EDIT 2: Fick precis från @lionswhisper ett tweet där han länkar till social.bioware och ett uttalande från Ray Muzyka.

Hi Everyone

Below, please see a message from BioWare co-founder Dr. Ray Muzyka in regards to the recent attacks on Jennifer Hepler.

“Jennifer is a valued, talented employee who has been with BioWare for many years and we hope will be with us for many more. It is awful that a few people have decided to make her a target for hate and threats, going so far as fabricating forum posts and attributing them to her, and singling her out for projects to which she has not contributed (i.e., Jennifer is not even a part of the Mass Effect writing team). All of us at BioWare support and will continue to support Jennifer fully, and are happy to see so many people out there are also supporting her during this difficult time.

– Dr. Ray Muzyka. Co-Founder of BioWare; General Manager, BioWare Label; Senior Vice President, Electronic Arts”

Additionally we will be making a donation of $1000 in Jennifer’s name to Bullying Canada. Please feel free to also donate to this worthy cause in support.

Thank you again to everyone who has supported Jennifer and BioWare in this difficult time.

Bra jobbat av BioWare med andra ord.

EDIT: Jag har lagt till ett par citat ifrån den ursprungliga intervjun med Hepler som förtydligar lite runt hennes spelande etc.

Inför den här bloggposten önskar jag att jag hade en akademisk examen av något slag inom etnografi, folklivsforskning, sociologi eller något annat snyggt att dra ifrån och basera uttalanden på. Istället har jag en uppväxt som rollspelare, gothanhängare och datorspelare att falla tillbaka på. Det sägs att det aldrig är möjligt att observera ett fenomen inifrån. För att kunna analysera en situation på ett sätt som inte är subjektivt så måste du kunna kliva utanför situationen och agera iakttagare utan att agera deltagare. Måhända är det så att den observation jag gör på bloggen idag är grymt subjektiv. Jag tror så klart inte det, men vem vet? Med det sagt tänker jag ge mig in i diskussionen runt Jennifer Hepler och den enorma storm ett par citat från denna spelförfattare orsakade (inklusive hot på twitter och via Heplers hemtelefon). Det finns redan en hel del skrivet om det här, bland annat på The Mary Sue, Border House och Destructoid (Tack till Christian Hedlund och Sebastian Rasmussen som tipsade mig om Destructoid och Mary Sue-artiklarna). Citaten var dessutom tagna ur sitt sammanhang och från 2006. Det här borde tyda på att individen som satte ihop det photoshoppade collaget på reddit gått ganska långt i sin extremism. Först leta upp citatet på internetarkiv, sedan hitta på lite egna grejer, och sist posta på reddit. Engagemang är förvisso bra, men lägg energin på något konstruktivt istället?

Hepler har en poäng

Det första jag vill säga i sammanhanget är att jag är på Heplers sida. Inte bara för att hon är en kvinna inom spelbranschen. Inte bara för att jag anser att Dragon Age-serien har tillfört något om inte helt nytt så ändå på vägen mot något nyare. Jag står på Heplers sida därför att jag anser att hon har en poäng med ett av sina påståenden (som fick reddit att explodera, och som hela det här debaclet bygger på).

If you could tell developers of games to make sure to put one thing in games to appeal to a broader audience which includes women, what would that one thing be?

A fast-forward button. Games almost always include a way to “button through” dialogue without paying attention, because they understand that some players don’t enjoy listening to dialogue and they don’t want to stop their fun. Yet they persist in practically coming into your living room and forcing you to play through the combats even if you’re a player who only enjoys the dialogue. In a game with sufficient story to be interesting without the fighting, there is no reason on earth that you can’t have a little button at the corner of the screen that you can click to skip to the end of the fighting.


Ja, varför inte? Om det innebär en bredare publik, varför inte?


Motargumenten verkar till största delen bestå av påståenden i stil med följande kommentarer:

While the vitriol with which she was attacked is pretty over the top… working in the games industry in such a coveted position and then basically admitting you don’t even play games? It is ridiculous. It comes off as arrogant and unappreciative.

A game industry writer who doesn’t game? Why should anyone take her seriously? Would we trust a food blogger who admits they hate trying new foods? A sports writer who despises sports? It is ridiculously foolish and unprofessional to admit, and destroys your credibility.

The vagina comment just fueled the fire and was monumentally immature of her. This is the internet – trolls exist. She is supposedly a professional and should have known better to engage with them. Particularly with the “OMG UR JUST JEALOUS CUZ IM A GIRL!!!!” infantile nonsense. Everything isn’t about gender.

