VARNING: De här blogginläggen innehåller SPOILERS för Mass Effect 3.

Igår började jag om med den fantastiska avslutande delen i Mass Effect-serien, nummer 3 i ordningen. Jag har precis avslutat min playthrough som jag är nöjd med i ME1 och ME2, så det var skönt att äntligen få sätta tänderna i ME3 (igen) och den här gången utan att känna mig stressad eller pressad. Första genomspelningen var inte fullt så avslappnad. Jag kände mig mer eller mindre tvungen att ta mig igenom spelet så snabbt jag kunde för att kunna recensera det för en tidning, och jag ville dessutom hinna med det under min ledighet.

Igår började jag om med helt andra förutsättningar – och med en helt annan Shepard. Nu spelar jag Engineer med sole survivor/ spacer-bakgrund. Tidigare har jag valt colonist eller earth born och jag har aldrig lyckats pricka det där med att ha levande föräldrar. Kathryn Shepard har en alliansansluten mor som hör av sig då och då.

Min Shepard är – med väl valda undantag – så Paragon man kan bli. Hon ställer alltid upp på alla och hjälper till så gott hon kan. Men hon är också sårbar, mänsklig.

Det börjar som alltid på jorden, med att Shepard blir kallad inför en allianstribunal där hon måste förklara vad sjuttan det är som pågår egentligen. Det är ingen överraskning. Reapers är på väg och de är här mycket snabbare än någon förväntat sig. Shepard och Anderson lyckas med nöd och näppe fly, och Shepard möter upp med Joker, EDI, Kaidan och James Vega ombord på Normandy SR2 som nu tagits över av Alliansen igen efter Shepards handlingar i Arrival DLCt.

Marsarkivet
På väg ifrån jorden får Shepard ett samtal från Amiral Hackett som ber henne möta upp med Liara T’soni på Mars där alliansen har ett Prothean-arkiv som heter duga. T’soni har grävt fram något som kan komma att vara viktigt i den fortsatta kampen mot Reapers, och Hackett vill att Shepard tar reda på vad det är innan hela solsystemet fallit inför Reapers anfall.

Väl på Mars och på väg in mot arkivet träffar Alenko, Shepard och Vega på Cerberustrupper. Alenko ifrågasätter Shepard, och för mig som varit med från början är det så skönt att han inte bara “åh, okej, du är inte med dem längre, uppfattat”. Alenko ifrågasätter verkligen Shepard och Shepards trovärdighet. Den inledande konversationen mellan Shepard och Alenko, den som händer lite i bakgrunden medan gruppen rör sig mot arkivet och inne i arkivet, är än så länge bland det bästa jag hört. Återknytande och exposition utan att vara i vägen och helt naturligt. Konversation. Det är de här ögonblicken jag lever för i Mass Effect 3.

Det blir en kär återförening med T’soni. Hon är en av mina favoriter, inte minst nu när hon har blivit lite tuffare än hon varit tidigare. Det skymtade en aning av den här inneboende styrkan under Lair of the Shadow Broker, men nu är T’soni hård som sten på ytan – medan hon fortfarande är samma underbara, charmiga fast kanske lite mindre naiva asari under allt det andra. T’soni, Alenko och Shepard fortsätter in i arkiven för att ta reda på vad det är för information Cerberus vill åt. Det är tidvis rätt tuffa strider för en person som aldrig spelat Mass Effect, men jag känner mig mer eller mindre som hemma. Just nu jobbar jag på en Achievement som jag jublar varje gång jag kan ägna mig åt. Som den camper jag är försöker jag skjuta Cerberus Guardians i den lilla öppningen de har för sina ögon. Det finns något läskigt, perverst, underbart i att headshotta mina fiender, och jag börjar (skrämmande nog) bli riktigt bra på det.

På väg in i arkivet springer gruppen också på en uppenbart modifierad trooper. Här kommer ännu en av de fantastiska meningsutväxlingarna som gör spelet värt att spela. Alenko frågar Shepard om det var det här Cerberus gjorde med henne också, och det är något jag som spelare undrat över. Hur har de cybernetiska implantaten påverkat Shepard? Vad har Cerberus gjort med henne? Inga svar ges, men återigen får jag känslan av att mina squad mates har en egen vilja och passion.

