20KTP Nr. 51 – 75
Klicka på bilden för att läsa äventyret, eller högerklicka för att tanka hem det i PDF-format.
51. God natt New York – Doctor Who
“Barcelona!” utropade Doktorn plötsligt. “Vi åkte ju aldrig dit, och jag lovade!” Rose tittade upp ifrån Tardiskontrollerna och kapten Jack log sitt breda leende.
“Vet du, jag träffade en…”
“Inte nu” sade både Doktorn och Rose i munnen på varandra och fnissade sedan i samförstånd. Kapten Jack satte händerna på höfterna – och ramlade omkull av den skarpa rörelsen i sidled. Det slog gnistor om kontrollpanelen och det hördes ett skarpt knakande som att något knäcktes. Sedan slocknade ljuset i Tardisen och allt blev tyst och stilla.
“Rose, är du okej?” frågade Doktorn oroligt. Tardisen låg på sidan och gungade lite.
“Jag mår bra. Mickey?” Rose röst hördes en bit bort.
“Jag landade på något, men jag är okej.”
“Jack?” Doktorn lät inte lika orolig.
“Jodå. Mickey landade på mig” sade Jack.
Mickey skrek till lite och det hördes lite skrapande och bankanden.
“Jag har hittat dörren!” sade Doktorn och ljudet av en dörr som öppnades hördes. Sedan skrek Doktorn och en duns annonserade att något hade ramlat ur Tardisen.
“Vad hände?” ropade Jack. “Var är vi?”
“New York” kom svaret. “Antingen 1965 eller 1977”. Utanför Tardisen reste Doktorn på sig och borstade av sin trenchcoat. Framför honom låg New York i solnedgång. Inte en lampa lös i hela staden.
53. Pilgrimsfärden – Dragon Age RPG
Syster Araina tittade upp från sina sysslor. Hon hade fortfarande fem patienter kvar i sjukstugan som sökte hjälp för Skaparen vete vad. Tröttheten gnagde på henns ben som en hungrig varg, men trots det, och trots de sjukas oundvikliga klagovisor, gick hon ändå resolut och tvättade sina händer, noterade att grötomslagen med alvrot började ta slut och att de helande salvorna hon bett Layna att göra fortfarande inte fyllts på i sina brutna keramikkrukor. Syster Araina var trött ända in i själen.
Med en tung suck, den enda hon tillät sig den dagen, ropade hon in nästa person. En ung flicka välsignad med Andrastes rena anletsdrag klev in genom dörren.
“Sätt dig, min vän, så skall jag se om jag kan lindra dina plågor.”
Flickan hoppade vigt upp på bänken och tittade på syster Araina. “Syster, jag tror inte att du förstår. Jag är här för att lätta dina plågor. Skaparen har ett uppdrag åt dig.”
54. Terror i Trakorien – Drakar och Demoner Expert (out of print)
“Dirsan! Dirsaaaan!” Jantras förtvivlade rop spred sig i mörkret, ut i skogen längs med stigen hon följde. Bakom henne gick hennes farbror Heyg med en sammanbiten min och ett armborst fastkrokat i armvecket. Pilarna bar han i ett koger på höften. Jantra höjde lyktan och satte spjutet i marken för att kliva över en stor rot som krupit upp ur marken och spärrade vägen.
Just som Jantra var halvvägs över hördes det steg bakom dem. Jantra vände sig hastigt om och fastnade med kjolen i en utstickande gren. Just som hon föll i skydd bakom den stora roten hörde hon Heygs armborst avfyras, en dov explosion och det ljus hela byn hade kommit att frukta spred sig i skogen. I skuggan av roten började tårarna rinna på henne.
Hon behövde inte titta över rotens kant för att förstå att de skrik av smärta och rädsla hon hu hörde tillhörde hennes tvillingbror Dirsan och hennes farbror Heyg. Jantra var den sista av familjen Drahn i byn, och snart en av de få bybor som inte blivit förvrängda av ljuset.
Med tungt hjärta gjorde hon sig redo för att döda de monster som ersatt hennes sista hopp.
57. Värdshuset – Drakar och Demoner Samuraj
Marken gav plötsligt ifrån sig en darrning. Småsten började hoppa i en vild dans över vägen. Moriko drog i hästens tyglar, fick det nu skärrade djuret att stanna och klev av.
Medan marken dansade i allt vildare takt gjorde Moriko allt hon kunde för att lugna hästen och hitta säker mark.
Jordbävningen pågick inte mer än ett par minuter, men mitt under dess värsta krumbukter hördes en högljudd smäll, som om tusen brädor knäckts.
Moriko tänkte inte mer på det när hon efter hand fortsatte mot sitt mål, men där hon och hennes häst försökt undkomma jordbävningen stod nu ett vackert hus, med dörrarna öppnade för resande.
58. Kummelgasten – Drakar och Demoner Trudvang.
Djupt inne i gravhögen satt den. Trötta armar vilade på slitna knän. Det hade varit ett långt liv, ett slitsamt liv. Det hade varit en ännu längre död.
Hade varelsen, vars vita lysande ögon vilade på pergamentet, vetat hur dess liv skulle sluta hade den aldrig valt bördan.
När den fortfarande levde hade pergamentet tvingats på den, i lönndom lagts bland dess tillhörigheter. Sedan förändrades dess liv till fullo.
Ett skifte av sten och en lätt vind fick varelsen att titta upp. Vita lysande ögon sökte i mörkret efter de nya inkräktare som gått ner i gravhögen. Kummelgasten suckade, reste på sig och gjorde sig redo att försvara sin hemlighet.
