VARNING: Den här bloggposten kan innehålla spoilers för dig som inte kommit så långt i Mass Effect 3, och innehåller definitivt spoilers för dig som inte spelat.

I torsdags var jag tvungen att gå ut med vårt förlag och käka middag – plikter som följer med producentrollen – så jag fick inget spelat. I fredags däremot höll jag på att dö av huvudvärk så för att distrahera mig spelade jag lite. När värktabletter inte hjälper så är faktiskt spel en utmärkt smärtstillare, vilket det faktiskt finns en del forskning på (erkänn att ni har saknat mina käll-länkar).

Efter att ha knatat runt lite på Citadellet för att fixa lite mindre uppdrag och upptäcka att Matriarch Aetytha inte längre finns i baren på Apollo’s Cafe (misstänker att hon försvann efter Priority: Citadel) så gav jag mig ut i rymden igen. Det fanns när jag gick ombord på Normandy bara tre uppdrag. Ex Cerberus Scientists, Ardat-Yakshi Monastery och Priority: Geth Dreadnought. Jag började med den som känns minst påfrestande, även om det innebar ett återseende med Jacob.

Ex Cerberus Scientists
På en bas på Arrae har ett gäng före detta Cerberusforskare gömt sig ifrån Illusive Mans vrede. Det här uppdraget är inte nämnvärt annorlunda ifrån övriga Cerberusbasuppdrag, utöver det att Shepard här återser Jacob Taylor, som tagit det som sin uppgift att skydda de här forskarna från Cerberus. Jag har aldrig haft något ihop med Jacob, men jag kan tänka mig att det kan bli lite hårigt om man har honom som love interest eftersom det ganska snabbt kommer fram att Jacob numera är tillsammans med Dr. Brynn Cole som leder forskarna på den hemliga basen. Här träffar jag också Gavin Archer, Davids bror och mannen bakom det omänskliga Project Overlord. Gavin är ångerfull, och för en gångs skull måste jag erkänna att Shepards svar “jag tänker inte ens låtsas att det var trevligt att träffa dig igen”, gör mig som diplomatisk paragon tacksam. Jag vill inte släta över med den här snubben, samtidigt vet jag att jag förmodligen hellre inte sagt något än att klämma ur mig kommentaren Shepard dänger till honom med. Ibland är det trevligt att ha en spelarperson med en egen vilja.

Shepard, Kaidan och Garrus hjälper till att frita basen och det blir mycket demonterande av luftvärnskanoner, anfallande Phantoms, Atlas mechs och Assault Troopers så det står härliga till. Jag måste erkänna att jag gillar designen på basen. Den är hyfsat same shit different name, men det finns ett par områden i den – när man klättrat upp på taket, när man skall ta sig till luftvärnskanonerna – som känns riktigt solida ut ett level design-perspektiv. Det är inte lätt att få ett coverbaserat spel att se “naturligt” ut, eftersom det måste finnas skydd hela leveln igenom, annars funkar inte mekaniken.

Jag lyckas i alla fall få Jacob och Co av Cerberusbasen och vinner lite krigstillgångar på det, så jag är nöjd. Efter Ex Cerberus Scientists tar jag en tur genom galaxen igen och hittar resurser i de system där jag tidigare blivit bortkörd av Reapers och inte kompletterat.

Relationerna och kärleken
Efter Ex Cerberus Scientists vill Kaidan prata med mig i Crew Quarters. Jag tar en runda och pratar med alla, inklusive mitt nyaste tillskott, Javik, som jag tänker behandla i en separat bloggpost om DLCt From Ashes.

Garrus och Joker står någon gång under allt det här och skämtar om varandras rastillhörighet. Det är hur kul som helst, så jag rekommenderar verkligen att kolla var någonstans dina squad mates är under olika delar av spelet. Det skänker så mycket liv åt hela universat. På ett bra sätt.

De flesta har inte så mycket nytt att säga, inte ens Liara som pratar med Javik, så jag går till Kaidan för att prata med honom om vad det nu än är han vill prata om. Det visar sig att han har tänkt mycket på Cerberusforskarna och Shepards inblandning i Cerberus. Och han är fortfarande intresserad av Shepard, trots allt som hänt. Den här interaktionen missade jag i första genomspelningen, så det kändes bra att få lite nytt material, och en ny insikt i Kaidans tankevärld. Han har börjat förstå – inför Shepard – att allt inte är så svart och vitt som han kanske vill.

