Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 5, 2010.

Jag trodde i ärlighetens namn att jag inte kunde bli mer imponerad av Pelgrane Press högkvalitativa serie Gumshoe-rollspel än jag redan var, men jag hade fel. Det här är första gången jag ger ett supplement en fullpoängare, men The Armitage Files förtjänar varje ynka poäng. Varför det då? För att det är en bok som träffar mitt i prick när det kommer till min svaga punkt. Handouts.

Missförstå mig rätt. Det är inte bara handoutsen som orsakar 20-poängaren, utan även innehållet i Armitage Files. Handoutsen är bara pricken över i. The Armitage Files är ett bibliotek av platser, personer, organisationer och föremål, ingredienser helt enkelt, sammanhållna av inte mindre än sextio sidor handouts uppdelade på tio dokument som låter spelare och spelledare följa de trådar som känns lämpligast och roligast. Jag blev rent ut sagt förvånad när jag läste äventyret, eftersom det är så olikt de “vanliga” Gumshoe-äventyren som är ganska hårt hållna vad det gäller storyline. En ledtråd leder till en scen som leder till en ny ledtråd.

Det är ett imponerande jobb som lagts ner på boken, och jag har svårt att finna ord för hur jag bäst skall beskriva boken. I korthet är äventyrspremissen denna: En efter en dyker de upp, handskrivna lappar, ibland skrivna med knappt läsbar handstil, ibland tydligt präntade. Ibland har de foton fästa vid sig, ibland är de blodiga och smutisga. Alla berättar, med varierande sinnesnärvaro, om en överhängande apokalyps.

Lapparna dyker upp i Miskatonics universitetsbibliotek. Den första hamnar hos Cyrus Llanfer, biträdande bibliotekschef. Den andra hamnar hos huvudbibliotekarien Henry Armitage. Bland alla medlemmar i Armitage Inquiry är ingen mer förvånad över lapparnas uppdykande än grundaren Henry Armitage själv. Handstilen tillhör nämligen honom, och han har inget minne av att ha skrivit dem.
Det här är upptakten till en episk kampanj som spelare och spelledare bygger tillsammans. The Armitage Files förlitar sig hårt på improvisationskunskaper och det passar mig inte helt oväntat som handen i handsken. Men spelledaren dumpas inte hipp som happ ner i improvisationsträsket. I boken finns också noggranna instruktioner och tips om hur man går tillväga för att få ut mesta möjliga av Armitage Files, och det är här min kärlek till boken verkligen blomstrar till fullo. Det jag lär mig i och med Armitage Files har jag nytta av i många andra rollspel, inte bara Gumshoe-varianten. Likaså är materialet en önskedröm för en skrivande spelledare som jag. Det finns ett persongalleri med 43 – fyrtiotre! – spelledarpersoner som alla har tre olika versioner beroende på om de är onda, goda eller ovetande. Läs om det. Jag trodde heller inte på det när jag läste boken. Det finns elva organisationer som följer samma upplägg, ond, god och ovetande. Det finns en rad beskrivningar av platser som är såpass neutrala att man kan forma dem lite som man vill efter behov och det finns åtta nya mythosböcker beskrivna som äkta eller fejkade böcker. Och det finns äventyrs-”spines”. Och regelmaterial om tidsresor. Hakan hänger fortfarande vid knäna.

Det enda smolket i glädjebägaren är detta – kunde de inte ha använt en tidsenlig handstil till handoutsen? Jag vet, jag är petig, men sättet man skrev på på 30-talet skiljer sig ifrån dagens handstil. Jag låter dock inte det påverka mitt betyg av The Armitage Files, och heller inte mitt nöje.
Grafiskt sett är boken precis lika vacker som många andra av Trail of Cthulhu-böckerna. Det är konsekvent layout, det är tjusiga illustrationer och det är ett omslag som sätter tonen, smack dab, rakt på.

Jag har jättesvårt att inte vara helt lyrisk över The Armitage Files. För mig är det här en bok alla borde ha, helt enkelt. Men jag inser att handouts och Trail of Cthulhu-byggstenar inte är obligatoriska extasframkallare hos alla rollspelare, så jag säger så här – det här är mitt drömäventyr. För min del är det så här alla äventyr borde se ut. Bläddra i boken på egen hand. Om du får gåshud och rysningar så är det ett självklart köp.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om The Armitage Files, Pelgrane press, Trail of Cthulhu, recension, äventyr, rollspel, fenix