Den här posten är sjävförhärligande och narcissistisk, mest för att jag glömmer bort hur mycket jag medverkar i och hjälper folk att göra, för det mesta helt utan ersättning. Ibland för att jag är snäll och ibland för att jag har svårt att säga nej.
Hittills har jag inte sagt nej till många personer som ringt eller mailat och frågat om jag vill uttala mig om ditt eller datt, prata spel i radion och så vidare. Med tanke på att jag sällan gör de här grejerna för min egen skull kanske jag borde säga nej lite oftare?
När jag själv har behövt hjälp, som med Nyckelringsrollspelet, har jag faktiskt erbjudit betalning, men Dante ville inte ha några pengar och Tove och Anders och jag arbetar utifrån en bytesekonomi där de kommer på grejer, jag skriver dem och de bjuder mig på mat och tryckerihjälp.
Nyckelringsrollspelet
… gjorde jag faktiskt för min egen skull, men det betyder inte att det bara var för min skull. Jag satte igång kickstartern för att jag av diverse personer fick höra att jag inte kunde begränsa mig till handskrivna ex. Alla ville ha ett! 500 ex senare kan jag konstatera att i alla fall 500 pers ville ha ett. Jag upprepar. Dante ville inte ha några pengar. Han fick en hög rollspel istället.
Mutant År Noll – Zonkompendie 2 – I reptilfolkets spår
Jag blev kontaktad av Fria Ligan för att delta i deras crowdfundingkampanj som ett stretchgoal fast jag egentligen inte hade tid. Den blev försenad och kom inte med i boken som den skulle vara med i utan blev flyttad till zonkompendie 2.
Zonsektorn heter Kvinnokollektivet och blev omnämnd som en av de bättre zonsektorerna i kompendiet i en Fenixrecension. Kvinnokollektivet har dock inte fätt vara med i några engelskspråkiga versioner av spelet.
Jag fick trycksaker i ersättning, men eftersom jag redan hade crowdfundat kampanjen så var det inte så mycket vinst där. Zonkompendie 2 finns fortfarande att köpa på om man är intresserad av en kvinnodominerad oas i den post-apokalyptiska svenska vildmarken.
Western 4:e utgåvan
Det här är en bok jag är väldigt stolt över att medverka i. Jag vet hur mycket arbete som gått in i det här projektet och hur mycket Tove och Anders vill göra med sina rollspel. Jag kan dessutom med värme rekommendera att skriva för Tove och Anders. Inte nog med att du blir matad, du får också oerhört bra och välformulerad feedback. Jag tror jag skrev texterna om hästar, sjukdomar och voodoo runt 2008 – 2010, så det är härligt att äntligen se dem i tryck. Hästar är fina grejer. Sjukdomar är… sjukdomar. Voodoo var något helt annat än Hollywood sade att det var.
För Western 4 fick jag betalt i en lyxutgåva, men den betalade jag för, så det räknas nog inte. Jag har å andra sidan fått så mycket annat av dem att det förmodligen går jämnt ut. Lyxutgåvan av Ensamma Vargenrollspelet till exempel. Och mat, och kärlek, feedback och någonstans där jag har kunnat ventilera mina frustrationer.
Finna dolda ting
Daniel och Anna-Karin Linder-Krauklis kontaktade mig och frågade om jag var intresserad av att delta i en bok om rollspel. Inofficiellt var det som en motvikt till den korvfest den svenska rollspelskulturen annars är.
Det var ett alldeles för bra erbjudande att tacka nej till, så det mailades fram och tillbaka och nu pryder mina ord insidan av Finna dolda ting som för övrigt är en ruskigt bra bok om svensk rollspelshistoria (och inte lika ensidigt korvig som vissa andra titlar som behandlar samma ämne, om än mer begränsat. Host host.).
För min medverkan i Finna dolda ting erbjöd sig Daniel att posta boken till mig, men eftersom det kostar så jävla mycket pengar att skicka grejer till Kanada så betalade jag för mig. Men jag fick en jättefin signatur i boken.
LEVEL
När jag flyttade till Kanada för att jobba på BioWare fick jag frågan om jag ville ställa upp på intervju för LEVEL. Jag är ärligt talat inte helt säker på varför folk skulle vilja läsa om mig, men jag frågade EA om lov och fick ett jakande svar, så i nästa nummer av LEVEL kan ni läsa om mig. Eller helst inte. Det var också gratis för personen som frågade, men det kostade mig i runda slängar 3500:- att fixa ett foto som passade.
