är egentligen problematiskt. “Tur”. Jag har alltid vinnlagt mig om att leverera design av hög kvalitet och i enlighet med vad som efterfrågats. Det är inte tur, det är kompetens. Men inom industrin är det så lätt att ifrågasätta mig själv eftersom medarbetare har så lätt att göra samma sak.
² Samma argument kanske kan framföras för andra yrken som exempelvis journalist eller politiker.