Nu har jag snart dragit igenom halva Sverige på en tour, fylld med föreläsningar och debattpaneler och podcasts. Det där med semester är för mesar.

Idag tog min kära mor och Sture med mig på en tur via Torsö och Laxhall via Mariestads hamn. Jag såg Vänern på riktigt igen och jag fick Klings glass. Klings glass är total nostalgi. Men snart skall jag tillbaka till Edmonton igen och jobba. Med grejer jag älskar. Jag är inte direkt utvilad. Det krävs många timmars ensamhet för mig för att uppnå utvilad stadiet.

Men jag har fyllt ögonen med tallskog, mossa och Vänern, och sista dagen tillbringade jag med att klappa katter, hundar och titta på magiska Astrid Lindgren-hästar.

Nu skall jag åka till Edmonton igen med Sverige färskt i minnet. Bakom mig lämnar jag en föreläst gymnasieklass, en podcast och en debattpanel för ett kirurgsymposium. Det är alltid lika spännande att ställa sig framför en hög människor som inte vet något alls om branschen. Hur förklarar man spelutveckling för en sådan samling människor? Det är som att försöka förklara kirurgi för en lekman.

En av kirurgerna jag träffade där sade något väldigt intressant. “Vem som helst kan bli kirurg, men väldigt få har rätt omdöme”. Utöver det fick jag en hel skräckvision serverad om hur vissa operationer går till och vad många av de misstag som görs under operation faktiskt beror på. Skrämmande.

Jag fick också testa en DaVinci-robot som används för operationer. Det var en ruskigt stor pryl. Det som slog mig först var dels hur komplexa de här maskinerna är och dels hur lite feedback kirurgerna arbetar med. Simulatorn hade ingen som helst taktil feedback och det laggade ibland mellan det jag gjorde och resultatet på skärmen. Om jag hade de förutsättningarna som spelutvecklare hade jag blivit tokig. Företaget jag jobbade för hade förmodligen löst problemet mycket snabbare än vad som händer inom vården idag.

Jag fattar inte riktigt hur en kan göra den sortens prioriteringar som vården gör, men dels handlar det ju om en vårdapparat som agerar inom offentlig sektor och dels är kirurgerna själva kanske inte säkra på vad de behöver eller när de behöver det alla gånger. Det var i vilket fall som helst en fascinerande upplevelse och jag är glad över att jag ställde upp.

Sanningen att säga har större delen av “semestern” varit ett jävla flängande fram och tillbaka. Om ett par timmar flänger jag lite till, sedan blir det lugn och ro en kort stund, om en nu kan räkna spelproduktion som lugn och ro.