… och varför jag aldrig kommer att spela klart det.
Den korta förklaringen är tvåordig. Jag somnade.
Den lite längre förklaringen har att göra med spelarval och min egen högst personliga inställning till spelarval och vad de “gör” för mig. Jag vet inte vem John Marston är. Jag får inte reda på vem han är. Jag får inte ens en hint om vem han är de första två timmarnas spelande. Tre timmar kanske. Jag har spelat sammanlagt åtta timmar RDR och jag vet fortfarande inte vem han är, för han är så tight lipped och svarar på alla frågor om hur han tänker, tycker, kort sagt ÄR med undvikanden. För mig är det en total turn off. Jag vill inte behöva dra fram informationen ur honom. Crikey, jag skall ju SPELA honom. Jag skall ju IDENTIFIERA med honom, men det gör jag inte.
Resultatet blir att jag istället för att dras in i berättelsen om Marston – som jag ändå kan förstå är en tjusning för vissa (något mer uthålliga spelare) – blir helt ointresserad av Marston.
Vad återstår då att göra i den här enorma (fast inte så stor ändå, jag jobbar på Avalanche, ok?) världen? Jag kan rida runt och hitta uppdrag. Jag kan prata med Bonnie, Leigh, Nigel, Seth med flera för att göra storyuppdrag och jag kan skjuta saker för att få achievements.
Så spännande är med andra ord spelet för mig. När man tar bort min agens i hur jag vill att Marston skall vara, eller lockelsen med att ta reda på vem Marston är, så finns det inte så mycket anledning kvar för mig att spela RDR.
Den korta bedömningen? Det är ett förbannat tråkigt spel. Och om jag inte kan säga det efter att ha spelat i åtta timmar, så vet inte Rockstar hur man fångar någons uppmärksamhet. Jag tycker det är jättetrist, samtidigt som jag inte kan med att spela “bara” för att det “skall” spelas.
Som sagt – jag somnade.
Läs även andra bloggares åsikter om Red Dead Redemption, spel, intryck
2011-07-22 at 16:10
Vad intressant. Jag älskade spelet, och då främst början och slutet, medan den stora turnoffen för mig ligger några timmar framför punkten i berättelsen där du (antar jag) befinner dig just nu. Där somnade jag nästan, och när jag inte gjorde det så svor jag mest åt både spelet och Marston för att han var så mjäkig och bara sprang runt och gjorde diverse uppdrag åt vem som helst som bad honom. Under den sektionen kändes det verkligen som ett spel – på ett negativt sätt, eftersom illusionen sprack – men det klarade sig ur den svackan, och lyckades sedan knipa en andraplats över förra årets bästa spel i min bok.
Men, som sagt: jag gillade inledningen. Starkt. Jag gillade att man inte fick reda på särskilt mycket om Marston, utan att han höll det mesta relativt hemligt och bara avslöjade saker pö om pö. Nu hade jag rätt bra koll på hans bakgrundshistoria innan jag först satte mig ned med spelet så jag visste redan de flesta av hemligheter han hade för Bonnie mfl. Kanske påverkade det hur jag upplevde inledningen, även om jag då trodde att jag skulle uppleva den positivare om jag inte känt till hans bakgrundshistoria i förtid.
2011-07-22 at 16:16
Jag hade inte läst något alls utan satte mig bara ner och spelade. Och det blev så fel. Men jag respekterar att andra tycker att det är ett bra spel.