Efter det interludiet tar jag mig till Lesuss för att träffa min största skräck i Mass Effect 3.

Kallini: Ardat Yakshi Monastery
Ardat-Yakshiklostret är den mest skrämmande banan i hela Mass Effect 3. Åtminstone för mig. Det är också ett av de vackraste områdena jag kan tänka mig, så kontrasten blir stor och väldigt underlig. Förr i tiden använde man ordet sublim som beteckning på något som är upphöjt, bortom förståndet. Tankarna går dit när jag spelar uppdraget. Kanske för att jag också imponeras av asariarkitekturen.

Jag får starka Calatrava-vibbar när jag landar på Kallini, och skräckstämningen etablerar sig tämligen omedelbart. I bakgrunden hörs skrik som bara kan beskrivas som fyllda av smärta och sorg, det är i alla fall så jag tolkar dem. Det första Shepard måste göra för att ta sig in i klostret är dessutom att slå på ficklampan. Mörkret i kombination med ett helt övergivet kloster, skriken och musiken gör att jag är på helspänn – även om jag vet vad som kommer att hända. Briljant level design.

I klostret träffar jag dessutom Samara som letar efter sina två överlevande döttrar, Falere och Rila. Morinth dog ju i Mass Effect 2, och nu försöker hon – trots sin Justicar code – rädda sina döttrar. Samara går en väg in i klostret och det är upp till Shepard att gå en annan väg till Great Hall där en bomb placerats av de Asari Commandos som hade i uppgift att förstöra klostret.

Det är på ett öppet område – vackert, grönskande och med eleganta linjer – som jag först träffar på Bansheen. Första gången jag mötte en Banshee blev jag så rädd att jag dog. Bokstavligt talat. Jag tappade all fokus och Shepard blev spetsad av den vidriga, sorgsna uppenbarelsen som är en Banshee. Andra gången – den här gången – gick det bättre, tack vare Combat Drones, Incinerate och min trogna Scorpion V. Effekten av en teleporterande Banshee kan dock inte underskattas. Det är som att ställas öga mot öga med den lilla tjejen i Ringu. Otäckt, skrämmande, främmande och livsfarligt.

Trots att konfrontationen med den första Bansheen gick bra så var det med tveksamhet jag gav mig djupare in i klostret. Tyvärr kan jag ju inte bara dra därifrån, även om jag skulle vilja. Efter den första Bansheen följer tre till, en på vägen till Great Hall och två i Great Hall. Hela tiden följs Shepard åt av de sorgsna och smärtsamma skriken som ekar igenom de tomma salarna.

I Great Hall träffar jag på Samara och Falere igen. Rila är också där, och svårt skadad. Processen att förändra henne till en Banshee är i full gång och Samara berättar för Falere att Rila är förlorad. Falere vill inte att hennes syster skall dö och kämpar förtvivlat emot Samaras ord. Inte ens när Rila försöker strypa Falere, hennes ögon helt svarta, så vill Falere inse sanningen.

Utbytet blir avbrutet när Shepard undersöker bomben och konstaterar att det saknas en detonator. Två Banshees dyker upp för att göra livet surt för Shepard och de är fanimej lika skrämmande den här gången, även om min taktik jag har utarbetat för att ta livet av dem fungerar alldeles utmärkt. Jag är rädd i kampen mot de transformerade Ardat Yakshi, på ett helt annat sätt än när jag möter en Brute (irritation) eller en Atlas (walk in the park). När jag äntligen lyckats ta livet av Banshees så visar det sig att Rila har en detonator. Hon tittar på Samara, och hela gruppen rör sig ut ifrån Great Hall. Shepard får mer eller mindre släpa ut Falere. En rad Banshees kommer in i salen och rör sig mot Rila, som med sina sista krafter trycker på detonatorn till bomben, allt medan hennes förvridna och perverterade systrar står runtomkring henne, redo att inlemma henne i systerskapet.

Uppdraget avslutas med en mycket känslosam scen, där Samara konstaterar att hennes kod inte tillåter att en Ardat Yakshi lever utanför sitt kloster. Det finns bara en sak att göra, säger hon och lyfter sin pistol till sin egen panna. Samara kan inte döda sin kvarvarande dotter, hon måste dö själv.

