Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 5, 2010.

Jag måste faktiskt börja den här recensionen med att säga att Jérôme Huguenin, som jobbat på de flesta Trail of Cthulhu-produkter jag har läst, är ett geni. Han vet precis hur jag vill ha en layout. Vilken fantastiskt duktig illustratör och grafiker han är. Spot on, perfekt.

Nu när jag har hyllat grafikern kan jag gå vidare med att prata om själva äventyret. Författaren har förstått åtminstone en sak om motivation – den ökar om man själv har något att förlora, och det har spelarna verkligen i det här äventyret.

Det är en långsam galenskap och ett obetvingligt förfall som väntar spelarna, dock inte utan hopp. Premissen är som följer. På ett sjukhus för mentalsjuka patienter hittar rollpersonerna en intagen som matar fåglarna av ren paranoia. Han är skräckslagen för dem och tror att de iakttar honom.
När den mentalsjuka patienten dör hittas en svart vätska i hans hjärna. En vätska som inte kommer ifrån något känt ämne på jorden. Det är upptakten till en Arkiv X-liknande berättelse som sätter rollpersonerna i rejäl fara för att förlora sig själva.

Upplägget, berättelsen och hur det hela utvecklas ger mig kalla kårar och rysningar av välbehag. Här, banne mig, är ett rejält skräckäventyr. Jag måste säga att jag älskar premissen, jag älskar handoutsen, jag älskar de små skräckinjagande scenerna när rollpersonerna får ännu en aha-upplevelse som föser dem närmare den oundvikliga sanningen. Riktigt, riktigt bra faktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om The Watchers in the Sky, Pelgrane Press, recension, fenix, Trail of Cthulhu, äventyr, rollspel