Jag läser i dagens DN Jenny Norlanders krönika om högerextremism och jakten på maskulinitet, och noterar att det verkar vanligt att vi som ställer oss i skottlinjen med våra åsikter ofta blir angripna för dem. Det är ingen större skillnad på hur många av dem som blir angripna mellan män och kvinnor, åtminstone inte bland journalister. Det som däremot skiljer sig, och som jag själv tycker mig ha märkt, är hur de angreppen ser ut. Kvinnliga journalister rapporterar att 41% av angreppen relaterar till deras kön eller person. Jämför med 5% av männen.

Nordlander fortsätter:

Eftersom andelen kränkande kommentarer är jämt fördelade mellan könen är en rimlig slutsats att det är typen av kommentar som spelar roll. Det tar hårdare när man som privatperson eller kön angrips än när det riktas mot innehåll eller ståndpunkt i en text. Att bli ifrågasatt när man tycker någonting öppet ingår i paketet. Att bli hatad för att man är den man är gör det inte.

Källa

Men man behöver inte ens ha en åsikt för att bli angripen som kvinna. I morse gick jag till jobbet, på vänster sida av gångvägen. En cyklist körde åt andra hållet med gott om plats på högersidan. Ändå fann han det helt normalt – får jag anta – att skrika “jävla feta hora” till mig. Jag antar av det uttalandet att jag måste dra ner på både fetma och horande när jag är ute och går. Jag vill ju inte kränka någon.