Diskussioner på jobbet gör mig medveten om att jag har utvecklat en försvarsrespons på allt som kan uppfattas som kritik av min kunskap.

Det är som en bekant sade, att jag ständigt ligger i krig och är redo att försvara mig och min kunskap. Det är en uppfostran jag fått av internet. Som kvinna måste jag hela tiden kunna allt och vara bättre än männen jag diskuterar med. Jag måste tänka på allt, hela tiden och jag får aldrig ha fel. Det är kanske inte så, men det är så jag blivit lärd att diskutera. Allt annat har resulterat i argument att jag inte har tillräckligt med kunskap för att uttala mig. Det behöver inte ens vara sant. Jag kan veta mycket mer än männen jag diskuterar med men det är alltid så lätt att bara vifta bort mina erfarenheter.

Det suger stenhårt. Jag vill inte behöva känna mig mindre värd eller okunnig bara för att andra människor har andra erfarenheter och kan andra saker. Att vara medveten om att jag blivit “uppfostrad” på det viset och vet varför jag reagerar som jag gör gör det inte lättare när diskussionerna äger rum.

Istället tog det mig en timme att tänka igenom varför jag kände som jag gjorde och försöka tysta den inre rösten som sade “säg ingenting! Om du inte säger någonting så kan de i alla fall inte hitta fel i det du säger, för du säger ingenting.”

Jag behöver inte tystas av andra längre. Jag tystar mig själv i förebyggande syfte.