Marsarkivet avslutas med en konfrontation med mitt favorithatobjekt med det urfåniga namnet. Illusive Man poppar upp som gubben i lådan och berättar att datan de vill åt, det som skall rädda galaxen undan Reaperhotet, är hans. Lyckligtvis lyckas inte Illusive Man i sitt uppsåt, men innan uppdraget är slut måste jag jaga infiltrationsenhet.

De avslutande scenerna i Marsarkivet fick mig att sätta i halsen av skräck första gången jag spelade. En cybernetisk infiltrationsenhet som går under namnet Dr. Eva Crus har snott informationen och jakten på henne avslutas med en kraschad Kodiak-skyttel och med att Kaidan Alenko blivit allvarligt skadad.

Interaktionen mellan Shepard och Liara, där Liara försöker få kontakt med Shepard över Alenkos sjuksäng är helt underbar, för den visar på att det är människor spelet har att göra med, inte pappfigurer.

Citadellet
Efter introduktionsuppdraget på Mars hamnar Shepard av tvång på Citadellet igen. Kaidan rullas iväg på bår och Shepard möts upp av Bailey som numera är Commander och grumsar lite över sina plikter, som vanligt. Efter en kort men hjärtslitande scen inne i Kaidans sjukhusrum träffar Shepard rådet igen. Det som händer är fullkomligt förutsägbart. Rådet vägrar hjälpa Shepard, de är bara ute efter att se om sina egna världar.

Den turianska rådmedlemmen kan dock erbjuda lite hjälp. Åk till Palaven och hämta deras Primearch, så kanske de kan sträcka sig till att låna ut lite styrkor till jorden.

Cerberuslabbet i Sigurd’s Cradle
Innan min Shepard drar till Palaven åker hon dock till Sigurd’s Cradle och undersöker ett Cerberuslabb som undersöker Protheanartefakter. Där träffar Shepard på de mindre behagliga Cerberusingenjörerna tillsammans med en stor hög Centurions som gör livet surt. Här dör jag första gången under den här spelomgången. Det är dock ett kort uppdrag, och efter det är det dags att åka till Palaven.

Palaven
Turians hemplanet är nästan lika hårt åtsatt som jorden och den enorma förstörelsen sjunker in. Det finns ingenstans att gömma sig. Kriget tar sig in överallt, och det går inte att värja sig ifrån det. På Palavens måne finns primearchen, men det visar sig efter lite om och men att han avlidit efter en Reaper-attack. Här träffar dessutom Shepard på den underbara, underbara, gosiga gamla kompisen Vakarian igen. Jag älskar Garrus. Ja, alltså inte älskar men han är min bästa vän i allt det här eländet. Det är något han har blivit genom tre spel. På Palavens måne slåss jag mot Husks, Marauders och Brutes för att hitta fram till den nya Primearchen, Victus.

Det finns så klart ingen som hjälper till utan att ett pris krävs av Shepard för deras medhjälp. Victus vill ha hjälp att rekrytera Krogan.

Avslut
Min spelomgång för dagen avslutades med att gå genom hela skeppet och prata med alla ombord som Shepard kan prata med. Traynor berättade om sin tandborste, Cortez om sin familj och Shepard tog sig också till Citadellet för att träffa Thane, hennes LI under ME2, och Kaidan en andra gång innan jag slutade spela för kvällen. Jag lyckades också genomföra uppdraget Citadel: Hanar Diplomat där jag träffar Kasumi och en Salarian Spectre som är ute efter Kasumi. Numera har jag både Kasumi och Hanar/ Drellstyrkor i min krigsinsats.

Mötet med Thane var inte helt upplyftande. Han är döende i Kepral’s Syndrome och vill inte fortsätta sitt förhållande med Shepard. Men han fick en kyss i alla fall.

Kaidan… Kaidan känner sig sviken av Shepard, men är fortfarande förälskad i henne. Vi får se vart det här tar vägen.

Jag måste erkänna att det var länge sedan jag njöt så mycket av att spela ett spel. Jag är en BioWare-junkie, men det här toppar det mesta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, spel, BioWare, Kaidan, Garrus, Liara, Shepard