Ibland får jag tips via DM eller tweets om till exempel bloggar som skriver om mig, i synnerhet när det har skett ännu en sådan där ratingsdipp som hände häromdagen. Ibland är det roande att läsa teorier om mig, främst för att de som framför dem har så fel. Ibland blir det jobbigt, just eftersom de har så fel. Jag skulle vilja göra ett par förtydliganden som inte verkar gå fram, hur många gånger de än upprepas.

För det första jag efterfrågar inte, strävar heller inte efter censur. Jag vet inte hur många gånger det påståendet har dykt upp och fortfarande dyker upp i samband med diskussioner om mångfald och jämställdhet inom spelbranschen och spel.

Ni kommer att få behålla både Uncharted och Assassin’s Creed. Jag har aldrig förespråkat att Call of Duty skall handla om blomsterplockning istället för krig. Jag tror inte någon som jobbar med spel tycker att det är en hållbar lösning eller ens önskvärt. Battlefield är Battlefield. Folk gillar att spela det. Det är okej. Ingen lär ta bort det i första hand. Jag skulle oroa mig mer för de moralpaniska tendenser som ser spel som roten till allt ont snarare än feminister som letar efter bra spelupplevelser.

För det andra det finns inte så många alternativa spel. Ofta när censurpratet dyker upp dyker också diskussionen om att “ingen tvingar dig att spela sexistiska spel” upp. Jag vet inte hur många gånger jag hört “låt bli att spela då”. Det är lätt att säga när det finns mycket att välja på, men för min del kommer det ut ett spel vartannat eller vart tredje år som jag vill spela. Då finns det inte så många alternativ. För det mesta spelar jag spel där det går att välja om en vill spela som man eller kvinna, men det är inte direkt vanliga. Grundläget är en vit medelålders man. Om det är vad du vill spela så finns det hur mycket som helst. Om inte, tja, då kanske du måste vänta ett par år mellan spelen.

Ett annat argument som ofta letar sig in i “diskussionen” är att vi inte bör tvinga kvinnor in i spelbranschen. Det är vad jag förstår så det uppfattas när fler kvinnor i branschen efterfrågas. Det är ungefär så långt ifrån sanningen man kan komma. Istället handlar det om att behålla de kvinnor vi har och se till att de som är intresserade av spelutveckling inte blir bortskrämda av de förlegade attityder som ibland kvarstår hos vissa spelutvecklare. Jag känner flertalet kvinnor som lämnat branschen på grund av sexism de blivit utsatta för. Jag själv har blivit utsatt för det. De flesta av oss som jobbar med spel vill göra just precis det – jobba med spel – inte slåss med mossiga attityder som förhindrar oss från att göra vårt arbete.

Ett närbesläktat argument till det ovan är att kvinnor – eller radikalfeminister – borde göra sina egna spel istället för att “gnälla”, eftersom problemanalys tydligen är “gnäll”, och inte kritik.

Det finns redan en uppsjö kvinnor som arbetar med spel, många av dem blir hårt trakasserade för det. Brianna Wu, Zoë Quinn, Alison Rapp, Jennifer Hepler Brandes med flera med flera. Att poängtera det är dock något av ett dubbeleggat svärt, för så fort det finns en person ur en marginaliserad grupp som gör något, så är det tydligen nog för att få vissa att bli nöjda. Då finns det ju redan en! Varför behövs det fler?

På en arbetsplats där det finns en dominerande grupp – oavsett om det är män eller kvinnor uppstår en homogen kultur om alla håller med varandra om snart sagt allt. Alla delar samma upplevelser och bakgrund – kreativiteten stagnerar. Inte nog med det. På en arbetsplats där en grupp dominerar är hälsan också sämre, liksom lönsamheten. Vad jag förstår har det ytterst lite att göra med om den dominerande gruppen är män eller kvinnor. En blandning av erfarenheter och kulturell bakgrund är bäst. Och ja, det gäller även för kvinnodominerade yrken som barnomsorg och inom vården, men guess what? Jag arbetar vare sig inom vård eller barnomsorg (även om det föreslogs i en diskussion där jag deltog att jag borde “återvända till mitt arbete som dagisfröken”), så jag är mindre benägen att ta den striden. Det är annars argument som ofta dyker upp – det faktum att pojkar har sämre betyg att skolan är vinklad mot “kvinnligt” lärande och att män i högre grad begår självmord än kvinnor.

Allt ovan stämmer, och det är något som bör åtgärdas, men här, idag, är det inte min fight. Jag har ärligt talat nog att försöka få rätsida på spelbranschen. Jag har redan mer än nog ansvar för både min och andras situation. Jag kan inte och vill inte ta mig an vård, skola, barnomsorg och mäns psykiska hälsa också. Som uttalad feminist verkar det dock som om att det finns någon kollektiv skuld eller ett kollektivt ansvar vi delar från framförallt antifeministernas sida. Tar vi oss inte an alla problem i Sverige – eller för den delen alla problem i världen – så fokuserar vi på “fel saker”. För min del fokuserar jag på det som ligger närmast mig, det yrke jag är insatt i och där jag känner att jag har åtminstone någon slags röst, nämligen i spelbranschen.

Vill du kämpa för att män och pojkars psykiska hälsa skall bli bättre? Go for it, det är ett bra fokus, men det är fortfarande inte min fight.

