Den här bloggposten behandlar den andra saken jag reagerade över när jag satt på nördcafét på Tekniska Muséet (utöver det faktum att grabbarna strulade med tekniken. På tekniska! Hilarious!) var den besvikelse som Anna-Karin Linder uttryckte över att berättelserna aldrig var hennes. De handlar aldrig om OSS. De är riktade mot en manlig publik bestående av vita heteromän/ -pojkar där stridssystem och stora coola explosioner tar överhanden*. En del av den inriktningen ligger i språket. Hur talar produkten med sin publik? Erkänner den ens kvinnornas existens och om den gör det, hur ser de kvinnorna ut? Skräckexemplen ur det här perspektivet för en svensk publik är nästan allt RiotMinds har skrivit, inklusive äventyren i Fenix. Kvinnor är passiva objekt som i bästa fall är där för att beskåda eller räddas och i värsta fall spelar blodiga offerroller (tänker specifikt på de “sagor” som förekom i några Fenixnummer. Våldtäktskultur. Kan ta upp det i en annan post vid ett annat tillfälle.) där deras lik blir någon form av skådebröd.
Ett annat typexempel på hur berättelsen fokuserar enbart på en manlig publik är Hellcats & Hockeysticks. Det handlar om en flickinternatskola med lite speciella intressen, men stereotypiserandet och framförallt det negativa stereotypiserandet runt “hur tjejer är” är så vridet att de enda jag kan tänka mig kan vara intresserade av ett sådant spel är en viss typ av manlig publik. Ett tredje exempel är rollspelet Orx som också är vridet men mot en annan, manlig publik. Där spelar texten istället på stereotyper om orchernas beteende på ett sätt som speglar rasism och homofobi. Orx är dessutom ett “punish the player”-rollspel, som jag misstänker inte riktigt tilltalar en bred publik.
Hunter – en av de senare installationerna i nya World of Darkness – är så långt ifrån det första Vampire man kan komma och för att knyta an till min förra post så tror inte jag att det är en slump. Från att ha positionerat sig som ett företag som vill ha både en kvinnlig och en manlig publik har White Wolf med Hunter dragit ett kraftigt streck över den kvinnliga publiken. Männen är actionhjältarna, kvinnorna är offer eller ser på. De måste räddas, tas hand om, skyddas från otäckheterna som rör sig på de illa upplysta gatorna. Jag tror inte att White Wolf har gjort den totala omvändningen för att den typen av text talar till kvinnor. Jag tror att de gjort det för att positionera sig bättre hos männen, som utgör en större publik, som är mer högljudda i sin kritik och som “hör hemma” i nördkretsar.
Om berättelserna inte handlar om mig, varför skall jag då spela dem? Jag VILL ju spela dem. Jag VILL ju uppleva dem, men när de konstant berättar för mig att “du hör inte hemma här, du är apart, du är token female, vi låter dig vara med enbart på våra villkor, aldrig på dina”, så blir det tillfälligtvis tröttsamt att spela. Det är en av de största anledningarna till att jag börjat skriva äventyr på egen hand. En del av dem är actionberättelser med explosioner och stora monster – det är kul det med – men ett återkommande tema är graviditet, moraliska dilemman, handling och konsekvens. Jag säger inte att den här typen av berättelser inte finns redan. Det jag säger är att de är inriktade på en specifikt manlig publik. Män är de som skriver och de som är tänkta spelare.
Jag gjorde en översikt över hur många kvinnliga spelledarpersoner det fanns i en rad äventyr i speltidningen Sinkadus och i speltidningen Fenix. Resultaten blev runt 10%. Runt 10% av alla spelledarpersoner i kanske 20 – 30 äventyr var kvinnor, resten män.
En annan sak jag tänkte på i samband med gårdagens post är det Anna-Karin sade när hon påpekade att hon bara behövde gå fram och försöka trycka på EN knapp för att bli utbuad av sin klass när hon skulle fixa videon. EN knapp. På samma sätt är det väldigt lätt för kvinnor att uteslutas ur sammanhang. Jag är exempelvis utesluten från en mängd olika forum, inte på grund av att jag trollar eller beter mig konstigt, utan på grund av att jag är tjej och ägnar mig åt nördiga ämnen. Det räcker med att vara tjej och att ha åsikter som inte är populära bland en elit på forumet och det blir omedelbart utbuande som ett svar på att jag tryckte på en knapp och det var fel, i alla fall på ytan.