59. Mareritten – Draug
Med hjärtat bankande som en stånghammare i bröstet vaknade Magrete upp. Det här var tredje natten på lika många veckor som hon hade samma obehagliga ”dröm”.
Hon vaknade mitt i natten med en tyngd på bröstet, som om någon lagt en vikt på hennes mage och bröstkorg. Hon kunde inte röra sig, inte skrika och i rummet fanns en oerhörd ondska som med glupskhet närmade sig Magrete.
Den onda närvaron kröp fram över hennes kropp tills dess att ett anskikte höljt i mörker syns rakt ovanför hennes ögon. Sedan följde ett fasansfullt ögonblick då varelsen öppnade munnen och började äta.
Magrete var den första som tynade bort i byn, men hon var inte den sista.
60. Djupet – Dunder och Drakar
Uppståndelsen var stor när borgmästaren i byn kom dragandes på ett koboldlik genomstunget med ett tiotal pilar. Den silvergruva som låg strax utanför hade alltså som gruvarbetarna sagt blivit kidnappad av ohyran.
En av de modigare kvinnorna i byn tog ett steg framåt och spottade på liket som låg ovärdigt uppslängt på kärran. Fler och fler av de närvarande började skända koboldkroppen. De drog, slet och sparkade den döda.
Åtminstone fram tills dess att ett litet huvud tittade fram från den dödas kropp. En svag koboldunge låg i vad byborna nu förstod var den döda moderns famn. Med stora, runda ögon såg sig den lilla grottvarelsen om och sedan brast den ut så mänsklig att de som tidigare misshandlat kroppen nu kände djup skam. En av gruvarbetarnas fruar marscherade fram, maken i släptåg.
”Skäms” sade hon och plockade upp den vettskrämda koboldungen i famnen. ”Skäms ni fina människor i Hofburg!”
65.LZ 131 Salzburg – DUST Adventures
På avstånd såg gruppen med soldater hur zeppelinaren på väg mot Hamburg anlöpte lufthamnen. Från höghuset öppnades en dörr, rep kastades mellan luftskeppet och markbesättningen och snart var landgången på plats.
Om den tyska forskaren tilläts kliva ombord på luftskeppet skulle det bli ännu en seger för en osympatisk fiende. Det var av allra högsta vikt att luftskeppet inte lämnade hamnen utan soldaterna ombord.
66. Elektrakomplexet – Eclipse Phase
En smäll hördes på den eleganta festen, tätt följt av klapprande klackar och det sjukliga ljudet av någon som spydde. Sedan, i förröppningen, den överjordiskt karismatiska Elektra Ganymedes på skakiga ben och med håret i oordning, blek som ett lakan och med sminket rinnande längs tårblöta kinder.
“Det var det sjukaste jag har sett” andades hon. “Någon har skickat mig en holovid av mig när jag blir torterad och dödad. Ååh..” Elektra tar ett par steg och svimmar sedan, uppfångad av en manlig filmstjärna som bara verkat vänta på sin tur.
Nyfikna gäster har dragit sig mot holovidstjärnans sovrum där holoviden fortfarande står och går. Två maskerade personer styckar målmedvetet Ganymedes kropp på bilden och det är fler som inte kan hålla maginnehållet nere. Filmen är brutal och Elektra lider verkligen. Någon har mördat den vackra Elektra. Frågan är bara när, och varför offret själv inte minns incidenten.
68. Gravplundrarna – En Garde! III
Dimman ligger tjock över kyrkogården. I nattens mörker är det svårt att se mer än någon halvmeter framför sig. Längre in ifrån kyrkogården hörs knakande och ljudet av jord och grus som skyfflas.
En nattvaktman som går förbi lystrar ett ögonblick, ser obeslutsam ut och sedan rädd. Han drar rocken tätare omkring sig, dämpar lyktans styrka och går därifrån. Att ge sig in bland gravarna mitt i natten är så nära självmord man kan komma.
Dagen därpå ser en förtvivlad kyrkogårdsvaktmästare hur gårdagens omsorgsfullt begravna kistor nu ligger sönderslagna på den vårdade gräsmattan. Som väntat saknas även liken ifrån kistorna. De gapande hål som utgör de tomma gravarna sänder ilningar längs med kyrkogårdsvaktmästarens rygg. Vem kan vilja döma så många döda till ett horribelt öde den dag återuppståndelsen kommer?
72. U.S.S. Normandy – Everything is Dolphins
“Jag lovar, det var en gigantisk skattkista! Hela fartyget var helt orört! Vi kan hjälpa hela vår pod!” Sikram var så entusiastisk att rösten bröts i upphetsade pip. Det var svårt att förstå honom.
Shanti log mot honom och strök med nosen över hans huvud.
“Jag tror dig SIkram, men det här är inte ett äventyr för dig. Vi skickar ut upptäckarpoden.”
“Men Shanti…”
“Lillebror, din syster försvann i ett vrakras. Jag vill behålla den familj jag har kvar.” Med det verkade diskussionen vara över. Morgonen därpå var Sikram försvunnen och Shanti stod framför rådet och bad för sin lillebrors liv.
Med reservation för ändringar
Naturligtvis är den här listan med reservation för ändringar och tillägg. Jag har tagit som vana att skriva äventyr direkt efter att jag recenserat något, så att jag skall ha spelet färskt i minnet när jag skriver.
Jag har också delat in sidan i flera delsidor för att det skall bli lättare att få en översikt.
Nr. 1 – 25
Nr. 26 – 50
Nr. 51 – 75 – du är här
Nr. 76 – 100
Nr. 101 – 125
Nr. 126 – 150
Nr. 151 – 175
Nr. 176 – 200
Nr. 201 – 230
Leave a Reply