Min förra bloggpost ledde till en ganska vanlig fråga som brukar dyka upp med jämna mellanrum, vare sig jag pratar om rollspel eller datorspel. Eller fråga… ett par påståenden kanske är mer korrekt.

Den första frågan handlar om huruvida jag egentligen vill prata om rollspel eller om jag hellre vill prata politik. För mig är frågan om rollspel som är inkluderande inte politik. Det handlar om att jag vill spela och att jag vill att fler som jag skall känna sig bekväma med att spela. Jag har inga underliggande ondskefulla motivationer att kväva någons kreativitet eller för den delen att skapa mig någon slags karriär runt de här diskussionerna. Snarare tvärtom. Om jag kunde tillbringa all den tid jag lagt på jämställdhet inom spelmediet med att spela istället hade jag inte haft ens hälften så många spel i skämshögen.

Än så länge känner jag inte till några konstformer eller mediaformer där kritik och analys inte ingår i en hälsosam kultur, utom möjligtvis dator- och rollspel. Kulturen i sig vill i vilket fall som helst att vi inte ifrågasätter i så hög grad. Mycket av den kritik som framförs får ju ofta svaret att det ju bara är ett spel. Att förminska spelformerna på det viset är kanske bra ur perspektivet “jag behöver inte alls tänka på vad jag sätter till världen”, men det leder till andra problem, som till exempel att TV4 försöker göra moralpaniska poänger på att tioåringar (som inte borde spela GTA V) leker GTA V. Om det bara är ett spel så borde det ju inte ha någon betydelse vem som spelar? Då kanske det är en leksak? Fastän vi vuxna som spelar spel och gör spel vet att långt ifrån alla ämnen är avpassade för unga spelare eller unga ögon. Därför tycker jag också att indignationen när spel granskas av en kultur i stort är så malplacerad på ett sätt. Vi sätter oss själva i den situationen som spelmakare att vi trivialiserar vad vi stoppar i spelen, vi vägrar i mångt och mycket att analysera och sedan blir vi förvånade och arga när andra gör det åt oss.

Jag läste en intervju med Jet Li där han pratade om sin film Kiss of the Dragon, kanske inte den mest högstående filmen ever, men i den frågar journalisten Li varför han valt att posta på sin hemsida om att han inte vill att föräldrar skall ta med sina barn på filmen. Li förklarar att det är för att filmen är oerhört våldsam och för att han själv inte skulle ta med sin dotter på den. Min poäng med det här är inte att lägga över ansvar på föräldrar, även om det naturligtvis är viktigt att föräldrar också är medvetna om vad deras barn konsumerar, utan att Li som kreatör tar ett ansvar och säger “det här är vad det är, det här är vad jag har valt att producera och medverka i”.

Reaktionerna från spelutvecklare när det handlar om att ta ansvar handlar i högre grad om att säga “äsch, det är ju bara ett spel”. Bristen på eftertanke leder bland annat till att jag som spelskapare inte ser till de jag kan göra spel för, utan bara de som redan konsumerar spel.

För mig som har en konstnärlig utbildning och bakgrund är det otänkbart att inte ha en analys och ett syfte med mig när jag skapar, oavsett vad det är jag skapar. Ibland kan syftet vara “jag ville göra något vackert” eller “jag ville se vart det tog vägen, jag tänkte inte på vad det var jag ville göra” och det är helt okej. Men då skall jag som kreatör också vara medveten om det, och vara medveten om att det syftet kan leda till en analys som blir rejält kritisk just därför att jag valt att inte ha något djupare syfte. Det kanske låter orättvist, men sätter du något till världen som får en större spridning får du också vänta dig en kritisk analys av det, och de som analyserar kommer inte att utgå ifrån att “det bara är”, i synnerhet inte om det har en inverkan på kulturen i stort.

Den andra frågan handlar om jag vill begränsa eller censurera rollspel. För mig framstår det som helt otroligt att den slutsatsen ens går att dras utifrån det jag skriver på bloggen, för det enda jag har efterfrågat är ett bredare utbud och möjligheter för marginaliserade grupper att få tillgång till att bli kreatörer.

För mig framstår det som sagt som otroligt att ett upprop för inkludering i sig skulle exkludera andra grupper. Det är inte det jag efterfrågar. Jag tänker inte ställa mig och bränna rollspel som har avklädda kvinnor på omslaget. Jag tänker inte säga åt någon annan vilka spel de får och inte får njuta av. Jag kan acceptera att det finns de som vill spela allt mellan himmel och jord och det skall de också få göra. Det jag inte kan acceptera är en kultur som genom sin befattning stänger ute andra människor som inte delar den gängse uppfattningen om hur ett rollspel skall se ut eller vem som spelar det.

Det är det budskapet jag vill motverka, och i dagsläget är det budskapet fortfarande djupt ingraverat i rollspelskulturen. I dagsläget är vi fortfarande på nivån att det är vita män som gör spel och att det är den berättelsen som får utrymme i kulturen.

Till de som säger “allt är väl” så säger jag “ta av dig skygglapparna”.