Jag har tänkt en del på det vi pratade om i RadioGamer och då menar jag inte sex, utan Bulletstorm och den otroliga stereotypisering som sker i spelet. Jag har också funderat runt varför jag tycker det är så eländigt och jag har kommit fram till att det till stor del handlar om att bara för att det är meningen att det skall vara ironiskt så betyder inte det att det inte reflekterar faktiska fördomar. Bara för att vi har “glimten i ögat” betyder inte det att sexistiska spel är mindre sexistiska. De spelar fortfarande på samma värderingar.

När spelskaparna tror att de distansierar sig från fördomar och misogyni genom att vara ironiska innebär det i själva verket att de ÄR fördomsfulla och sexistiska. De pekar inte ut fördomar och stereotyper. De för dem vidare och håller dem vid liv.

Det är underligt hur mycket spel kommer undan med genom sin “det är bara ett spel”-attityd. Det är också konstigt att jag som hardcore-gamer skall behöva försvara mitt val att inte spela en typ av spel som jag upplever som fördomsfulla och stereotypiserande. Även om jag inte försvarar det gentemot andra, så måste jag ändå rättfärdiga mitt val att inte spela vidare ett spel som jag upplever som jobbigt och känslomässigt påfrestande. Inför mig själv.

Mina tankegångar runt Bulletstorm har gått i banorna att jag egentligen borde spela vidare eftersom det är värt att uppleva spelmekaniken. På något vis räcker inte det argumentet. Jag kommer ändå att spendera 10 – 20 timmar med ett spel som ägnar sig åt att förolämpa min intelligens och mata mig med dåliga skämt som får mig – rent ut sagt – att må illa. Det här återkopplar också till tanken om en riktig gamer. En riktig gamer sitter och plågar sig igenom spelet för att kunna påvisa att han eller hon är på riktigt, och det är en attityd som gäller dubbelt för de gamers som också råkar vara kvinnor.

Att tacka nej till ett spel på innehållsgrunder – som jag gör till exempel med Mafia 2, Saint’s Row och GTA – gör att jag riskerar att bli stämplad med “inte hardcore”-stämpeln, trots att jag sitter och nöter stora rollspel i flera hundra timmar. På något sätt så har det blivit ett godtagbart argument att story eller mekanik ursäktar ett dåligt genomförande. För mig räcker inte riktigt det argumentet. Jag kan godta att man kompromissat med det ena eller det andra, men jag kan inte acceptera att en katastrofal tillämpning av kontroller (Heavy Rain) eller en katastrofal tillämpning av fördomar (Bulletstorm) inte räcker för att säga “nej, det här spelet är inte för mig”. Återigen något som jag upplever drabbar gamers som också råkar vara kvinnor i högre grad än det drabbar gamers som råkar vara män.

EDIT: Hittade det här citatet på bloggen Fannie’s Room som är lämpligt i sammanhanget:

Living in a racist, sexist, homophobic, ableist, etc, society, it is easy to internalize these -isms, -isms that are then, if we are not vigilant and purposeful, reflected in our speech and our thoughts. We echo these -isms with ease if they are not confronted, challenged, and called out for what they are, because believe it or not, progressives don’t spring forth fully-enlightened from the womb.

Being a progressive, I think, means being open to the notion that we harbor privilege and -isms not because we are necessarily Horrible People but because we live in a society that teaches us to cling to privilege and -isms. It means being open to the idea that it’s worse to be sexist, say, than to be told that we might have just said something sexist.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,