Speltidningen Fenix
Så många recensioner jag skrivit för denna tidning! Så många spel jag har fått!
Jag har skrivit artiklar och recensioner åt Fenix sedan 2005, och en av anledningarna till att jag gör det (gratis) är för att Tove och Anders alltid uppskattar det jag gör. Här är utfallet närmare plus minus noll, åtminstone om man räknar alla spel jag varit tvungen att sälja på Tradera för att få plats.
Den största vinsten för mig var dock att mitt äventyr Ingenjör Hamblys Maskin vann läsaromröstningen för bästa artikel 2015. Det värmer något grymt.
Best of Fenix
Jag medverkade även i Best of Fenix med ett par översatta artiklar om voodoo, Golem, vandringssägner och äventyret Sommarnattens leende. För den här trycksaken behövde jag faktiskt inte göra ett dugg, för Tove och Anders fixade översättningar och allt, för vilket jag är djupt tacksam. Best of Fenix kom till när jag mådde riktigt sunkigt (av olika skäl), så jag hade nog med att bara hålla näsan över vattnet.
Konstigt nog lyckades jag ändå producera hyfsade texter, trots min bottenlösa depression (som tack och lov är över nu, men jag har inget minne av åren 2012 till mitten på 2015 ungefär. Depressionsdimma hela vägen…)
Jag blir så arg
Jag har tänkt en hel del på varför jag bara ställer upp på grejer – de flesta grejerna ovan är jag på intet sätt missnöjd med – men jag kan inte komma på något annat än att jag har svårt att säga nej. Det ovan är heller inte de grejerna som stör mig mest när det gäller min medverkan. De grejerna som stör mig är där jag tas som självklar och bara förväntas anpassa mig, svara på frågor och vara fröken Token Woman. Jag har fått många uppdrag bara genom att vara kvinna och det driver mig till vansinne och det gör mig ledsen för jag vet inte om det är mina kunskaper som eftersöks eller det faktum att jag jobbar med spel och skriver spel på fritiden while having breasts. Jag hoppas att det är för att jag är duktig, men mitt självförtroende blev mer eller mindre mosat till ingenting 2014 – 2015, så jag vet inte längre om jag är bra på något. Det ställer till det på många plan, men mest när folk vill ha mig till ett alibi.
Jag vet inte riktigt vad min passiv-aggressiva poäng är, förutom att det i grova drag ofta kostar mig mer att medverka i olika spelsammanhang än jag får tillbaka. Jag har inte direkt skrikande fans som kastar sig runt halsen på mig. Om man inte räknar fansidan jag hade på Svampriket ett tag.
Jag delar gärna med mig av min tid, men då vill jag också bli okej behandlad. Jag funderar lite på hur folk tänker när de ber mig att göra grejer åt dem utan att egentligen erbjuda något i utbyte? Är det som konstnärer och grafiker som förväntas jobba “for exposure”? Exposure i spelvärlden innebär för kvinnor till största delen att vi blir hotade med våldtäkt eller död för att vi vågar – VÅGAR! – visa att vi finns.
Eller är det helt enkelt så att de vill ha ett alibi? “Kolla vi frågade faktiskt en tjej! Nu kan vi sluta bry oss!” Tanken med den här bloggposten var vare sig att vara spydig eller att skriva ett manifest, men ju mer jag skrev, desto mer insåg jag att jag används som token-person för att visa att “Jo, det är klart det finns tjejer i spelbranschen/ -kulturen”. Det är kanske sant att jag inte är lätt att jobba med, men det beror nog oftare på hur jag blir bemött och vad jag förväntas veta utan att bli informerad om det.
Lärdomen att dra – och som Tove med sina hundögon utnyttjar till max – är att jag gärna ställer upp, men då vill jag ha tydliga instruktioner och jag föredrar att bli kontaktad för det jag kan och inte det jag är.
Jag är vare sig svenska spelbranschens eller svenska rollspelskulturen motvikt till korvfesten som råder. Däremot är jag en smart, kunnig, kompetent och fantasifull skribent, producent, speldesigner och UX designer. De bitarna delar jag gärna med mig av.
De som känner mig vet att jag är generös med min tid. De vet också att jag sällan gör grejer för att framhäva mig själv.
Anyway. Köp grejer där jag medverkat. Jag tjänar inte en spänn på det.
End rant.