– sugar unicorn, destructoid.com

[…]*However*, I can’t help but find her views on games largely ridiculous. You don’t skip parts in books – you miss the story. You don’t miss out bits of films or TV shows – you miss the story. You don’t skip the combat in games either – why? Because that’s the core mechanic for *ACTION* games. There’s plenty of genres, say the Adventure genre, which are largely combat-free and story-focused. If you think about Mass Effect, you play a soldier. The combat is justified, contextualised and sensible. Shepard is a soldier, and they enter into combat with enemies because, well, that’s part of being a soldier. You can’t roleplay a character like Shepard and gloss over the combat, because that’s central to their character.

On top of this, BioWare have been increasingly criticised by fans for their progressively-poorer stories and gameplay, and with writers like Ms Hepler, I think it’s easy to see why. If you don’t like action games, why’re you even writing them? There’s plenty of developers writing less combat-focused games (Telltale Games, for example) who could use new writers for their projects, and they’re easy to pick up and play.[…]

– Kath, the Mary Sue

Honestly, I’m not shocked people are angry at the woman. She did say in an interview her least favorite aspect of video games is the gameplay, and that she would prefer the gameplay be skipped so people can just watch the cutscenes. Why even play a video game then? At that point you’re just making a movie you occasionally press a button to advance. That doesn’t sound fun at all, and it’s certainly not why we play video games. Nevermind that her writing is in fact very sub-par; her self-published book “M.I.T.H.: Operation Smoking Jaguar” proves that she’s not exactly well received in the realm of fiction and that there may be merit to all of this harassment. You can scold all these naysayers all you want for getting personal and attacking her, but I’m sure everyone here would be pretty angry too if their hobby was trampled all over by a particular company, let alone a woman who said “you know, I would prefer [hobby] be more like this, with all the [hobby] taken out.”

– Hank Hill, the Mary Sue

En av poängerna med alla de här påståendena verkar vara att Hepler inte spelar spel. Frågan är om Hepler kanske spelar fel sorts spel? För de som läst intervjun är det ganska självklart att hon faktiskt ägnar sig åt att spela och har ägnat sig åt att spela, men att hon spelat penn- och pappersrollspel i högre grad än andra typer av spel. Eftersom jag själv är en enorm rollspelsnörd gör det mig glad att höra det. En rollspelsbakgrund, om något, är för mig en garant för att personen i fråga förstår hur komplicerat det är att skriva för spel.

What’s your earliest memory of video games? Did you grow up on games or did you find them later in your life?

I guess my earliest memory is some time in the Atari era. My brother and I had a used Atari, slightly after its heyday, with a bunch of hand-me-down games with no boxes and no way to figure out the rules. I remember some Centipede, Ms. Pac Man, Joust and Ghostbusters, but neither of us ever got very into it.

I’d have to say that I found games later more than grew up on them. While as a child of the ’80s, I did have a Nintendo around during high school (and had a pet rabbit who would come running and grab the controller whenever he heard Tetris music), I generally saw it as something to do with my younger cousins, rather than something that was fun for me. I had a little more fun with the King’s Quest and Leisure Suit Larry games, but never really got hooked.

In college, I got into paper-and-pencil RPGs (particularly Vampire and Shadowrun), and that was really my entry into this career.


En annan poäng verkar vara att spel som de ser ut i dagsläget inte tillåter den här typen av manipulation, det vill säga att skippa striderna. Well. Surprise! Det går att göra spel på andra sätt än de “traditionella”. Jag använder ordet traditionellt här, men det stämmer ju inte heller för fem öre. Datorspelen kom indansande från vänster för ungefär 30 år sedan. Människan har spelat sedan tidernas begynnelse. Datorspel har inte monopol på vad en spelupplevelse innebär, även om subkulturen i sig verkar vara rätt övertygad om sin egen förträfflighet. Spel som exempelvis penn- och pappersrollspel har alldeles utmärkta mekanismer som tillåter spelaren att fokusera på story istället för spelmekanik. I det avseendet har rollspelen utvecklats långt mer än datorspelen.

Subkultur blir kultur

I botten av den här diskussionen ligger dock något som jag har observerat ganska länge nu, och som jag tror gäller för många subkulturer som blir assimilerade in i en större kultursfär. Gamers håller på att förlora sin identitet. Om spelen blir mer inkluderande så betyder det att den kärna det innebär att vara gamer utökas. Det innebär att det vi menar när vi säger “gamer” blir större och mer omfattande och inte alls lika specifikt. Jag känner igen det i mig själv. “Är du emo?” “Nej, jag är GOTH! GOTH!!”. Identitet är viktigt och att helt plötsligt få en del av ens identitet ändrad eller ifrågasatt, det är stora grejer. Det är något som kommer att leda till att en ensam person sitter och klipper och klistrar lite för att se till så att ett internetcommunity exploderar av uppdämt hat, förmodligen fler än en gång.

