Det här är ännu en i raden av bloggposter som jag egentligen inte vill skriva, men vars ämne är ett sådant där som alltid, alltid kommer upp i diskussioner om jämställdhet inom spelkulturen.

Den första delen handlar om “but what about the MEN!” som händer rätt ofta när jag och andra pratar om jämställdhet på nätet. Det handlar så klart om “sexism mot män” och varför det aldrig diskuteras. Det hände till exempel sist på Facebook i en diskussion om hur män skulle se ut om de var klädda i samma bikinirustning som kvinnor.

Resultatet är en lång, lång, lång tråd med till största delen tondöva män* som argumenterar för att de minsann inte vill bli utsatta för ett sådant manshat som de blir i tråden (som i princip går ut på att förklara varför det är problematiskt att sexualisera och objektifiera kvinnor, medan de bilder som visas av män i rollspel handlar om ett manligt ideal), och att det är anledningen till att de inte bryr sig men ändå känner sig tvungna att argumentera emot oss som försöker få till lite jämställdhet inom hobbyn.

Samtidigt med de här påståendena kommer det så klart det eviga “men vad har ni gjort för männen då? Varför diskuterar ni och problematiserar ni inte runt MÄNNEN och MANSROLLEN?” Som svar på det skrev jag följande:

Det har vid ett par tillfällen kommit upp en önskan om att även problematisera mäns utseende i rollspel. Men GÖR det då. Skriv debattinlägg, gör som jag och Josefin och föreläs om mansrollen och problematiken med mansrollen. Titta på hur män begränsas inte bara ur perspektivet utseende utan även ur perspektivet berättande. Det är inte så konstigt att de flesta berättelser med män i huvudrollen handlar om precis samma sak därför att det är det som anses vara idealet. Jag blir jättetrött på att jag som redan kämpar med att ens få ta del av nördkulturen i egenskap av mitt kön även skall utkämpa en kamp för att männen skall få det bättre och jag skall göra det av den enkla anledningen att snubbar inte själva orkar ta debatten utan lägger det kravet på mig. Vill du som man problematisera mansrollen – go ahead. Jag kommer att stötta dig till hundra procent. När jag har nått så långt på mitt eget hörn att kvinnor inte enbart är objektifierade eller sexualiserade i spel och att de som inte är det är mer undantag än regler, då tänker jag hjälpa dig. Då tänker jag också skriva debattartiklar och hålla föreläsningar om mansrollen och hur skev den är, men inte förrän då.

Som svar på det kom det en kommentar – nä, jag bryr mig inte, för jag har inte ett problem med det.** Vilket förmodligen är de flesta männens inställning i den där tråden. De ser inte problemet och argumenterar därför emot att det ens skulle finnas ett problem, eftersom de som vita, heterosexuella män aldrig upplevt det. Så är det när man har ett privilegie – man är oftast inte medveten om det. På samma sätt som jag inte är medveten om alla mina privilegier. Det betyder dock inte att jag säger att de problem som existerar för mina vänner som är trans* eller rasifierade inte existerar. Snarare försöker jag lära mig vad det innebär och som minsta insats – jag går inte in i en diskussion och säger “din upplevelse är felaktig, för jag har aldrig varit med om det”. Det finns en sak jag kan göra som inte sårar, stöter eller skapar mer uppförsbacke för andra som inte har mina privilegier, och det är att hålla käften, öppna öronen och lyssna.

Åsikter kan man absolut ha – det har alla – men man kan som privilegierad välja vilka åsikter man luftar. Fast det vore väl att lägga för mycket ansvar på individen, because YTTRANDEFRIHET!*** Så nu väntar jag med andan i halsen på den första kommentaren om censur.

Den andra delen i den här bloggposten handlar om “men gör något själv då!” som är ett oerhört vanligt påstående. “Ni gäller ju bara och gör aldrig något själva”.

