Det är sällan jag anser att Kotaku har något vettigt att erbjuda i form av debattämnen, oftast brukar nyheterna (som jag lika gärna kan hitta på andra platser) drunkna i lättklädda cosplay-kvinnor, “heta” spelfigurer och annat blask, men nu har Owen Good uppmärksammat migRoger Eberts artikel om spel som konst.

I sin artikel tar Ebert upp ett antal poänger som jag själv grunnat på under en lång tid. Jag har – som kanske inte framgått tidigare – åtta års konstnärlig utbildning i bagaget. Huruvida det gör mig mer kapabel att bedöma om något är konst eller inte låter jag vara osagt, eftersom konst är en subjektiv upplevelse. Vad jag däremot vet med mig att jag kan bedöma är konstnärlig kvalitet. Frågan återstår om det har att göra med min utbildning eller inte, men det minsta jag kan säga är att utbildningen åtminstone givit mig ett bättre perspektiv på vad kvalitet innebär, hur skicklig någon är med penseln, as it were.

Ebert reagerar i sin artikel på den här föreläsningen av Kellee Santiago, förmodligen för att Ebert själv blir omnämnd i början av den.

Både Ebert och Santiago har vissa poänger på sina egna håll. Jag kan exempelvis böja mig så långt som att säga att vissa spel har konstnärliga kvaliteter. Men i stort är jag på Eberts sida i debatten. Sorgligt, eller hur?

Ebert påstår, om än lite omständigt (egentligen tillskriver han det Herzog), att det Santiago hävdar är “chicken scratches” på väggen de facto är skapat av

geniuses with nothing to build on, and were not in the process of becoming Michelangelo or anyone else. Any gifted artist will tell you how much he admires the “line” of those prehistoric drawers in the dark, and with what economy and wit they evoked the animals they lived among.

Andemeningen som jag uppfattar den, och som jag sympatiserar med, är denna: Vi som utvecklar spel har redan en enorm mängd kulturyttringar att stå på. Vi har redan en stor mängd sätt att berätta och framföra på. Att som många, utöver Santiago, påstå att spel är ett ungt medium fungerar inte till fullo. Vi har åtskilliga års erfarenhet av de uttryck som vi fått från andra medier.

Att i ett spel som är så begränsat i sin interaktionsform hitta konst är i sig en konst. Många av de filmer jag ser är inte konst, och de utger sig heller inte för att vara konst. Många av de spel jag spelar är inte konst, och ändå finns det ett desperat behov bland många gamers att få det erkännandet. Att få reda på att “ja, det du gör är validerat av etablissemanget”. Det kanske har sin bakgrund i den omfattande häxjakten på kontroversiella spel som fick sin början med rollspelen och som sedan ärvdes av datorspelen.

Men poängen är trots allt att även om spel precis som Santiago påpekar kan vara konst, så har Ebert en poäng i att de inte är det. I alla fall inte än. Och kanske har Ebert en poäng i att ett syftesdrivet system som ett spel faktiskt ändå är inte kan gå över i ett konsttillstånd utan att man tar bort allt det som gör spelet till ett spel. Det är en intressant tanke, en som jag måste fundera vidare på. Det kanske – problematiken med interface till trots – innebär att Heavy Rain faktiskt är ett konstuttryck? Det har inget egentligt syfte, det bara är, i alla fall har det bara varit de två timmar jag spenderat med det.

Kanske har Ebert en poäng i det han säger om avsändare också. Ett spel är ett kollaborativt verk, något som ett flertal personer tillbringat lång tid med att göra, och det har ingen enskild avsändare. Det finns undantag inom spelvärlden, så klart. Will Wright, David Jaffe, Sid Meier, men de är undantag i den enorma spelfloran. Jag vill tro att för att kunna bli konst, måste vi också etablera en avsändare, ett ansvarstagande.

Som avslutande ord vill jag säga precis som Ebert – aldrig är en lång tid, och att säga att det digitala berättelseformatet aldrig kan bli konst är kanske lite väl begränsande. Men jag håller inte med Santiago om att spel redan är konst.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,