Det här är ett tacktal som jag trodde att jag skulle få hålla. Istället blev jag hyllad av fantastiska Jenny Brusk. Så jag tänkte tacka er här istället. Tack för utmärkelsen till Filosofie Hedersdoktor vid Högskolan i Skövde. Jag är både överväldigad och överraskad och känner mig väldigt ödmjuk inför att ha fått ta emot utmärkelsen. “Inte skall väl jag…”

Runt mitten på 2000-talet vaknade jag upp ur en dvala jag inte visste att jag befann mig i. Jag hade jobbat med spel i runt fem år, men aldrig riktigt känt att jag hörde hemma.

Den dagen fick jag delar av svaret. Jag stod öga mot öga med en kollega och vi skrek på varandra av någon anledning. Jag tror att det hade att göra med ett designbeslut han var missnöjd med. I diskussionens hetta kom det fram – att han ansåg att tjejer inte kunde göra spel. Det som skavt i mig så länge fick sin förklaring. Det var inte jag. Det var spelbranschen.

Jag började spela i mitten på 80-talet. Jag fick mitt första bordsrollspel av min mor, ett skräckrollspel vid namn Chock. Sedan dess har jag varit en gamer.

Min karriär inom branschen påbörjade jag på Picofun, ett litet mobilspelsföretag som sedan ledde vidare till större företag och mer ansvar. Men ända sedan jag kom in i kulturen och senare branschen har jag känt mig utanför.

Dagen då jag och min kollega stod öga mot öga och skrek på varandra började jag min resa mot att förstå varför.

Det var inte jag som person. Det var mitt biologiska kön som var problemet.

Jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag blev feministnörd och läste Nina Björk, Donna Haraway och Lena Gemzöe. Samtidigt fick jag kontakt med projektledarna för SuperMarit och ännu en insikt drabbade mig.

Jag har väldigt svårt för att hålla tyst. Mitt i alltihopa började jag också att skriva och debattera i tidningar och radio och privat på min blogg. Jag blev en av många röster för kvinnor inom branschen, och mitt nätverk växte.

Fortfarande kontaktades jag dock snarare på grund av kön än kompetens. Jag var den fantastiska tokenkvinnan som kunde flyga in med cape och min blotta existens för att visa att det visst fanns kvinnor i branschen.

Något började dock hända runt 2010. Sociala medier och bloggar satte kvinnorna inom spelkulturen i kontakt med varandra, och ju fler vi blev, desto mer hördes vi. Vi är många nu.

Trots det gigantiska bakslaget som drabbade främst datorspelskulturen 2014 i form av GamerGate så rör vi oss nu åt rätt håll.

Först och definitivt minst vill jag tacka alla de män som hållit mig tillbaka, förminskat mig och misstrott min kompetens. Utan dem hade jag aldrig stått här.

Jag vill tacka Högskolan i Skövde för den stora äran att få ta emot den här utmärkelsen. Jag ser den inte som min egen, utan som en del av alla fantastiska kvinnliga kollegors och spelnördars ansträngning att förbättra kulturen och industrin.

Jag vill tacka min familj och min mor i synnerhet som nog inte anade att hon skapade inte bara ett intresse utan en karriär.

Sist men inte minst vill jag tacka Jenny Brusk och nätverket Donna som är en av anledningarna till varför jag gör det här överhuvudtaget. Det är kvinnorna i Donna som representerar framtiden. Det är för er jag kämpar, för att ni inte skall behöva uppleva samma industri och kultur som jag själv upplevt, för att ni inte skall behöva lägga tid och energi bara på att bli hörda, utan för att ni skall kunna andas och leva och koncentrera er på att bara göra spel.

Vi måste fortsätta jobba för en bättre spelindustri och spelkultur, inte minst för att det är en underhållningsform som växer så att det knakar. Vi måste göra det för att spel borde tillhöra alla, inte bara en liten del.