Det var någon som sade – och jag minns faktiskt inte vem det var just nu – att människan är det enda djuret som dödar på grund av sina övertygelser. Vi tillbringar så mycket tid med att försvara våra åsikter att vi aldrig riktigt reflekterar över om de faktiskt är rätt eller fel, rimliga eller orimliga, baserade på fakta eller myt. Vi bara tycker. Det här är också ett tyckande, förhoppningsvis vettigt och resonabelt, men ändå.

Det jag menar är att gamers som subkultur, en subkultur som skapades någon gång på 60 – 70-talet i sin ursprungsform och som växte sig kontinuerligt starkare under 80- 90- och 00-talet har börjat dö ut. Alla är gamers igen. Det blir svårare och svårare att säga att “jag är gamer” och veta vem man är och det är så klart där skon klämmer. Gamers vill inte bli av med sin unika identitet, så de slåss med näbbar och klor för att få behålla den. Inkluderat i den näbb- och klorreaktionen ingår den här typen av helt galna utspel, där sanningar blandas med halvsanningar och ibland rena lögner i något slags försök att återupprätta nedrivna murar. Jag tror inte det här kommer att bli lätt. Jag vet redan att det inte är lätt att förändra spelkulturen. Men jag tror heller inte att det inte går, för då skulle jag inte sitta med discordia dag ut och dag in och skriva den här sortens inlägg om vår spelkultur, om våra reaktioner på spel och spelinnehåll.

En annan dimension

Det finns många olika dimensioner i den här uppblossande debatten. En specifik detalj jag vill gå in på i diskussionen runt Hepler och Heplers svar på tal är reaktionerna på svaret. Det talas om att Hepler och BioWare själva skulle ha låtit bli att twittra tillbaka “oprofessionella” tweets till de som gick till angrepp på Hepler och BioWare. Det som är intressant i det här sammanhanget är att det är något jag känner igen ifrån mina egna diskussioner på interwebz. Det här verkar vara logiken.

1. Jag har en åsikt. Jag skriver min åsikt, förhoppningsvis sakligt och utan personangrepp.
2. Någon tycker att min åsikt är “dum” och går till personangrepp i sitt svaromål. Ofta kan det vara rätt grova grejer.
3. Jag får absolut inte svara med samma mynt. Då jävlar är allt helt plötsligt mitt fel. Det kvittar vad som hänt i steg 2, vad som sagts, hur det sagts, och vad det baserats på.
4. Om jag ändå svarar med samma mynt är min trovärdighet bortblåst.

Det här har hänt mig ett par gånger, innan jag klurade ut formulan som i princip består av detta:

1. Jag har en åsikt. Jag skriver min åsikt, förhoppningsvis sakligt och utan personangrepp.
2. Någon tycker att min åsikt är “dum” och går till personangrepp i sitt svaromål. Ofta kan det vara rätt grova grejer.
3. Jag svarar bara på de sakpåståenden som finns i svaromålet, inte personangreppen. Ibland innebär det att inte svara alls eller något i stil med “du har så klart rätt till dina åsikter”.
4. Personangreppet står oemotsagt.

Det är en win/ win situation för den som går till angrepp. Anledningen till att jag tar upp det här är så klart för att BioWares anställda och Jennifer Hepler bland dem gick i svaromål på en del av angreppen, och fick så klart oerhört mycket mer skit på grund av det. Det syns om inte annat i en av kommentarerna jag citerat ovan. Monumentalt omoget – ja kanske. Fundamentalt mänskligt – definitivt. Samma sak har hänt i loading.se-debatten runt booth babes där Tove Bengtsson fick ta emot en hel del oförtjänt kritik, även efter att hon bett om ursäkt, för en ganska mild förolämpning. Jag har råkat ut för samma sak i en rad debatter jag haft på internetforum där jag sagt något som gått emot gängse uppfattning och som sedan tillåter motståndarna att säga i princip vad som helst, för felet ligger ju hos den som först hade en avvikande åsikt.

Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag tycker att reaktionen ingår i den knasiga tillvaro som internet innebär. Vi undviker eget ansvar bäst vi kan, och jag använder “vi” väldigt löst här. Jag är själv en person som tar ansvar för vad jag säger, som tänker på hur jag uttrycker mig och som försöker att inte låta min egen ilska, uppgivenhet och förtvivlan skina igenom i mina texter på ett sådant sätt att interwebz blir upprört. Den som förlorar och blir kringskuren i sin kommunikation är så klart jag själv. Inte trollen.

Min avslutande kommentar får bli denna: att inkludera betyder inte att något försvinner. Att inkludera är att öppna för en större publik, för fler upplevelser, för ett bredare utbud, inte för att något försvinner. Det kan ibland göra ont att definiera om sig själv, men utan förändring så växer vi inte som människor.

Låt det göra ont ett tag. På andra sidan väntar något vackrare, större och mer fantastiskt.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,