Jag är med i P1:s Tendens idag, där jag pratar om datorspel och vad som gör datorspel så tilltalande. Det är första delen i en serie som handlar om spelberoende, och den heter “När datorspelen tar över”.

Jag måste erkänna att jag har blivit lite sönderklippt i intervjun. Och att jag låter hemskt andfådd. Det beror på att 1. jag svamlade 2. jag var förkyld.

Jag var också lite orolig för hur programmet skulle tas emot, och en av kommentarerna satte verkligen ribban… någonstans. Eller vad sägs om det här inlägget i debatten av signaturen Puttes öga?

Svar: Nej
Datorspel kan inte rädda världen. Den simulering som datorspelen erbjuder är alldeles för förenklad för att ge någonting annat än en flykt och en kick i att man har en känsla av kontroll. Simuleringsvärldarna kan aldrig lära en den verkliga världens enorma komplexitet och den stress som finns.

Alla spelar spel, de av oss som tycker att spel är ett föraktligt vedervärdigt knark, spelar fem minuter patiens i halvtimmen för att ta en paus — men dataspel som tar mer tid än så är ett sätt att manipulativt exploatera en mänsklig svaghet.

Mental parasitism
Man kan också säga att dataspelen är en slags parasitism på samhället, där ett antal spelföretag drar ner effektiviteten på utbildning av unga, skapar en social inkompetens och en likgiltighet för regler och sociala förväntningar. Det bästa vore att hårdbeskatta den här marknaden på samma sätt som man har tobaks- och alkoholskatter för att kompensera för de tunga kostnader som de medför på samhället.

Puttes öga åsido så skall jag försöka vidareutveckla mina tankar runt PENS, Player Experience of Needs Satisfaction, i ett senare blogginlägg, men just nu skall jag gå och lägga mig, hyfsat nöjd över att jag i alla fall fick sista ordet i programmet.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,