Shepard hindrar henne, och Falere säger att Samara inte behöver bryta mot sin kod. Falere är villig att stanna kvar i klostret och klara sig bäst hon kan. Samara och Falere rör sig mot klostret och uppdraget är över.

Citadellet
Efter Ardat Yakshi-pärsen som alltid rampar upp min handsvett och kroppsliga spänning till max, så beger jag mig av till Citadellet för att träffa mina squad mates och slappna av lite.

Väl på Citadellet gör jag ett par småuppdrag, bland annat ett för Dr. Chakwas och ett för en dokumentärfilmare. Jag träffar också Cortez, som säger farväl till sin älskade Robert. Det är en fin passage, tycker jag, något som levandegör Cortez för mig, en passus som på precis samma sätt som Traynors schackälskande ger mig en glimt av vilka de här personerna är. Det är synd att James Vega inte kommer ens i närheten av samma djup.

Jag träffar Garrus, som tar mig med på en tur upp till Citadellets högsta punkt. Det blir en god konversation, med en kär vän. Den här passagen är bland de finaste jag vet i Mass Effect 3. Garrus är en sådan god vän till Shepard. Den eviga konstanten. Den hon kan lita på.

Jag träffar Liara på Citadellet och har möjlighet att bli mer än vän med henne, men Shepards hjärta vilar hos Kaidan, sårat och jävligt som det är. Vi konstaterar, Liara och jag, att hon och Shepard alltid kommer att hålla kontakten, oavsett vad som händer. Det är ju trots allt så att ingen av dem kan leva ett normalt liv igen, inte efter det här.

Kaidan väntar på Shepard i Apollo’s Cafe. Förevändningen är att etablera någon slags sanity check. Alla Shepards squad mates har pratat om det. “Du behöver ta det lite lugnt, Shepard. Slappna av lite. Du pushar dig för hårt.” Med Kaidan blir det mer rakt på sak än någonsin tidigare. Överlag har Kaidan utvecklats från att vara en försiktig person till någon som vet vad han vill ha och agerar på det. Så han berättar för Shepard hur han känner. Att han älskar henne. Och min Shepard – trots Thanes död – ger efter. Inte för att hon inte vill, utan för att Kaidan lever och är en tröst för henne.

Det blir en kort passus med downtime, tankar, relationer och känslor innan Shepard tar sig an nästa utmaning. Att återigen ställas öga mot öga med Geth.

Far Rim
Shepard ger sig av mot ett möte med Quarians, där hon i princip tar dem i räfts och rättelse när hon berättar för dem hur korkat det är att försöka återta sin hemvärld när Reapers är på intåg. Den största belöningen här är ju att återse Tali. Älskade Tali. Om jag hade fått återse Kal’Reegar också hade jag blivit salig. Men det får jag inte.

Quarians behöver hjälp med att besegra en Geth Dreadnought som skickar ut en Reapersignal till alla Geth i området. Shepard beger sig omedelbart iväg för att ta hand om Dreadnoughten.

På detta följer nog ett av de tråkigaste uppdragen so far. Korridorskräl med Geth. Ur perspektivet level design så känns det så… linjärt. Den enda räddningen blir en kort sekvens när Shepard får ta på sig mag boots och knata igenom en trasig docka, och när Shepard träffar den eminenta Legion igen. Legion har hakats in i Dreadnoughtens drive core och tvingas skicka de uppdaterade signalerna till Geth. Shepard räddar honom och sedan följer tråkstrid i korridorer igen, och en storslagen final där jag i princip skyddar Legion ifrån att bli isärplockad av Amiral Xen. Som för övrigt har Claudia Black som röstskådis. Yum.

Som du, kära läsare, säkert förstår så gillar jag inte Gethuppdragen i någon större bemärkelse, men det finns ett par undantag.

Avslutningsvis
Tali är tillbaka ombord, liksom Legion. Kaidan är involverad med Shepard igen och på något sätt är det först nu som jag känner att jag har kommit hem ordentligt. Jag har saknat Legion så mycket. Det följer ett par uppdrag på det här, men det var så långt jag kom under fredagen. Mycket kärlek. Många relationer. Mycket känslor.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, Samara, Legion, Tali, Kaidan, Ardat Yakshi