Jag fick med anledning av veckans debacle en förfrågan från en person jag har pratat med under en längre tid på sociala medier. Hon ville skriva anonymt någonstans, och frågade lite försiktigt om hon kunde göra det här. Självklart tycker jag. Kom ihåg att hålla god ton om du kommenterar. Alla kommentarer modereras så säger du något jag inte vill att min vän skall utsättas för så kommer det helt enkelt att inte synas i kommentarsfältet.

Till inlägget:

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag, en transkvinna som är så långt in i garderoben att jag skulle kvävas till döds av rädsla, panik och ångest om jag bara kom i närheten av att outas. Var skulle jag publicera detta? Anonymt går ju visserligen även om det finns vissa risker där med.

Jag är inte ens helt säker på vad jag vill ha sagt jag behöver bara få ur mig lite ord här och.. ja om du läser detta betyder det väl antingen att jag bestämde mig för att publicera anonymt genom någon vänlig själ eller så har jag blivit hackad, uthängd och obotligt förkrossad. Spännande.

Var ska jag ens börja? Lite om hur världen ser ut för en transperson kanske.. eller i alla fall för den här transpersonen. Vi är liksom människor och hur vi upplever vår omvärld varierar lika mycket som det gör för alla andra människor. En sak som har varit väldigt skön är att jag genom internet har kunnat kommunicera med andra transpersoner utan att öppet komma ut och har på så sätt fått det bekräftat att det är ganska vanligt att tvivla på en själv. Transmässigt alltså. Jag, precis som de flesta som läst detta, har växt upp och blivit formad av ett samhälle som anser att trans inte finns, och om det finns så är det fel, äckligt, patetiskt och jättekul att håna. Så det tog många många år innan jag ens kom ut för mig själv. Ja det går att vara trans utan att veta om det, det är inte svårt när en är fostrad i ett transfobiskt samhälle. Vi lär oss tidigt att vår identitet är förbjuden och gömmer den för oss själva lika mycket som för andra. Det kan ta många år innan vi gjort oss apatiska nog att bli blunda för oss själva men sedan går det alldeles utmärkt att leva ett normalt liv i ett normalt samhälle medans vi förväntansfullt räknar ner sekunderna till det här vi kallar liv äntligen tar slut. Alternativt kan vi sluta ljuga för oss själva och därmed ibland då och då få en liten smak av livsglädje. Detta kommer dock med risker. Jag har inte kommit ut, jag nöjer mig hittills med att bara vara ute för ett fåtal personer… nja.. nöjer mig med är fel ordval… Vad jag menar är att det kan verka underbart att komma ut och ge omvärlden fingret och äntligen leva som sig själv, många modiga transpersoner gör detta valet och jag beundrar dem som fan för det. Jag vågar inte. Riskerna är för många. En vidöppen garderobsdörr går aldrig att stänga. Vi kan förlora vänner, släkt, familj, vi kan mobbas, misshandlas, mördas. Även i bästa fall, för de som bara har underbara vänner och familj, kommer vi att gå ut i en värld som helst vill att vi inte ska existera. Och nu kommer vi till en sak jag skäms över.
Jag är inte en av dessa modiga transpersoner. Jag är feg. Jag vågar inte komma ut, jag vågar inte alltid ta upp kampen ens bakom min magiska sköld av anonymitet. Jag läste ett inlägg på facebook om män i en feministisk grupp som sällan yttrar sig, och är tysta när misogyna män härjar. Jag känner mig inte träffad eftersom jag numera vet vem jag är men de vet inte det. De ser på mig som en av de tysta männen, vilket de bör göra, jag håller med dem.. men det smärtar mig… varför är jag tyst trots anonymiteten? Det är som om att om jag blir för högljudd kommer folk komma mig på spåren, hacka sig in någonstans och sprida ut printscreens med bevis på vem jag är och mitt liv är över. Att yttra mig är som att hoppa fallskärm över ett minfält.

Om du fortfarande försöker hitta en poäng i det jag skriver, oroa dig inte. Jag vet inte ens vad min poäng är. Jag bara låter orden komma.

Jag inser att jag inte riktigt förklarade vad jag menade med självtvivel förut… Även nu när jag har kommit ut för mig själv så upplever jag perioder av tvivel då jag undrar om jag kanske inte är trans i alla fall… könsdysforin kan dämpa sig under längre perioder och jag frågar mig själv om samhället inte har rätt ändå. Svaret är i slutändan alltid och självklart nej, samhället har inte rätt. Jag är trans och om det “bara är en fas” så är det en fas jag varit i sedan mitt tidigaste minne tills nu. Så, en fas som kallas livet. Ändå är det så inpräntat att trans inte finns att det kan kännas som om jag är lite knasig som tror att jag själv finns. – Som jag sa var det skönt att höra att fler transpersoner har upplevt det här så jag är inte ensam.

