En nackdel med att skriva recensioner för en tidning är så klart att jag inte kan publicera mina tankar om olika rollspel och spel på min blogg, i alla fall inte innan tidningens nästkommande nummer kommit ut så att jag inte stjäl någon publik för min kära redaktör och hennes formgivare på speltidningen Fenix. MEN, Fenix är otroligt schyssta och lägger upp recensioner efter hand på nätet, så jag tänkte helt sonika länka in alla recensioner som finns där som jag skrivit. Eftersom jag är lat idag och inte orkar skriva något revolutionerande. Och eftersom jag sitter och handplitar fem ex av mitt minirollspel och högerhanden krampade lite. Paus, med andra ord. Recensionerna är listade i kronologisk ordning.

Götterdämmerung – Codex Persona – det här var faktiskt den första recensionen jag skrev för Fenix. Jag hade köpt böckerna själv och vid något tillfälle pratade jag med Tove och Anders och de var intresserade av en recension. Jag och Götter har ett långt och brokigt förflutet. Det är en hatkärlek, kan man kanske säga. Jag älskar konceptet, men tycker mindre bra om genomförandet.
Götterdämmerung – Lex Libris – min största fundering runt Götter är så klart varför de har lyckats göra ett otroligt charmigt och framförallt explosivt koncept till ett monsterjagarrollspel. Det är en besvikelse. Jag har mängder med äventyr till Götter i huvudet. Ett äventyr som utspelar sig i brytningspunkten mellan det övernaturliga och det rationella, empiriska experiment, fantastiska upptäckter. Det är ett otroligt fartfullt århundrande. I början av 1700-talet är Sverige fortfarande en militärmakt att räkna med, och i slutet är det en nation hårt tärd av hemlighetsmakeri och fruktlösa krig.
Gloom – Gloom är också ett spel jag köpt själv och velat recensera i tidningen, mest för att det är ett kortspel som kickar butt OCH som har många fantastiskt innovativa spelmekaniker, där materialet samverkar med mekaniken. Ljuvligt. Och teet är kallt. Utan omsvep mitt favoritkortspel.
Serenity – Jag tror jag köpte Serentiy själv, jag är inte helt säker. Oavsett vilket finns det ingen chans att jag skulle förbigått eller låtit bli att införskaffa ett rollspel baserat på TV-serien Firefly och filmen Serenity. Allt för att kunna spendera ytterligare lite tid med Joss Whedons underbara skapelse som levde ett alldeles för kort liv.
WitchCraft – ett rollspel som handlar om wicca och häxor – duh – och i det här fallet är häxorna kraften för gott i världen. WitchCraft var också ett eget inköp, men det var bra.
Gloom – Unhappy Homes – en expansion till Gloom, som jag så klart hann köpa innan Tove och Anders hann ge mig i uppdrag att recensera det. Fortfarande det bästa kortspelet evvar i min bok. För att använda engelska uttryck på svenska. Japp.
Draim – Draim är ett svenskproducerat kortspel och tro det eller ej men jag har haft två studenter på Futuregames som arbetat med det. Den utgåvan jag fick var en mindre katastrof, och jag var rätt hård. Det är enda gången Tove gått in och handgripligen ändrat i min recension, eftersom en ny version dök upp innan tidningen hunnit komma ut. Det här fick jag som recensionsex.
Etherscope – mitt älskade Etherscope. Även det här inköpt på egen hand där jag tiggt till mig att få recensera rollspelet. Det är steampunk på ett helt underbart sätt. Tacka Goblin Games i Göteborg för att jag och min stora kärlek fick förenas i ljuv harmoni. Ja, alltså min stora rollspelskärlek. Ett av mina favoritrollspel, hands down.
Gloom – Unwelcome Guests – ni vet, när moster Alva och hennes man ringer på och behöver någonstans att sova under sin treveckors vistelse i er hemstad? Japp. Även detta hann jag köpa innan jag fick ett recensionsexemplar. Elände :)!
Shadowrun till Xbox 360 recenserade jag strax efter att jag hade spelat The Darkness och recenserat det. Shadowrun bleknade i jämförelse. Och jag älskar rollspelet Shadowrun, så det här var en stor besvikelse.
