Inom kort skulle jag vilja påbörja ett projekt som tittar på kvinnornas roll inom Stockholms historia. Jag har en bok som handlar om just det. Det är en hemlig historia, en dold verklighet som bleknat bakom de burdusa herrarnas historia, bortglömd och nedvärderad, just för att den inte tillskrivits något historiskt värde.

Till det projektet skulle jag vilja använda de fotografier vi räddade ifrån vinden hos pappa nyligen. Kanske skriva berättelser baserade på de bilder som presenteras. Ögonblicksbilder och vardagssituationer som genom rollspelet blir extraordinära och fokuserar på kvinnornas roller snarare än på de män de avbildar.

Varför? För att jag är trött på att alltid berätta från ett manligt perspektiv. Det är alltid männen som får stå som utgångspunkt för de spel som görs idag. Det enda företag jag jobbat för som haft kvinnor, tjejer och flickor som utgångspunkt har varit Movinto Fun som gör Oriboo. Antalet kvinnor inom spelbranschen har ökat med 74%. Jag är jätteglad för det, tro mig, men mitt 25-åriga engangemang inom spel både som hobbyspelare och som professionell spelutvecklare säger något som får mig att misströsta. Det här har hänt tidigare. Det pågår mängder med revolutioner runt omkring oss och ändå finns det en statusindelning inom spelvärlden som gör mig grymt skeptisk. Det är inte för att jag inte vill tro på ökningen och att trenden skall hålla i sig. Det är för att jag har trott på den tidigare och blivit besviken.

Av alla konsoller som finns har Wii blivit den som har lägst status, och som allt färre utvecklare vill jobba på och jag tror att det har minst lika mycket med förutfattade meningar att göra som det har med själva teknologin att göra. Wii är till för alla, alltså är den lite för barnslig och enkel. Av alla spel som finns till konsoller, gissa vilka som har lägst status? Det är ingen slump att spel som spelas av “alla” och därmed även kvinnor, har lägre status än de som spelas till största delen av män. Det är ingen slump att de konversationer jag har med kollegor i branschen ofta hamnar i läget där det konstateras att iPhone- och Androidspel inte är spel, att Facebookspel är triviala och fåniga och att det inte är lika roligt att utveckla spel för dessa plattformar som det är att utveckla trippel-A spel på konsoler.

För min del ser jag spel och lek som något som inte går att förse med status. Något jag tycker är kul gör absolut inget för en annan. Något de tycker är roligt fungerar inte alls för mig. Det finns inga “objektivt bra” spel*. Det finns – i mina ögon – bara bra spelupplevelser.

Jag tror stenhårt på spel som en bra kommunikationskanal och ett bra sätt att prata med varandra om saker som kanske inte synts i min värld tidigare. Som till exempel en hemlig historia om Stockholms glömda kvinnor, eller en plattform ifrån vilken vardagen kan bli spännande och underhållande och belysa människors liv på ett sätt som andra medier inte kan. Men nu skall jag sluta flamsa och gå till jobbet och bygga manliga trippel-A spel.
_________________________
* Det finns så klart spel som är skickligt gjorda och som är tekniskt överlägsna andra spel. Kvaliteten på spelets utförande räknar jag inte med när jag pratar om spelupplevelse.