Nu när vi ändå pratar om olika anledningar att se ner på mig så känner jag mig ibland… eller ofta, som en transfobisk transperson. En… självhatande transperson? Av andra anledningar än jag redan beskrivit.
Jag känner mig hemsk nu men jag vill inte vara trans. Ett tag trodde jag att alla transpersoner känner såhär – nu vet jag bättre, men hela grejen för mig är att mitt sinne, min identitet är den av en ciskvinna. Inget i min identitet säger trans. Min identitet är kvinna, min kropp är manligt kodad. Min identitet är inte kopplad till ordet trans. Jag känner mig som en förrädare, jag vet att det finns transpersoner som är stolta och de är bättre människor än mig. Transpersoner ska ska vara stolta men jag… önskar bara att jag kunde ha blivit född kvinna från början och inte sitta här på första steget utan att våga klättra på en stege som ändå inte räcker upp dit jag vill vara. Även om vi bortser från människor som hatar oss med brinnande avsky och de som med sin tystnad låter dem hållas så kommer jag aldrig ända fram. Även många av de bästa transvänner har svårt att tilltala en transkvinna på samma sätt som en ciskvinna, hur mycket de än försöker. Det är inte deras fel. De har växt upp och formats i ett transfobiskt samhälle, herregud, hur kan jag klaga, jag som ÄR trans har svårt med samma sak.

Nu märks det igen att jag inte har någon poäng. Vem är skurken här? Jag? Vem som helst? Jag…. bara babblar. Trots att jag blir flummigare och flummigare känner jag ändå mer och mer att jag vill att folk ska läsa det här. Det är väl så trans kan bli lite mindre osynligt, om fler såna här texter nådde fler personer?
En person jag beundrar jättemycket, som stått upp för transrättigheter mycket mer än jag någonsin gjort (ja jag har redan erkänt att jag är feg) lämnade just en facebookgrupp efter ett inlägg som nämnde trans och feminism. Kommentarsfältet myllrade av prat om att hon ska låta bli att ta upp politiska och provocerande saker som feminism och trans. Ett inlägg skrevs som reflekterade över det som hänt och även där dök det upp kommentarer av samma natur. Det är alltså politiskt provocerande att bara bejaka att transpersoner finns. Detta är naturligtvis bara en droppe i havet, allt detta visste vi ju redan, men det var denna händelse som satte igång de tankar som fick mig att behöva skriva av mig idag.

Folk blir alltså upprörda över att bli påminda av att folk som jag existerar och uppmanar folk att helt enkelt låta bli att prata om oss. Så länge det inte är för att håna oss så klart, då är det fritt fram.
Så här är jag. Jag kan bara vara mig själv i fantasin. I min fysiska omvärld, på jobbet, bland familj och vänner måste jag spela en roll. En man som inte existerar. Ett skådespel. På internet och med ett ytterst litet antal vänner kan jag vara mig själv – till den mån att jag fortfarande är trans. Min identitet är ciskvinna men konflikten mellan min identiet och min kropp tvingar fram stämpeln trans och det går inte att komma ifrån. Även här inne i garderoben känner jag transhatet. Det är intressant hur vi kan vara både osynliga och hatade samtidigt. Det är som om det inte finns en plats i denna värld för mig, men det finns plats för att hata mig. Som om det fanns stolar för alla folkslag att sitta på, olika bekväma beroende på privilegium, men transstolen finns inte, ändå finns det krafter som försöker göra stolen som inte finns mer outhärdlig att sitta på.

Okej jag ska väl försöka få till en poäng här.

Jag är inte ensam. Många, ofantligt många transpersoner lever hela sina liv i garderoben för att världen är väldigt tydlig med att vi inte är välkomna här. I världen. Och du kanske inte aktivt går och förtrycker oss med flit, i alla fall inte så mycket, men vem orkar säga ifrån när någon skojar om äckliga transpersoner? Lite skoj ska man väl få ha? Du känner ju ingen transperson i alla fall?

Fast.. det kanske du gör? En nära vän eller familjemedlem kan mycket väl vara trans utan att du vet om det? Varför vet du inte om det? För att vännen inte litar på dig. För att du skrattar åt transpersoner. För att du slängt ur dig en kommentar eller skrattar glatt åt ett transfobiskt skämt. Din vän eller familjemedlem som du älskar av hela ditt hjärta är rädd för dig. Är rädd att om hen försökte vara sig själv i din närhet skulle du bli äcklad av, skratta åt eller rent utav hata din älskade vän, syster, bror, förälder, barn, kusin – ja vem som helst.

Vill du verkligen vara den sortens vän som dina nära och kära känner att de behöver gömma sig för? Blir du stolt av tanken att en av dina närmaste vänner kanske ligger vakna om nätterna i livsförstörande skräck och ångest i rädsla för hur du skulle överge dem om du visste vilka de verkligen var? Chanserna att detta stämmer in på många av er är faktiskt goda.

Jag vet inte om jag någonsin kommer komma ut för mer än bara en handfull vänner. Jag hoppas nu att folk läser det här och att det leder till att åtminstone några människor blir mer medvetna om hur det kan vara för en transperson. Jag inser att jag använt ett och annat begrepp ni kan behöva googla – så gör det, snälla. Världen blir bättre om fler gör det.

Jag älskar att jag har vänner som jag kan prata med som mig själv. Det lättar något enormt på ångesten att bara ibland kunna upplevas som den jag är, i alla fall i den mån som går. Och ni som verkligen försöker förstå och kämpar för människor som mig – tack! Tack så otroligt mycket! Jag älskar er!