The Darkness lånade jag en Xbox 360 för att spela. Sedan köpte jag en, för att jag älskade spelet. Dammit. Lättlurad man är…
Supergänget är nog det roligaste svenska rollspel jag har läst. Det är ett rollspel i serieformat. Gawd! I love it. Det hjälper ju inte direkt att det är ett bra regelsystem heller.
Changeling: The Lost måste vara ett av de vackraste rollspelen jag har tror jag. Inte utseendemässigt, men innehållsmässigt. Det gick inte riktigt hem hos vissa av mina *host* kritiker. Nåväl. Det här är ett av mina andra favoritrollspel, mest för att det är så förbaskat ömtåligt och skört. det här fick jag av en god vän. En mycket fin gåva.
Likstorm är, tro det eller ej, ett av de exempel jag använder när jag berättar om hur man inte skall skriva äventyr ur ett genusperspektiv. Wimmin are iiiivul, som sagt…
Magic The Gathering 10th Edition Core Set – ja, jag spelar Magic. Ibland. Men jag jag använder deo, jag lovar?
Scion Hero – ett recensionsex ramlade ner i händerna på mig. Helt av misstag. Jag skrev. Sött rollspel.
Autumn Nightmares – Changeling: The Lost modul. Mycket bra. Återigen. Säga vad man vill om White Wolf, men bra stuff skriver de.
Tannhäuser – måste vara världens första FPS-brädspel. Awesome!
Battlestar Galactica RPG – precis som Serenity tror jag att jag hann köpa det här innan jag fick ett recensionsexemplar och ja, vad kan jag säga? Det är klart att jag vill återuppleva en av de bästa science fiction serierna jag sett (med undantag för säsong 3).
Bortom är ett svenskproducerat skräckrollspel som är suveränt för nybörjare. Kolla in det. Good stuff.
Tabula Rasa – Richard Gariotts failprojekt som stängde ner sina servrar för inte så länge sedan.
Winter Masques – ännu ett fantastiskt Changeling: The Lost supplement. (Märks det att jag börjar få slut på hurrarop?)
CthulhuTech – recensionen som gjorde mig till persona non grata på wrnu. Jag ångrar i retrospekt ingenting. Jag tycker fortfarande att det är ett rätt uselt koncept. Som kunde ha blivit bra. Men, men… Det är fick mig nästan att vilja sluta ha åsikter överhuvudtaget. Många ångestnätter, mycket osäkerhet, en jävla massa självförebråelser. Det var inte så kul, men sedan tänkte jag att Tove och Anders förmodligen hade kastat ut mig på öronen för länge sedan om jag var så “naiv”, “löjlig”, “inkompetent” och “rabiat” som det påstods att jag var. Jupp. Orden sitter kvar och ekar.
Neuroshima Hex! – förmodligen det bästa jag någonsin sett. Eller i alla fall bland det bästa. Det här ligger på topp tillsammans med Small World i min brädspelssamling.
World of Warcraft – Burning Crusade – en expansion till det expansiva brädspelet. Jag erkänner. Jag har en svaghet för pluppar.
Banishers är en expansion till Mage. Bra rollspel. Erh… slut på ord.
Burning Empires är Luke Cranes adaption av Iron Empires serien och jävlar vad bra det är. Här visar verkligen Luke Crane framfötterna när det kommer till innovativ design. Men han dras fortfarande med sidoantalsförbannelsen, som faktiskt släpper lagom till Mouse Guard, men det norpade Dante framför ögonen på mig. Jävla Dante :). det här köpte jag på Science Fictionbokhandeln och bad om att få recensera det. Så bra var det. Särskilt med tanke på att jag var tveksam till att recensera alls efter CthulhuTech-reaktionerna.
Dark Passions är en expansion till CthulhuTech. Den gav jag inte så dåligt sifferbetyg. Det beror på att jag brände mig rejält på CthulhuTech (då) och fortfarande knappt vågade skriva recensioner alls.
Demon Hunter var det första rollspelet jag fick på PDF och det var… mindre kul att läsa. Samtidigt är rollspelet i sig så oerhört fånigt att jag bara älskar det. Så kan det gå. Alla mina följande rollspel på PDF är en anledning att köpa en iPad bara det.
