För ett tag sedan blev jag tipsad av Max Wallinder om hans microrollspel, Testamentet. Jag lovade i ett svagt ögonblick att jag skulle kasta ett öga på rollspelet, och kanske ge lite feedback. Eftersom jag gillar idén med att dela med sig av prylar – ja, trots att jag för ett tag sedan klagade på att jag inte får något betalt för grejer jag medverkar i – så tänkte jag sprida ordet vidare. Dessutom är det mysigt att få skriva lite om rollspel igen. På discordia alltså.

Testamentet är ett microrollspel som handlar om en familjeträff när testamentet över en fader skall klaras upp. Jag måste erkänna att just den premissen känns som att den träffar nära hjärtat, eftersom jag själv varit med om att pappas testamente läses upp för mig med styvmödrar, syskon och advokater närvarande. För mig är det en återblick till en dag jag aldrig kommer att glömma, på grund av hur hätsk och obehaglig den blev. Testamentet behöver dock inte alls bli obehagligt. Det finns konflikter mellan de fyra rollerna, visst, men det är heller inte oväntat i en familj.

Hela rollspelet bygger på tre scener där rollpersonerna och deras motivationer etableras. Sveket, där rollpersonernas svek mot fadern skall etableras. Drömmen som handlar om vad rollpersonerna vill göra med det arv de får och Förnedringen som handlar om ett tillfälle när Fadern svikit rollpersonen. Tanken är att spelarna – helt utan erfarenhet – skall förstå hur det här skall gå till, enbart med hjälp av sitt rollformulär och ett par vaga instruktioner i början av rollspelet. Som med många liknande rollspel upplever jag att Testamentet är lite för försiktigt med regler. De två mekaniker jag kan hitta är att en inte får säga nej utan bygga på varandras påhitt (vilket är improvisationsteater 101) samt att det i slutet av spelet skall röstas om vem som “förtjänar” faderns arv. Även om Wallinder trycker på att det inte är en tävling i texten så tycker jag inte att det är tydligt nog. Med ovana rollspelare lär det handla mer om vem som vann än något annat. Den andra grejen jag har svårt för är att Wallinder inte trycker mer på att alla skall ha roligt. Den här meningen “Det finns bara en riktlinje – säg aldrig nej. Förstör aldrig det någon annan berättar – spelare eller karaktär. Det som sägs av en karaktär är sant. Acceptera det och improvisera vidare” kan potentiellt sett ge upphov till konflikter när det gäller tolkning av vad som får sägas och göras. Det räcker inte riktigt med att säga att en skall spela så att alla iblandade tycker att det är roligt, i synnerhet inte när det handlar om konflikter av det här slaget.

Det jag hade velat se är en tydligare etablering av regler. Du får lov att prata om andras rollpersoner, men gör det respektfullt. Till exempel. Kanske också en hänvisning till hur en får prata om andras rollpersoner i relation till sin egen? Som helt nykläckta rollspelare tror jag det kan bli svårt att spela på ett bra sätt annars.

Jag tror också att den andra regeln – att rösta fram en “vinnare” – kan överskugga resten av spelsessionen. Vad är syftet med mekaniken? Det finns liksom ingen supertydlig anledning till varför det är nödvändigt att ha en arvtagare på det viset, i synnerhet när det inte skall finnas några vinnare. Jag hade istället försökt hitta ett sätt att låta spelet i sig informera testamentet. Vad händer under scenen Sveket? Hur påverkar det mina chanser att få arvet? Kan jag till exempel ljuga, bli påkommen med en lögn och förlora poäng? Finns det en pool med arvsrätt som jag kan offra eller bli tilldelad och så vidare? Antalet pengar är ju ändå begränsade, så en pool hade kanske inte varit fel? Jag tror att Testamentet hade mått bra av lite fler regler. Eller kanske färre?

Premissen är dock intressant även om jag tycker att det är en lite väl vänlig tolkning i Wallinders variant. Själv fick jag hjärtat utslitet, stampat på och tillbakasatt, dammigt och jävligt, när jag insåg att vissa av oss var familj och andra inte. Vilket leder mig till nästa punkt. Det är vettigt att prata om rollspel som är både känslosamma och så intensiva som Testamentet kan bli. Det är bra att gå igenom vad som hänt och känslomässigt landa när äventyret är färdigspelat. Det upplever jag saknas i Testamentet.

Styrkan är premissen. Som en person som gått igenom den här typen av dramatiska situationer och med oväntade resultat (vem hade trott att jag skulle bli deklamerad “en dålig dotter” vid uppläsningen av ett testamente) så är ämnesvalet verkligen sprängstoff. Familjer är jävligt konstiga, rent ut sagt, och att belysa det är både spännande och tacksamt. Det är också trevligt att se ett rollspel som tittar på drama istället för strid och som fokuserar på känslor och relationer snarare än vilken fiende en först skall attackera.

Ämnesvalet gör det till ett stort och relevant rollspel, och bristerna i mekanik tror jag mer är en följd av att vi inte har ett språk för hur vi skall hantera känslor i spel snarare än brister hos författaren. Det är en bra början och en lovande introduktion.