Jag fick ett vykort hem i min brevlåda för ett par dagar sedan. Överskriften sade “hjälp är för veklingar”. När jag läste vykortet så insåg jag att det egentligen handlade om att vissa typer av spelare är veklingar, och att de spelare som behöver hjälpen egentligen inte är “riktiga” spelare.

Eftersom mitt manifest går rakt emot de påståenden som fanns med på det här vykortet, tänkte jag berätta varför och även bemöta några av de påståenden som fanns på kortet, samt förklara varför retoriken är både avtändande och elitistisk, även om den kanske inte avsågs att vara det.

Vykortet börjar med att förklara att spel har velat hjälpa spelaren sedan mitten på 90-talet. Det står också att “den stigande komplexiteten har medfört en rädsla hos utvecklarna”. Det påståendet vill jag gärna ha en forskningsrapport på. Vilken rädsla avses? Hur är den mätbar? Kan det ha att göra med att det sedan slutet på 90-talet framkommit (och för den delen konstant framkommer) mer och mer information om hur våra hjärnor fungerar, allmänt kallat kognitionsvetenskap? Och att den hjälp som tidigare inte givits till spelarna helt enkelt inte fått plats på de lagringsmedium som spelen kommit på? Eller kanske är det så att den ökande komplexiteten kräver en ökad förklaring för spelarna som annars ger upp efter fem minuter och istället missar hela spelupplevelsen? Men det är – vad jag förnimmer – de spelarna som är veklingar. En riktig spelare hade fortsatt gräva fastän hen inte hade förstått hur spelet skulle spelas. En riktig spelare behöver ingen hjälp. Och behöver du hjälp är du ingen gamer.

Jag vill också veta var bräd- och kortspel kommer in i det här påståendet. D&D? Magic? Det är spel som i allra högsta grad skriver spelaren på näsan exakt hur de är tänkta att spelas. Och ändå är de populära och ger spelaren enormt utrymme att utforska och upptäcka. Precis som Ubisofts spel (som används som det enda namngivna exemplet på vykortet) är populära och säljer multum.

För att inte nämna SingStar, GuitarHero och andra enkla men ack så populära spel. Men de kanske inte räknas in i upptäckarlustaspelen? Vi kanske drar gränsen vid “riktiga spel” här? Det är svårt att säga, eftersom vykortet bara innehåller påståenden och inga källor.

Tyvärr tappar de bort grundläggande spelfilosofier på vägen. Istället för att förlita sig på upptäckarlusta hos spelaren handlar det snarare om olika sätt att få visa upp hur duktiga de själva varit och hur mycket de producerat.

Vilka grundläggande spelfilosofier talas det om här? Det får jag aldrig reda på. Är det den grundläggande spelfilosofin att spel inte skall gå att spela utan timmar av efterforskning och veckor i arkadhallar så är jag personligen glad över att vi har rört oss därifrån.

Människan, i rollen som spelare, blir passivt ledd likt en tandemcyklare som aldrig får sitta där fram. Inget spel är helt fritt, alla är bundna till någon form av regler och begränsningar, men vissa ger en bättre illusion av frihet än andra.

Inga spel är helt fria av den anledningen att om spelen saknar regler så är det inte längre spel. Om spelen saknar någon form av ramverk så går det inte att spela dem, eftersom reglerna då blir helt okända för spelaren.

Vilka är de “vissa spel” som det talas om här? De som gav en illusion av frihet? Jag misstänker att det även är de spel som kräver efterforskningar för att hitta spelmekaniken, de spel som enligt uppgift tog “veckor att bemästra i nittiotalets arkadsalar”.

Det den här retoriken berättar för mig är att det bara är vissa, värdiga spelare som borde spela spel. Inte vi som behöver hjälp för att förstå hur vi skall spela spelet. Inte vi som inte har veckor att lägga på att undersöka, upptäcka och bli frustrerade. Det det här vykortet berättar för mig är att jag inte är en riktig spelare. Jag är inte hardcore. Alltså är jag inte en del av det samfund som vykortet riktar sig till.

Med det sagt så håller jag med i en del av de grundläggande principer som ligger bakom författarnas uttalanden* . Jag håller dock inte med om hur det sägs, eftersom det är en retorik som uppmanar till “oss och dem” tänkande. Retoriken går också emot det discordia står för. En spelkultur som tar emot alla med öppna armar och inte bara ett fåtal utvalda. En speltillverkning som skapar ett utbud för alla och inte bara en liten skara spelare.

Jag förstår syftet med vykortet. Skapa nyfikenhet. Ta reda på vem som har skickat det (det finns ingen avsändare, ingen adress). Men jag säger nej. Jag vill inte ha reda på mer. Jag vill inte lära mig vem som har skickat det, av den enkla anledningen att jag är en vekling. Jag har inte veckor att lägga på ett spel. Jag vill veta spelreglerna innan jag börjar spela. Jag vill ha utvecklarnas hjälp. Jag ser inte det som ett hinder för upptäckt, upplevelse eller utforskning.

__________________________________
* Som till exempel att många spel använder sig av quick-time events som egentligen skulle kunna ha varit gameplay, att exposition sker genom cinematics snarare än gameplay.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om spel, spelkultur, elitism