Nostalgi är ett svenskutvecklat rollspel som känns ofärdigt, något det har gemensamt med många andra små PoD-produktioner.
Requiem for Rome är ett supplement till nya utgåvan av Vampire och det är fanimej bland det bäst upplagda rollspelsmaterial jag sett. White Wolf vet hur de skall skriva, så är det bara. Sedan kanske inte materialet är jätteintressant, men bara strukturen GÖR det intressant.
Alpha Omega köpte jag på Indie Press Revolution tillsammans med en rad andra rollspel, och det är ett intressant koncept, om än inte helt sammanhållet.
Lords of Summer till Changeling: The Lost finns av någon anledning inte uppe på Fenix hemsida. Det var lite strul med en del andra länkar också. Illa värre.
Unhallowed Metropolis är ännu ett av mina absoluta favoritrollspel. Viktorianska england under en zombie apokalyps med korruptionen liggande i luften, den dåliga miasman, det arkaiska etikettbruket. Jag älskar det. Och det är ett av ett fåtal rollspel jag har som tar genus och sexualitet på allvar.
Hunter: The Vigil machorollspelet nummer två. Nummer ett är så klart Deathwatch, men det kommer i nästa nummer av Fenix, så det kan jag inte länka till än.
Rites of Spring är också ett Changeling: The Lost supplement. Lika välskrivet som alltid. Och en del i ett årstidstema.
Fairy Tale ett inte så bra kortspel som missar målet en smula. Okej, mer än en smula. Rätt kraftigt.
Svenil är en svensk klassiker till rollspel. Förortsskills som “Titta på TV”. Det är inte mitt rollspel direkt (hallå, viktorianska zombies, remember?), men det är rätt bra i alla fall.
Thebes är ett arkeologibrädspel. Jävligt snyggt gjort faktiskt. Men läs recensionen istället för de här meningarna.
Battlestar Galactica igen, men brädspelet den här gången. Även det rätt suggestivt och hemligt.
Munchkin Quest is you Munchkin? Then go loot!
Hellas – Worlds of Sun and Stone är ännu ett indie press revolution rollspel som jag köpte, glömde och sedan hittade igen och recenserade helt utan extra kostnad. Eller något sådant.
Hot War tror jag att jag köpte, men det kan ha dykt upp genom Tove och Anders också. I vilket fall är det ännu ett av mina favvorollspel, mest på grund av den postapokalyptiska stämningen som påminner om Neville Shutes On the Beach, vilken skrämde skiten ur mig som ung flicka. Resultatet? Jag är fobiskt rädd för radioaktivitet. Bra fobi. På ett sätt. Inte bra under Tjernobylkatastrofen.
Oskrivna blad är ännu ett i raden av svenska och enligt mig inte helt genomtänkta rollspel som dök upp i och med PoD explosionen.
Tunnels & Trolls v 7.5 är ett hatkärleksförhållande även det. Författaren är nedlåtande mot kvinnor och gör ett jävligt bra rollspel ur en mekanisk synvinkel. Oh the cognitive dissonance!
Dancers in the Dusk ännu ett Changeling: The Lost suppment. Jag vet inte vad jag skall skriva nu, så det blir lite nonsens. <3 Höstdimma ännu ett i raden av svenska rollspel som ploppade upp i och med PoD. PoD har mycket att svara för.
Necessary Evil ett Savage Worlds supplement. Aww. Spela skurk. Repetera efter mig: Jag skall inte placera energikällan till mitt oövervinnerliga kraftfält utanför kraftfältet.
Supernova åååh så snyggt brädspel. Och åååh vad svårt att tycka om. Attans.
Smallworld – har du det inte? KÖP DET! Så jävla bäst! Bäst! Okej? Nu är du med på det? Det är BÄST!
Swords at Dawn Changeling: The Lost drar ut i krig! Bra supplement. Se beröm för övriga supplement.
The Spoils – kortspelet som kräver att man ser på en halvtimme lång introduktionsfilm för att kunna spela. Är det bra? Inte om du inte skickar med skivan i paketet. Darn them. Och jag fick en hel boosterlåda också…
World of Warcraft Death Knight Deluxe Starter Set så snyggt att man inte vill sälja det. Upper Decks snygga WoW TCG-lådor. Jag spelar nästan aldrig kortspel. Utom ibland. Och då blir det Gloom. Men det här är jävligt bra faktiskt.
