Det är sällan jag anser att Kotaku har något vettigt att erbjuda i form av debattämnen, oftast brukar nyheterna (som jag lika gärna kan hitta på andra platser) drunkna i lättklädda cosplay-kvinnor, “heta” spelfigurer och annat blask, men nu har Owen Good uppmärksammat mig på Roger Eberts artikel om spel som konst.
I sin artikel tar Ebert upp ett antal poänger som jag själv grunnat på under en lång tid. Jag har – som kanske inte framgått tidigare – åtta års konstnärlig utbildning i bagaget. Huruvida det gör mig mer kapabel att bedöma om något är konst eller inte låter jag vara osagt, eftersom konst är en subjektiv upplevelse. Vad jag däremot vet med mig att jag kan bedöma är konstnärlig kvalitet. Frågan återstår om det har att göra med min utbildning eller inte, men det minsta jag kan säga är att utbildningen åtminstone givit mig ett bättre perspektiv på vad kvalitet innebär, hur skicklig någon är med penseln, as it were.
Ebert reagerar i sin artikel på den här föreläsningen av Kellee Santiago, förmodligen för att Ebert själv blir omnämnd i början av den.
Både Ebert och Santiago har vissa poänger på sina egna håll. Jag kan exempelvis böja mig så långt som att säga att vissa spel har konstnärliga kvaliteter. Men i stort är jag på Eberts sida i debatten. Sorgligt, eller hur?
Ebert påstår, om än lite omständigt (egentligen tillskriver han det Herzog), att det Santiago hävdar är “chicken scratches” på väggen de facto är skapat av
geniuses with nothing to build on, and were not in the process of becoming Michelangelo or anyone else. Any gifted artist will tell you how much he admires the “line” of those prehistoric drawers in the dark, and with what economy and wit they evoked the animals they lived among.
Andemeningen som jag uppfattar den, och som jag sympatiserar med, är denna: Vi som utvecklar spel har redan en enorm mängd kulturyttringar att stå på. Vi har redan en stor mängd sätt att berätta och framföra på. Att som många, utöver Santiago, påstå att spel är ett ungt medium fungerar inte till fullo. Vi har åtskilliga års erfarenhet av de uttryck som vi fått från andra medier.
Att i ett spel som är så begränsat i sin interaktionsform hitta konst är i sig en konst. Många av de filmer jag ser är inte konst, och de utger sig heller inte för att vara konst. Många av de spel jag spelar är inte konst, och ändå finns det ett desperat behov bland många gamers att få det erkännandet. Att få reda på att “ja, det du gör är validerat av etablissemanget”. Det kanske har sin bakgrund i den omfattande häxjakten på kontroversiella spel som fick sin början med rollspelen och som sedan ärvdes av datorspelen.
Men poängen är trots allt att även om spel precis som Santiago påpekar kan vara konst, så har Ebert en poäng i att de inte är det. I alla fall inte än. Och kanske har Ebert en poäng i att ett syftesdrivet system som ett spel faktiskt ändå är inte kan gå över i ett konsttillstånd utan att man tar bort allt det som gör spelet till ett spel. Det är en intressant tanke, en som jag måste fundera vidare på. Det kanske – problematiken med interface till trots – innebär att Heavy Rain faktiskt är ett konstuttryck? Det har inget egentligt syfte, det bara är, i alla fall har det bara varit de två timmar jag spenderat med det.
Kanske har Ebert en poäng i det han säger om avsändare också. Ett spel är ett kollaborativt verk, något som ett flertal personer tillbringat lång tid med att göra, och det har ingen enskild avsändare. Det finns undantag inom spelvärlden, så klart. Will Wright, David Jaffe, Sid Meier, men de är undantag i den enorma spelfloran. Jag vill tro att för att kunna bli konst, måste vi också etablera en avsändare, ett ansvarstagande.
Som avslutande ord vill jag säga precis som Ebert – aldrig är en lång tid, och att säga att det digitala berättelseformatet aldrig kan bli konst är kanske lite väl begränsande. Men jag håller inte med Santiago om att spel redan är konst.
Läs även andra bloggares åsikter om Spelkultur, spel, konst, video, TED
2010-04-26 at 22:15
Men vad MENAR man när man säger att “spel är inte konst”? Måste själva hantverket, själva spelet, koden och grafiken, i sig vara ett konsthantverk? Det är nog inte vad jag skulle mena.
Snarare beror det väl på vad man gör med det. I Tetris är det till exempel lätt att åstadkomma en estetiskt tilltalande symmetri – en följd rörelser som, åtminstone med lite välvilja, kan anses vara “konst”. Eller Robin Burkinshaws fantastiska The Sims 3-projekt Alice and Kev.
Samtidigt är ju inte Eberts åsikter i frågan det mest intressanta, eftersom han inte direkt är intellektuellt hederlig i sin argumentation. Snarare plump och respektlös. Med sådana kritiker från utsidan får de mer reaktionära källartrollen i gamervärlden vatten på sin kvarn, och det gynnar inte någon.
