Att vara gamer och spelutvecklare och samtidigt kritisk mot branschen och kulturen är inte helt lätt. Delvis beror det på att vissa element i kulturen alltid slår tillbaka och säger “du är inte en riktig gamer” när jag kritiserar, vilket förstärker ett redan existerande utanförskap.

Det är heller inte helt okomplicerat att vara kritisk mot en bransch som jag är beroende av för brödfödan. Vill det sig illa så stänger jag möjligheter för mig själv därför att jag är ärlig med mina upplevelser och mina tankar runt dem.

Den frågan jag oftast ställer mig i de här sammanhangen är varför motståndet är så hårt. Hur kommer det sig att inga argument biter?

Om vi gör spelkulturen mer inkluderande betyder det att:

  • Det blir en större marknad, ett bredare kundunderlag för de som gör spel och större möjligheter att fortsätta göra stora produktioner
  • Det blir fler spel att välja på, baserat på många fler upplevelser än de som finns att spela nu. Vad är det som är så fascinerande med vit, medelålders man med skäggstubb som ger sig ut i världen för att a. hämnas sin döda fru/ flickvän b. rädda sin fru/ flickvän c. rädda sin döda fru/ flickvän från helvetet d. rädda världen från undergång e. rädda världen från aliens … Temat är genomgående i många spel. Det är “slåss till döden mot din fiende, gärna med en dålig ursäkt!” Ja, alltså att motivationen till att döda fienderna ofta inte är så genomtänkt, inte att döda fienderna medelst dålig ursäkt. Det spelet kanske hade varit intressant, by the way?
  • Inga typer av spel försvinner i det här. De får bara sällskap av fler typer.

Varför i hela världen är det så hemskt att fler människor hittar till spel och hittar till den fantastiska upplevelse ett spel faktiskt kan vara? För det är ju det motargumentationen verkar vilja åstadkomma? Är det gamerkulturen som inte vill öppna upp? Är det så att de som ivrar för att spelkulturen och spelbranschen skall fortsätta precis just som nu faktiskt inte vill ha in fler spelare i gemenskapen? I alla fall inte spelare som inte passar in i en mycket specifik mall? Det är kanske så. Förlusten av en kulturell identitet kanske är så smärtsam att det är nödvändigt att vilja hålla kvar vid det gamla på bekostnad av kulturens utveckling. Jag vet faktiskt inte, för jag kan inte på något sätt förstå viljan att stänga ute människor på grund av hudfärg, sexualitet eller kön.

Baserat på innehåll i spel, stereotypiseringen av spelarpersoner och så vidare, så är det det spelkulturen och spelbranschen gör.

Det var många diskussioner igår via Twitter och Lady Dahmers krönika på Amelia och jag blev faktiskt lite trött på att behöva ta samma argument om och om och om igen bara för att bli avspisad med att jag inte kan något och att tjejer inte spelar “riktiga spel”, samt att jag är en rabiat feminist som vill förbjuda alla spel utom de jag själv vill spela. Samtidigt finns det något i mig som inte vill låta fördomarna förbli oemotsagda. Då växer de i huvudet på de som läser och blir till “sanningar” som är väldigt svåra att motbevisa. Men för idag, och över helgen, så kommer jag att ta en paus från kriget.

Istället skall jag sätta mig ner med Ys: Memories of Celceta och Final Fantasy X på min PS Vita och spela spel, något jag älskar att göra oavsett kulturen och branschen.