Det påståendet förekommer till viss del i Facebooktråden (om man orkar leta så långt) men även som ett argument på www.rollspel.nu där jag postade mitt blogginlägg om att diskussionen behövs.

Som svar på det skrev jag följande:

[..] jag jobbar med spel på daglig basis och har inte hållit tillbaka med några åsikter eller faktiska försök att påverka oavsett sammanhang jag befinner mig i. Det kanske inte räcker? Jo, just det, jag har ju gjort ett rollspel också. Och recenserar i Fenix, och skriver artiklar i Fenix, och har bidragit med texter till rollspel som Western och Mutant År Noll. Faktum är att jag fick utmärkelsen Rollspelsdraken förra året av just det här forumet för mina insatser för rollspelshobbyn (även om jag själv tycker det är lite ironiskt).

Hur många utöver mig som försöker få till en förändring vet jag inte, men jag kan ju lista Emily Care-Boss, Meguey Baker, Filamena Young, Elin Dalståhl, Teresa Axner, Josefin Westborg, Anna Erlandsson etc etc. Vissa av dem är till största delen aktiva inom lajvscenen, men jag tycker inte att det diskvalificerar dem.

Svaret på ditt påstående – som jag hört tusen gånger om – är att det är många som engagerar sig och inte förväntar sig att “det skall bli fixat”. De flesta som vill se en bättre representation inom rollspel är själva engagerade, och om de inte skapar rollspel så spelleder de eller organiserar lajv.För övrigt tycker jag att kravet att “gör det själv då” är orimligt att ställa för att få diskutera och kritisera rollspel. Har alla vita, heterosexuella män som argumenterar emot en förändring själva gjort ett rollspel? Skall vi inte kunna diskutera om vi inte givit ut ett spel?

Jag har fått ta mycket skit för att jag tar upp jämställdhet och mångfald i mina recensioner i Fenix. Å andra sidan tycker jag att det har gett resultat. Så ibland ökar medvetenheten bland konstruktörer även genom att föra en diskussion. Det är också svårt att få till en förbättring om det inte finns en medvetenhet om att något är fel. Imho är “att bara diskutera” att faktiskt göra något.

Det är inte lätt att som kvinna få delta i spelhobbyn. Det är inte lätt att argumentera emot problematik som majoriteten inom kulturen inte ser som problematik. Det har tagit oss oerhört lång tid att komma så långt som vi har kommit och vi har kämpat för de framsteg som har gjorts. Jag tror inte någon sitter på händerna och väntar på att något skall förändras. Jag tror inte att det finns en enda kvinna, icke-binär, LGBT-, rasifierad- eller transperson som jag pratat med som inte håller med om att det finns problem med hur män framställs i rollspel. Men det största problemet vi har just nu är att hobbyn har långt kvar innan alla kan känna sig välkomna inom den utan att göra avkall på sin identitet eller på annat sätt anpassa sig för att få ta del av den. För oss är inte det viktigaste den vita, heterosexuella mannen. Han har det redan ganska bra inom hobbyn och kulturen för allt är avpassat efter honom. För oss är prioriteten oss själva och hur vi mår när vi spelar. Det är kanske där skon klämmer värst. Att vi som tidigare fått anpassa oss och klämma ner oss i en roll där vi behagar männen faktiskt bekymrar oss om att se till vårt eget bästa, att vi faktiskt är lite egoistiska och bryr oss om oss själva och vårt välmående. Mannen står inte i centrum för vad vi gör. Det måste vara ovant och skrämmande för någon som alltid varit i fokus, hela tiden, oavbrutet.

Min kommentar till det är “get used to it”.

Fotnötter:
* Inte ALLA MÄN!
** Plus en jävligt nedlåtande attityd som i sig driver mig till vansinne.
*** Jag är inte alls sarkastisk. Bara som en sidonot, jag älskar mina arbetskamrater. De är värre än jag och pikas hela tiden med varandra. Det känns som att jag har kommit hem. Till ett sarkastiskt, ironiskt och ljuvligt hem.