Jag har varit nere i källaren på mitt Keep nu, och dessutom blivit kidnappad av The Architect i Wending Woods. Velanna är en del av teamet, Sigrun likaså, och jag har tagit itu med Blackmarsh-delen av spelet så jag hoppas på Kristoff/ Justice asap.
Det var ett bondeuppror vid Vigil’s Keep när jag kom tillbaka. Jag resonerade med bönderna, men de ville inte riktigt lyssna, så jag fick ge dem säd. Varel var inte så nöjd med det, men jag är åtminstone inte död. Det är inte lätt att regera över en Arling, kan jag ju säga. Maktmissbruket ligger vid mina fingertoppar.
Så här tio timmar in i Awakening kan jag konstatera att det finns en anledning till att jag inte spelat det mer än ett par gånger. Det är inte alls lika engagerande som Origins, kanske eftersom det känns mer som en eftertanke än ett spel. Det är många “tvångsexpositioner” i spelet. Jag menar, bli drogad? Somna? Det är Lost in Dreams all over igen. Och the First som kastar in oss i the Fade i Blackmarsh? Det är liksom inte så kul. Av någon anledning. Nåväl, det har mindre betydelse. Anders är i alla fall underhållande.
Läs även andra bloggares åsikter om dagbok, dragon age: awakening, spel, personligt
Leave a Reply