Det här är en bloggpost som riktar sig mer mot rollspelare än datorspelare, men den kan vara intressant även för den som designar datorspel i det att den tar upp spelarens egna begränsningar, vad spelaren själv är villig att göra och inte göra.

Under mina år som spelledare har jag vid ett flertal tillfällen funderar på gränser, gränsdragningar och ansvar. Det är något som även dykt upp i mitt arbete som speldesigner. Det handlar om hur vi spelledare, och hur spelgruppen i sig, tar sig an personer som inte vill genomföra de handlingar som gruppen anser skall genomföras. Det kan röra sig om ett flertal olika områden:

  • Våldsdåd som går utöver det vanliga – alltså våld som rör sig inom en mer grafisk sfär än det som anses “normalt”
  • Sexualitet och beskrivningar av sex
  • Religiösa eller ockulta riter som spelarna skall genomföra eller delta i

Vi kan börja med våldsdåden. Våld är tätt inbakat i rollspelsvärlden. Du kan inte gå tio steg utan att en våldsstereotyp dyker upp, antingen i form av ett slagsmål på en krog/ bar/ värdshus, eller i form av orchiska stråtrövare som är ute efter utrustning och pengar (eller liv) eller i form av en inplanerad konfrontation med Ondskan.

I de flesta fall är spelarna helt okej med att svinga svärden, höja pistolerna och skjuta eller på annat sätt utföra våldshandlingar genom att frysa fienden till is med besvärjelser eller liknande handlingar. Det är när vi kommer in på handlingar som till exempel att under en lång och utdragen period tortera en fånge eller när vi som spelare själva hamnar i en liknande situation – kontrollerade, hjälplösa och instängda – som det börjar bli dags att kolla av stämningen i gruppen.

På samma sätt är det helt okej att ta med en prostituerad upp på rummet (utan att för den delen beskriva vad som händer), våldta ansiktslösa kvinnor i spelet (det har faktiskt hänt i mina konventsgrupper framförallt) eller på ett helt neutralt sätt diskutera sexuella relationer mellan spelare och ickespelarpersoner. Det är för det mesta en tillåten hållning till sexualitet – vilket i sig är lite sjukt, jag har skrivit om det i inlägget Sex me up? – det går nämligen inte över några av spelarnas eller spelledarnas personliga gränser.

Att grafiskt beskriva en sexscen eller att tillåta känslor rollpersonerna emellan kan vara desto mer känsligt. Dels på grund av att olikkönade rollpersoner inte nödvändigtvis spelas av olikkönade spelare, och det kan finnas homofobi i gruppen, och dels för att samkönade rollpersoner som “är förälskade” kan ge signaler om att även spelarna är förälskade. Med tanke på vilken normfast subkultur rollspel fortfarande utgör är det viktigt att vare sig spelledaren eller spelarna tvingar på en spelare den här typen av relationer.

De religiösa riterna eller ockulta ritualerna är mindre sannolika att någon skall ta illa upp av, men det beror på att spelarna i min erfarenhet är medelklasspersoner med en vit, svensk bakgrund och ett sekulärt tänkande som genomsyrar snart sagt hela samhället. Därmed inte sagt att undantag inte finns. Jag har exempelvis lett en spelgrupp varav en av medlemmarna var katolskt kristen och tog sin religion på stort allvar. Det ställde till problem eftersom äventyret var ett Kultäventyr och dessutom hade att göra med apokalypsen (som det så ofta har i konventsäventyr till Kult). Spelaren var illa till mods och ville inte riktigt vara med på noterna.

Vad kan du som spelledare göra?
För det första så gäller det att vara lyhörd för dina spelares önskemål. Det skadar inte alls att ta dem åt sidan en och en och diskutera vad de förväntar sig av spelandet, vad de vill se hända i spelet och så vidare. Jag tror det kan vara lite knepigt att fråga rakt ut “vad tror du om en sexuell relation mellan dig och din spelarkompis?”, däremot kan du höra efter vilken typ av äventyr spelarna föväntar sig, vad de skulle vilja göra och så vidare.

Det här är viktigt att göra inte bara före äventyret, utan även efter äventyret. Det går att göra det formellt (som vi brukar göra på konvent, dvs lämna ut en enkät) och det går att göra informellt – något som ändå brukar hända i mindre spelgrupper. Vi har nästan alltid diskuterat äventyr efter att vi har spelat färdigt dem, berättat vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Spelledarens, och kanske också gruppens, ansvar är att se till att alla spelare har roligt. Om det innebär mindre grafiskt våld eller en vinkling på våldet som är mer regeltekniskt och inte så “personligt”, så kan det vara värt det av respekt för spelarna.

Tänk också på att spelgruppen är en grupp och att det inom gruppen skapas normer för hur spelet skall gå till och inte gå till. Grupptrycket är med andra ord stort, så det gäller verkligen att ha fingret på pulsen i spelgruppen.

Det är svårt att i det här sammanhanget säga “så här skall du göra” alternativt “så här skall du inte göra”. Det handlar mer om att vara lyhörd för gruppdynamiken och för enskilda spelare. Tanken med rollspel är trots allt att det skall vara roligt, inte att det skall kännas jobbigt för spelarna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,