Åter till argumentet att “vi” borde sluta gnälla och göra egna spel. Baksidan av det argumentet är att när “vi” faktiskt gör egna spel så får “vi” höra att vi förstör branschen och att vi hejdar den kreativa friheten om det ens finns den minsta misstanke att en person som jobbar för mångfald och jämställdhet haft inflytande över ett spel. Det blir med andra ord ett stort ståhej runt både spelet och spelutvecklaren och i värsta fall blir utvecklaren eller företaget som står bakom spelet trakasserade på olika sätt.

Om det däremot visar sig att en utvecklare arbetat på spel som inte är särskilt jämställda blir vi istället hycklare som livnär oss på en bransch som inte lever upp till våra ideal. Damned if you do, damned if you don’t. Det går tydligen alltid att hitta argument mot spelutvecklare som inte nöjer sig med status quo.

Det är ett jävla nitpickande och nagelfarande av argument, i synnerhet när det gäller spelkritik. Det får inte förekomma något som ens kan uppfattas som faktamässigt fel, och nåde den som använder generaliseringar! Allt måste passa in på alla situationer, hela tiden, annars blir hela argumentet ogiltigförklarat. Att sedan argument underbyggda med enbart rykten och hörsägen godtas som sanning eftersom de stöttar den egna synvinkeln – den sortens inkonsekvens är tydligen godtagbar.

Gedigen och mångårig forskning “motbevisas” med Thunderf00tvideos och ingen höjer ett ögonbryn.

Jag är ärligt talat trött på den oärliga diskursen där nagelfarande av formuleringar ses som en giltig retorik. Samtidigt blir en vägran att “ta diskussionen” något slags bakvänt medgivande – diskuterar man inte så finns det någon slags underförstådd tanke hos en del av de här människorna att man har fel, som om en nekan att vilja diskutera med någon som konstant flyttar målen är mer än uppgivenhet. Blockerar man dem från att prata med en så handlar det om censur och deras rätt att vråla i mina öron när det passar dem. Som om det vore en rättighet att få monopolisera min tid och energi.

Men censur är inte att bli blockad ifrån någons Facebook eller twitterflöde. Censur är inte att få sina kommentarer borttagna ifrån kommentarsfält för att de bryter emot kommentarsreglerna. Censur är inte att hindra någon från att spy ur sig dynga överallt och kräva läsare.

Yttrandefrihet innebär inte att det du säger får stå oemotsagt. I synnerhet inte när det du säger är rasistiskt eller sexistiskt. Yttrandefrihet betyder inte att du inte blir ifrågasatt. Det betyder heller inte att andras åsikter är mindre värda än dina, snarare tvärtom. Censur är inte att du hålls ansvarig för det du säger och att du får ta konsekvenserna i form av blockeringar från kommentarsfält, Twitter och Facebooksidor.

Som någon slags underströmning i all argumentation jag någonsin läst av de som takt motsätter sig att spelmediet skulle ha några som helst problem finns också en bitter känsla av att “de” upplever att “vi” försöker “ta något ifrån dem”. Att kritik blir en förespegling om att allt måste ändras, gärna omedelbart. Att “vi” hatar män så mycket att “vi” vill förstöra “deras” nöjen och på något sätt förvandla “dem” till nickedockor.

I själva verket handlar det ju om kritik som vilken annan. Om spel någonsin skall kunna tas på det minsta allvar måste vi också kritiskt kunna studera spel – inklusive ifrån ett innehållsmässigt perspektiv – på ett sätt som inte alltid utmålar spelet ifråga som det bästa sedan skivat bröd.

Den sortens kritik upplever jag dock ses som ett aktivt försök att “ta något” ifrån en viss publik, varför är annars i övrigt lysande recensioner av ett spel sönderhatade för att någon nämnt att spelet innehåller en osund syn på kvinnor? Det lustiga i sammanhanget är ju att vi kan diskutera spelmekanik och story ur ett mindre smickrande perspektiv utan att någon höjer ett ögonbryn, men så fort kvinnosynen dyker upp är det som att något tas ifrån den (begränsade) publiken, något de måste uppleva att de har rätt till. Varför skulle annars en önskan om att inte beskåda kvinnor som objekt eller sexualisera dem bli en källa till “manshat”? Att säga “kan vi få kvinnoporträtt som inte enbart är stereotyper eller sexobjekt män kan titta på” blir helt plötsligt “vi hatar män”. Exakt hur den transformationen går till är för mig helt fördold, men den hypotes jag arbetar utifrån är att det handlar om en rätt de anser sig ha. Rätt till kvinnan. Rätt till att objektifiera och sexualisera. Om och när den rätten ifrågasätts upplevs det som om att inte något enbart kritiseras, utan även tas ifrån dem. Kanske beror det på att ett tidigare privilegium ifrågasätts? Att det som blir kritiserat inte längre går att njuta av på samma sätt om man är medveten om att det kanske inte är en så fräsch kvinnosyn det handlar om? Att privilegier blir avslöjade och att känslan av makt och rätten att besitta en annan människa inte längre infinner sig?

Något måste det ju vara som gör att kritik av sexism jämställs med manshat i de här personernas ögon. Men kanske går det inte att förvänta sig rationella resonemang. Kanske är Thunderf00ts osammanhängande svador och bristfälliga logik det enda svaret som går att få, än så länge?