Överlag är storyn i Awakening samma gamla vanliga “kvinnor är onda”-spiel som brukar finnas på många andra håll. “Modern” är till exempel kvinna. Och det missförstådda geniet “Arkitekten” försöker ställa saker till rätta. Och han är så klart man. Arkitekten har ett syfte, medan Modern vill återgå till status quo. För det är mycket bättre att komma upp till ytan och genomlida en Blight än att hitta ett annat syfte med sitt liv. Sådana är de, kvinnorna, galna och oförståeliga.

Följeslagarna har problem de med. Sigrun – som är en Legion of the Dead-dvärg – fegade ur och flydde från Deep Roads, och Velanna spenderar sin tid innan jag hittar henne med att överfalla karavaner som behövs för att Vigil’s Keep skall överleva, på grund av ett missförstånd mellan henne och människorna.

Männen har även de problem, men de är mer personliga, och dessutom mer förståeliga. Anders är på rymmen från Circle of Mages eftersom han inte vill leva instängd, Nathaniel är ute efter sin släkts klenoder och bryter sig in på Vigil’s Keep och Oghren har svårt att anpassa sig till livet som familjefar. Justice kommer till som ett misstag av en demon och väljer att agera ut sina rättviseprinciper bortom Fade. I Awakening är det männen som får mest plats. De personer jag upplever som mest utvecklade bland mina följeslagare är Justice, Nathaniel och Anders. Sigrun och Velanna är rätt ointressanta, och Sigrun kommer dessutom in så sent i spel (för mig) att det är omöjligt att lära känna henne bättre. Anders är annars den som slår mig som mest sympatisk – kanske för att han tycker om kattungar, kanske för att han är den som flörtar mest med mig.

Följeslagarmässigt återkommer enbart Oghren av det gamla gänget från Origins. Synd, tycker jag. Oghren är en djupt osympatisk person. Inte min kopp te. Jag hade gärna sett fler följeslagare från Origins – eller inga alls. Eller kanske fler som gästspelar. Som det är nu kan jag träffa på Alistair, Wynne, Anora och Loghain. Eftersom jag spelar med min human noble som dessutom lyckades gifta sig med Alistair i Origins så är det Alistair och Wynne jag möter.

Awakening känns så ofärdigt storymässigt att jag knappt vet vad jag skall säga om det. Det finns en massa planterade berättelsefrön som aldrig blir avslutade. Vad hände med Ox? Vad hände med ädlingen vars land jag omfördelade och lovade att hjälpa, och varför – om jag nu är en arlessa – är det bara en domslutsscen? Varför dissar BioWare allt som är intressant med spelet och brötar på med massa action istället? Jag blir stressad av alla uppdrag, jag får nästan ingen småputtrig downtime att leka runt med, och bläh vad slutet känns avhugget! Det blir inget avslut, bara ett slut och det lämnar mig dinglande i världsrymden utan någonstans att landa.

Utöver det är targeting-systemet instabilt, vid ett tillfälle lät en dörr bli att öppna sig, vilket innebar att jag fick ladda om, och i ett par strider kändes interfacet segare än vanligt. Awakening hängde sig fem gånger på femton timmar. Det är inte okej.

Kanske blir det bättre om jag går tillbaka och spelar om spelet vid något tillfälle. Det är möjligt att jag har missat en rad sidoquests och jag har bara spelat med en spelarperson än så länge, inte testat att vara Warden från Orlais. Skall jag vara helt ärlig så finns det inget som egentligen lockar med att gå tillbaka, inte på samma sätt som i Origins, så det är tvivelaktigt att jag faktiskt gör det.

Som ett första intryck – och kom ihåg att det här första intrycket innebar att jag spenderade 20 timmar med spelet (eftersom jag fick ladda om när skiten hängde sig) – så håller Awakening inte alls samma höga nivå som Origins. Lite bättre förväntar jag mig för de fyrahundra spänn jag pungade ut, särskilt när motorn redan sitter på plats.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,