Den här exkluderande attityden mot både funktionshindrade, etniska minoriteter, kvinnor gör så klart att det blir svårt att claima identiteten som nörd, eftersom det finns ett starkt motstånd, inte bara på forum, inom rollspelsgrupper och på konvent utan även i text och bild och berättelse. Hela spelhobbyn, både datorspel och rollspel, skriker “håll dig undan! Det här är inte för dig! Du får inte vara här!”
________________________________
* Jag generaliserar, men enbart mycket lite. Det står 250 rollspelsböcker hemma i min hylla, jag har läst allihop och guess what? De flesta lägger mest tonvikt på strids- och skadesystem.
Läs även andra bloggares åsikter om Uteslutande, språk, spel, rollspel
2010-10-22 at 09:23
Genusperspektiv var inte ett ord som vi ens hade hört talas om på Sinkadustiden. Det var inte det att vi utgick från att publiken var 100 % manlig, utan ingen av oss funderade ens på att kvinnliga spelare skulle kunna uppfatta äventyren annorlunda. Om det hade påpekats för oss vet jag inte om vi hade slagit ifrån oss eller skämts och försökt göra något åt det. Jag var noga med att se till att använda kvinnliga pronomina och exempel på kvinnliga spelare i de regeltexter jag skrev, men det var väl mest utanpåverk, ett slags search and replace av “han” mot “hon” och “Pelle” mot “Stina” (även om det väl var en bra sak i sig). Det påverkade inte vilkets slags texter vi skrev.
Äventyren skrev inte av oss inhouse, men ingen av oss skulle ha kommit på tanken att uppmana skribenterna att arbeta om dem för att handla om något annat eller för att arbeta in intressanta eller ickestereotypa kvinnoroller.
Det förflutna är på många sätt ett annat land. Inte mycket till ursäkt, men så var det. Ingen borde dock kunna säga samma sak i dag, tjugo år senare.
2010-10-22 at 09:40
Amen! Din berättelse är inte unik. Jag fick flera liknande berättade i veckan av kvinnliga studenter och kvinnliga föreläsare på det läroverk där jag studerar.
Det är ofantligt svårt att greppa om man är en av de som är inkluderad. Inside + Public. I kontrast till Outside + Private.
2010-10-22 at 11:09
OK, nu ska jag försöka mig på att tycka något igen, och försöka att inte ha lika fel som jag brukar kunna ha =)
Nå; först och främst tycker jag jämförelsen vampire-hunter haltar lite. Det är olika spel. Du har helt rätt ang. inriktningen i Hunter, och Werewolf tycker jag också känns mer än lovligt macho (åtminstone WtA, nya vet jag mindre om). Men, hur förhåller sig nya Vampire (Bloodlines) mot the Masquerade? Bättre eller sämre? Hur ser det ut i t.ex Changeling? Böckerna står i min hylla, men jag har för lite tid och har inte hunnit till dem ännu…
Sedan tycker jag att det är hemskt tråkigt och synd att du blivit behandlad som du har. En vag tröst kan vara att även icke-tjejer med impopulära åsikter blir ganska rejält utbuade på ungefär samma forum. Inte lika illa, och som man blir man ändå accepterad “trots” sina åsikter på ett annat sätt – men det här buandet är ganska konstant. Jag, till exempel, tycker ju att man inte ska ha regler för det som är intressant utan för det som är tråkigt utan regler; det får jag en hel del skit för, dumförklaringar m.fl. (Alltså; jag tycker inte att det är underligt att vampire har regler för det tråkiga – strid – men mindre regler för det som är roligare utan regler – social interaktion. Tvärtom; it’s not a bug, it’s a feature) Men; det “vanliga” buandet förstärks av misogynt extrabuande just när det gäller tjejer inom hobbyn. och det är ruskigt synd.
