Ett av de vanligare argumenten jag stöter på numera när jag diskuterar jämställdhet och mångfald inom spelkulturen tar sig uttryck i att de som helst inte vill se diskussionerna säger något i stil med “men jag vill bara prata spel, feminism hör inte hit. Politik och spel är skilda saker.”
Det de här personerna missar – utöver att de helt ignorerar min önskan att diskutera de här sakerna – är att spel också är politik, i lika hög grad som något annat media. Skriver en författare en rasistisk eller sexistisk bok så är det svårt att inte hitta en recensent som problematiserar runt boken, och då behöver det inte ens vara sexism eller rasism som är så tydlig som den i Äldreomsorgen i övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Samma sak händer i filmer och TV-serier. Nu senast ifrågasattes filmen Jumanji och varför Karen Gillian springer omkring i hotpants och tank top i djungeln, medan hennes manliga motsvarigheter är fullt påklädda.
Det kanske upplevs som ett problem, det här, att media inte får “vara ifred” från de som anser att media skall vara till för alla och inte bara en del av befolkningen, men jämställdhet och mångfald är i allra högsta grad frågor som hör till de här diskussionerna, inte minst för att vi fortfarande inte har uppnått jämställdhet.
För mig är ett av de största problemområdena inom spel att vi inte reflekterar när vi designar, att vi inte funderar ett varv till på vad det är vi egentligen släpper löst i världen och hur vi påverkas av och påverkar vår omgivning med vad vi skapar.
Jag förstår att det är jobbigt. Jag fattar att det är svårt att bli ifrågasatt. Samtidigt är det ett välkomnande till mitt liv, men jag har å andra sidan inte lyxen att låta bli att publicera eller skapa, för jag blir ifrågasatt enbart i egenskap av deltagande.
Det här är ingen “åh, stackars mig” rant. Det är en förklaring till varför det är så viktigt för mig att faktiskt tänka på hur spel designas, hur spel utformas, hur spelkulturen blir vad den är med basis i de beslut vi fattar som formgivare. Inga verk är fristående ifrån känslor, politik eller kultur. Det är omöjligt för oss som människor att koppla loss det vi är till förmån för “objektivitet”. Ingen av oss är objektiv. Det kanske är därför det gör ont att bli ifrågasatt ibland? För att vi inte vill behöva försvara varför vi gillar något som kanske är tveksamt ur vissa perspektiv?
För mig är inte frågan OM spel och jämställdhet hör ihop. För mig är frågan när får jag vara med på mina egna villkor?
Leave a Reply