2016-07-05 at 08:17
Jag vill minnas att jag tog betalt i en kopp kaffe och en muffin.
Also: Jag har mycket svårt att tänka mig att jag är den ende som uppskattar vad du bidrar med till den svenska rollspelshobbyn.
2016-07-05 at 08:49
Vi är många som här ute bakom skärmar för datorspel och spelledning ser ditt namn som en kvalitetsstämpel. Pepp Pepp Pepp! Otroligt nyfiken på intervjun i Level nu, kul att få läsa lite om dig och inte enbart av dig.
2016-07-05 at 12:10
Du är nog mest uppskattad för att vara något av den främsta bland rollspels/data-sveriges guns for hire. Jag vet fenixtidningar där jag höjt på ögonbrynen när det inte varit du som recenserat och jag tycker alltid att du skriver väldigt bra överlag och så objektivt det går, även om jag såklart då och då inte håller med dig så. Tack för att du tar dig tiden med att sålla, skriva och levera källor man kan slå andra i huvudet med!
2016-07-05 at 15:01
Åsa! Du är grym! Tack för att du tackade ja, till eduplay challenge för två år sen! Ditt värde kan inte ifrågasättas! Du är/var/kommer alltid att vara grym och förebild i mina ögon. Helt oavsett vad som helst!
2016-07-05 at 15:46
Jan – Det fick jag ju betalt för, det är en helt annan grej. Plus resa och ett mysigt hotell. Dessutom är det jätteroligt att få lov att prata med människor som precis upptäcker hur underbart det är att göra spel, för de är inte lika begränsade av sina kunskaper som vi gamla stofiler.
2016-07-05 at 15:48
Dante – Det var värt mer än en kaffe och en muffin, det du gjorde för rollspelet. Det blev liksom tasty på en helt annan nivå. Med det sagt har jag numera översatt rollspelet och tänkte ge ut det igen på engelska och svenska plus ett äventyrshäfte, men jag vet inte riktigt när det blir.
2016-07-05 at 15:49
Anders – Tack för pepp.
2016-07-05 at 15:51
Daflum – “hire” är kanske lite överdrivet, med tanke på att jag sällan får pengar för det jag gör. Tack.
2016-07-06 at 14:31
Om man som läsare av din blogg vill köpa något där du faktiskt får adekvat betalt (på det sätt du främst föredrar) för ditt arbete , vad/var ska man köpa då? Om du tar så mycket betalt för Andra Nyckelringen att du känner att det varit värt ansträngningen och får den uppskattning du förtjänar så kommer jag avgjort att köpa ytterligare ett ex. Jag (och förmodligen fler med mig) vill nämligen avsiktligen sponsra dig att kunna spendera mer tid med att göra det du gör bra och trivs med (vilket tenderar till att vara att tillverka saker så vitt jag minns). 🙂
2016-07-06 at 17:34
Jag har inte gjort så mycket som faktiskt betalar sig. Kanske borde börja?
2016-07-11 at 13:41
Det är vanligt bland folk som ger ut mycket gratisinnehåll (t. ex. youtubers och webcomic-skapare) att ha en Patreon. Fördelen för att det ska skala bra är nog att man ger ut mycket innehåll på engelska, så att man har en global publik.
2016-07-11 at 18:11
Patreon är främst till för de som inte jobbar tillsammans med till exempel spelföretag. Om jag hade jobbat på egen hand enbart med att blogga eller att ge ut mina egna spel hade Patreon kanske varit en bra lösning. För mig är det dock inte en fråga om vad jag gör på egen hand, utan vad jag gör för andra människor utan att få någon ersättning för det.
Om vi ur ett hypotetiskt perspektiv tittar på till exempel en crowdfunding som drar in 2-3 miljoner för att göra ett rollspel, så tycker i alla fall inte jag att jag skall behöva sätta upp en Patreon för att få betalt för det jag gör. Det blir dessutom en dubbelbetalning för de som redan stöttat crowdfundingen och sedan även stöttar mig personligen. Om du tittar på de projekt som jag tar upp ovan så är inga av dem mina personliga projekt, utöver Nyckelringsrollspelet.
Jag har full förståelse för att ett projekt som inte drar in hiskeliga mängder pengar förväntar sig gratisarbete, men när inkomsterna för en crowdfunding börjar närma sig löjliga nivåer tycker i alla fall jag att de som håller i crowdfundingen kan börja se över ekonomin och ersätta de som arbetar för dem i enlighet med hur mycket som kommer in till projektet.