2010-10-22 at 19:58
Jag kände ungefär likadant när jag var liten – fast tvärtom. Jag såg min berättelse i Megaman X och Darkwing Duck, och i Gobots och SWAT Kats och så vidare. Power Rangers. Däremot kände jag mig utestängd från allting som var riktat mot flickor utom möjligtvis Sailor Moon (för där slogs de och dog de och så vidare, ÄVEN om de var jättefåniga i närheten av den maskerade rosen), och sådana saker tillsammans med attityden från andra att jag borde digga April O’Neal mer än Raphael fick intressanta, aggressiva reaktioner och följder.
Det är nästan det, snarare än att man märker att man är utestängd från de flesta spel iochmed hur spelen är skrivna, som varit värst. Att andra människor – RIKTIGA människor, inte bara död text i en bok – inte velat låta en göra som man vill, bara på grund av att de inte tycker man hör hemma i Megaman eller Sonic. Första gången jag spelade bordsrollspel fick jag inte spela det jag ville, eftersom SL tyckte att alla flickor måste börja spela kvinnor. Jag ville spela gentlemannatjuv a la Dark från DNAngel (jag var tolv år gammal högst) men det skulle bli för svårt, så jag var tvungen spela tjej istället. Och första gången någon försökte pracka på mig Snygg Klänning +2 Charisma blev det sådant liv att SL snabbt letade upp Speciell Dolk +5 istället. Att böckerna mest riktade sig till killar var jag fullt medveten om däremot – men å andra sidan hade det som riktade sig mest till killar dittills alltid också riktat sig mest till mig. Utom om man frågade vem som helst utom just mig.
Den bisarra effekten är att jag aldrig känt mig kvinnlig eller flickig överhuvudtaget, utan mest bara varit arg för att måsta stå ut med att bli sedd som det – och efter puberteten ser man ju ut som det också. Sådant slöseri med personlighet och intressen, att trycka in dem i en kropp som aldrig får hänge sig åt dem ordentligt bara på grund av hur den är konstruerad.
En sak som däremot stör mig lite med fenomenet är att det är så allomfattande att det numera är slentrian. Jag spelade ett brädspel häromveckan, och en medspelare spelade ut ett kort som var negativt för mig. Jag skämtade lite om att det inte kunde gälla, eftersom det var riktat mot en spelare som bestämt nämndes “he”. Det blev ett par ögonblicks tystnad runt bordet, under tiden ingen riktigt visste om jag skämtade eller inte, och en av dem började lite tyst med “… ja det var ju dumt, men de flesta som spelar är nog killar ändå, typ nittionio proc-”
“pfsch, inte så mycket. Men visst, de flesta är killar. och här har du ett exempel på en av anledningarna :P”
(Sedan tog jag smällen förstås, och fortsatte ha roligt)
2010-10-24 at 12:16
Jätteintressant!!
Jag har ingen “historia” inom Roll-Spel, och blir på ett sätt inte förvånad att det ser ut som ni beskriver, lekar speglar naturligtvist sammhället i överigt, eller snarare agerar mer konservativt än sammhället, varför är nog en annan diskussion.
Det är nog lite svårt att beskriva vad det innebär att få sin historia berattad, vi kvinnor har ju nästan aldrig fått den berätad.
På nördcafeèt berättade Teresa Axner om en aha-upplevelse!
Det kanske behövs en sån tydlig känsla för att man ska se vad identifiering innebär, och hur viktig den är.
Jag hade en liknande upplevelse, men det var när jag såg två Kommunalarbetar tjejer jobba i en vägbrunn. Jag passerade dem med cykel och tänkte/ kände -Tja, det jobbet skulle nog kunna passa mig!? Det här var bara var något jag tänkte i förbifarten, nån minut senare slog det mig att jag naturligtvist automatiskt blev intresserad, just för att de var kvinnor, ocgh det på en djup omedveten nivå. Efter den händelsen har jag börjat tänka på och förstå betydelsen av identifiering.
Mycket bra och viktig diskussion!!
Tack jag lär mig så mycket varje dag, tack vare dig Åsa! Åhh, jag får så mycket griller i huvet =)
2010-10-26 at 09:26
Mycket, mycket intressant! Väcker en massa tankar som jag hoppas att jag får tid och ork att formulera snart.