2010-04-27 at 06:51
Nej, koden, grafiken och hantverket spel är redan konsthantverk. Eller kan vara. Det finns många konstnärliga kvaliteter i spel som i sin egen rätt kan bedömas som högst tillfredsställande, om man nu skall prata om någon slags kvalitetsstämpel. Men att något har en konstnärlig kvalitet betyder inte att det nödvändigtvis är konst.
Angående de exempel du tar upp – jag skulle aldrig kalla Tetris för konst. Att något är skönt att se på är inte nödvändigtvis konst. Tetris har inget syfte. Missförstå mig rätt. Tetris har ett syfte, men syftet med Tetris är inte att vara konst. Det är att vara ett bra spel.
I fallet Alice and Kev håller jag med dig. Det är konst. Men det är inte konst på grund av The Sims 3. Det är konst på grund av vad Burkinshaw gjorde med The Sims 3. Spelet i sig är inte konst. När spelet används som ett verktyg i syfte att skapa något annat då har vi gått över en gräns. En tub målarfärg eller en pensel är inte konst. Men det som kommer ur användandet av penseln och målarfärgstuben kan vara konst. Det kan lika gärna vara hötorgsbilder. Verktygets egenskaper öppnar för olika användande. I The Sims 3 finns ett verktyg som gjort Alice and Kev möjligt.
Jag tror du är inne på ungefär samma tankegångar, det verkar så i alla fall.
Mitt största problem med den digitala spelformen som konst är i dagsläget att syftesförklaringen ofta saknas. Vad är poängen med att kalla spel för konst, om spelen själva vägrar att bedöma sig som något annat än “bara ett spel”? Eller för den delen om spelens utvecklare gör den bedömningen?
Vad det gäller Ebert anser jag inte att han uttryckt sig vare sig plumpt eller respektlöst. Han har reagerat på ett föredrag som i sig inte var särskilt övertygande. Men det är mindre viktigt i sammanhanget, i alla fall för mig.
2010-04-27 at 12:36
Men precis. Spelmediet, rätt använt, ger oss skönhetsupplevelser av ett slag som inget annat medium hade kunnat ge oss. Som en omgång Tetris, eller en perfekt genomförd värld 1-1 i Super Mario Bros. Eller, i andra änden av spektrat, något i stil med Alice and Kev.
Både vi och de reaktionära källartrollen, de som representerar den dåliga talibanska sidan av gamervärlden – de som förkastar åsikter som att God of War 3 genomsyras av en skrattretande sexism, t.ex. – vet detta. Men medan du och jag – tolkar jag det som – båda tycker att spel, konst eller inte konst, förtjänar att diskuteras på kultursidorna, och av folk som inte nödvändigtvis är hardcore, så vill källartrollen ha sitt pojkrum i fred. Rör inte våra pinupbrudar, våra ultramachofantasier. När Ebert tvunget vill begränsa spel till att vara underhållning ställer han sig ju indirekt på deras sida.
Och argumenterar slarvigt och respektlöst tycker jag absolut att han gör. Kolla bara på hans sågning av Braid. Jag tycker visserligen att man kan såga något man inte har upplevt själv, så som jag gärna sågar, säg, sexscenen i GoW3, eller Milleniumfilmerna, men här visar ju Ebert med all önskvärd tydlighet att han inte ens är bekant med mediet. Och då blir hans osakliga inlägg plumpt.
2010-04-27 at 20:58
En omgång Tetris eller en perfekt genomförd värld i SuperMarioBros är inte en skönhetsupplevelse enligt mig. Det finns inget bakomliggande syfte bakom en sådan övning (och med syfte i det här fallet menar jag ett syfte utöver att underhålla). Jag förstår att du anser att det är en upplevelse, men för mig är det inte något som jag vill likställa med konst. Det får mig inte att tänka eller reflektera.
Alice och Kev får mig att reflektera, men där är det inte spelmediet i sig som gör reflektionen möjlig utan vad man gjort utöver spelet. Spelet i sig är inte tillräckligt.
Jag håller inte med dig vad det gäller Eberts förment slarviga och respektlösa artikel. Jag anser inte att han var vare sig särskilt respektlös eller särskilt slarvig. Braid är inte konst i mina ögon. Braid är ett spel, förvisso intressant, men inte mer än så. Du anser att han har skrivit en osaklig artikel, det gör inte jag, för jag tror mig förstå vad han menar och vad han syftar till med den.
Det här betyder självklart inte att jag inte respekterar din åsikt. Jag håller bara inte med.
2010-04-27 at 22:34
Well, jag är också ganska säker på att jag förstår vad han menar med den. Jag tycker bara att han hade varit avsevärt mer trovärdig om han inte så tydligt talat ned till en kulturform han inte vill erkänna. Jag har inga problem med hans åsikter som sådana, jag saknar bara bättre kritik än den ganska tandlösa som han levererar. Han övertygar få på insidan, och riskerar knappast att uppröra någon på utsidan.
När det gäller spel som konst talar vi kanske förbi varandra. Jag likställer inte heller en perfekt omgång Tetris med konst, jag vill bara försöka illustrera ett exempel på varifrån tesen “spel är konst” kan komma ifrån. Och när det gäller Alice and Kev så tycks vi vara ganska överens om att både själva spelet och Burkinshaws insats är essentiella ingredienser i konstverket.
Nå, tack för diskussionen!