A Touch of Evil är det andra brädspelet jag har som har ett soundtrack. Tänk dig Sleepy Hollow i brädspelsformat. Sött!
Geist: The Sin Eaters det här är ännu ett av White Wolfs rollspelsvärldar som är ack så välskrivna men som inte gör så mycket för mig. Det är inspirerande fastän jag tycker att det är rätt tråkig premiss. SÅ duktiga är White Wolf på det där med att skriva rollspel.
Livingstone ser skittråkigt ut, men är hur kul som helst att spela. Heja tyska brädspel! Tror det är tyskt i alla fall? Oavsett vilket är det bra som attan.
Grand Dames of Smallworld lite obalanserat men det är till Smallworld.
Cursed är också en Smallworld expansion som också är obalanserad. Klassiskt. Det är utlagt på entreprenad. Folk har fått göra sina egna raser.
Heckmeck tog ungefär tio minuter att lära sig, sedan kickade elaka Tove butt med oss alla.
Krutrök och Sägner är ett riktigt najs svenskt rollspel utgivet av Levande Historia. Jag gillar.
Matiné lite lagom drygt rollspel. Alltså språkmässigt drygt.
Rollpersonshäftet till Matiné är också drygt. Och lite mysko i formatet. Oh well.
World of Warcraft – Scourgewar en nackdel, eller fördel, med att recensera ett grundset till Fenix är att man ofta får recensera alla expansioner också. Det förklarar bland annat Changeling och World of Warcraft. Det betyder också att jag har en rad spel jag spelar men bara när jag skall recensera nästa expansion. Tur att jag är speldesigner och spelmekaniknörd.
Warhammer Invasion måste ha den största lådan evvar för ett kortspel. Verkligen. Den är jättestor. Och i mitten ligger en ynklig kortlek. Förpackningskonst, någon? Titta på Apple.
Middle Earth Quest från Fantasy Flight. OMG. Det är som att de har en allergi emot att skriva förståeliga manualer.
Book of the Dead ett suppment till Geist: The Sin Eaters. White Wolf – bra skribenter. Nuff said.
Dark Tales en expansion till Once Upon a Time, ett berättarkortspel. Dark Tales ger lite extra krydda till spelet i form av döda människor. Eller ja, inte döda människor på riktigt. Bara i spelet. Och inte bara döda människor.
A Touch of Evil – Hero Pack – det är så skönt när det är självförklarande titlar på speltillbehör. Det här är verkligen en hög nya hjältar. Och en skurk.
Path of the Zealot till Warhammer Invasion har jag också recenserat, men det saknas länk till den med.
Set är förmodligen det mest bedrägligt enkla kortspel jag någonsin spelat. Så jävla knepigt. Och bra.
Warhammer Invasion – Assault on Ulthuan ja, en expansion till Warhammer Invasion till. I en mindre låda, men ändock en låda som vida överskrider behovet av lådutrymmet.
Dragon Age. Awakening skrev jag också om. Lite för kort och det insåg både Tove och jag, men jag hann inte expandera på recensionen.
Evolutionens Barn är svenskt och PoD och jag vet att det har spekulerats i “hur jag egentligen tänkte” och att jag inte borde få recensera indierollspel i samband med det här och med Matinés recension. Eftersom jag är tradrollspelare. Men det är jag inte. Jag spelar lika mycket indie som jag spelar trad. Så det så.
Faulkner’s Milinery & Miscellanea är en sådan där underbar bok om grejer. Till Vicoriana som jag också recenserade i det här numret. Mmm… Steampunk.
Victoriana 2:nd edition är en klassiker i steampunkkretsar. Jag är faktiskt nästan kär i rollspelet. Allt med ånga, kuggar och wierd science gör det för mig, så att säga.

Så, nu finns faktiskt inte resten av de 45 recensioner som är kvar i den digra skörd jag skrivit för Fenix uppe än. Så ni får vänta på nästa nummer och på att Tove och Anders orkar lägga upp dem.

Nu skall jag skriva vidare på mitt rollspel. Mitt miniskula rollspel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,