Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 1 2008.

Vid första anblick är Tabula Rasa som vilket MMO som helst. Du skapar din spelarperson (i Tabula Rasa finns det plats för 10 alternativ) med ganska begränsade anpassningsmöjligheter. Det känns lite torftigt. Du kan välja man eller kvinna, ett antal ansikten och även ställa in längd och ett par andra parametrar som gör att du skiljer dig från mängden. Du får även välja ett förnamn, men ditt efternamn delas av alla dina alternativa spelarpersoner. Det är skyddsutrustning som gäller, även om damernas attiraljer i vanlig ordning handlar mer om att visa än att skydda utsatta områden som exempelvis magen.

Den mest uppenbara skillnaden mellan Tabula Rasa och andra MMO handlar om setting. Tabula Rasa utspelar sig i framtiden. Jorden har attackerats av en fiende som kallas för Bane. Exakt vad Bane är ute efter har jag ännu inte kommit fram till, men det mesta tyder på att de är “onda”, dvs de har attackerat jorden, och det är MIN uppgift att attackera tillbaka. Det behövs inga direkta skäl. Bara jag får slåss, right? Tyvärr saknar Tabula Rasa en krok som får mig som spelare att bli riktigt intresserad av vad det är som pågår. Det är ett MMO, men det är inget rollspel. Jag har spelat ett tag, men jag har inte direkt fångats av storyn. Jag vet att det finns Foreans som är våra allierade (och varför kan man inte spela som Forean? Det hade ju åtminstone gett lite variation), och att vissa utav oss “utvalda” kan använda en förmåga som heter “logos”. Det är bara det att alla som är spelarpersoner råkar vara utvalda, så det är inte så speciellt som det låter.

Större delen av spelet spenderas med att skjuta på saker som rör sig. Eller inte rör sig. Skjuta skall man i alla fall. Stridssystemet påminner om något mitt emellan first person shooters och traditionella MMOer (ett visst mycket populärt spel dyker genast upp som jämförelse), och till att börja med blir man lite förvirrad av att man måste sikta på sitt mål, men det släpper snart. Faktum är att jag uppskattar att det inte enbart är vilka vapen man väljer som avgör hur bra striderna går. En annan sak som tilltalar är att man kan skifta vapen i cykel, precis som ett FPS, och det är tydligt utmärkt vilket vapen man använder. Man måste ladda om med jämna mellanrum, så att ha ett vapen att skifta med i trängda situationer känns mycket bra. Som tidigare nämnts har man även förmågor som kallas för logos. Logos gör det möjligt att använda något man i det närmsta kan definiera som magi, det är elektriska urladdningar, manipulation av andra varelsers genetik osv.

Missionupplägget är rörigt. Jag vet inte vart jag skall ta vägen, det är svårt att hitta på kartan och terrängen känns enformig nog för att man skall gå vilse till och med i de små bosättningarna. Det tar åtminstone 20 minuter innan jag hittar de små gula pilarna i minimappen, och det beror nog på att färgskalorna är så likartade. Det är inte mycket som särskiljer sig på skärmen. Rent ut sagt så ser miljöerna ruskigt tråkiga ut. Grått och brunt dominerar i de områden jag har haft möjlighet att besöka.

Vad spelet däremot har lyckats med är krigsstämningen. Det är bombardemang hela tiden. Dropships släpper av Bane i långa banor och man vet aldrig när man blir skjuten i ryggen. En annan sak som jag tycker fungerar alldeles utmärkt är att uppdragen är korta nog (och “enkla” nog) för att man skall kunna spela dem på en timme eller mindre. Bara man hittar dit man skall. Det finns ett levelsystem och ett begränsat antal färdigheter, men det känns ändå som ett relativt öppet färdighetssystem. Förvisso är det en trädstruktur på det, men det är ändå ett trevligt upplägg. Det finns till skillnad från andra MMOer inga direkta “klasser”, men det finns ett par olika inriktingar att välja på. Själv spelade jag till största delen med en “Specialist”, och det kändes ganska välbalanserat. Nu skall det erkännas att jag inte undersökt alla aspekter av spelet, men i den begränsade utsträckning jag har spelat fungerade det bra. Det var ingen speciell färdighet eller förmåga som kändes överdrivet optimerad.

Spelet är buggigt. Inte nog med att det ser enformigt ut grafikmässigt (återigen kommer jag på mig med att jämföra med en kommersiell succé, som faktiskt är grymt polerad i jämförelse), fiender fastnar i kollisionsmodellen och ibland kan jag “inte se dem” fastän de är rakt framför mig och attackerar mig. Inget vidare kan man väl säga. Tyvärr är det inte bara så att mina fiender fastnar i kollisionsmodellerna, det gör jag också. Ibland ligger dessutom terrängen ovanpå kollisionen, så det ser ut som jag springer med fötterna en bit ner i marken. Jättevasst. Lyckligtvis finns det ett kommando för att komma loss ”/stuck”, men hur bra är det?

Det som faktiskt kastar mig direkt in i stridsmode när jag börjar spela Tabula Rasa är musiken. Det går genast igång ett lite tyngre och rockigare soundtrack när jag hoppar in, och det hjälper förvånansvärt mycket. Man känner sig bums mer stridslysten, och i det här fallet beror det inte på att musiken är dålig, snarare tvärtom. Röstskådespelarna lämnar lite i övrigt att önska. En del låter som militärerna från helvetet medan andra är förvånansvärt mesiga. Ojämn kvalitet kan man väl lätt säga.

Tyvärr har jag inte kunnat utforska några grupp- eller guildsystem, eftersom jag inte har hittat så många att spela med när jag har spelat. Tabula Rasa är fortfarande ganska obefolkat, vilket är tråkigt i ett MMO. Tanken är ju att det skall vara massively multiplayer, och dit har Tabula Rasa inte hunnit än.

Hade Tabula Rasa dykt upp innan World of Warcraft hade jag förmodligen blivit imponerad, men kvaliteten på WoW ställer Tabula Rasa i skuggan, och tyvärr är det nog så att om man vill lyckas med ett MMO i dagsläget så måste man kunna slå WoW på fingrarna. Det gör inte Tabula Rasa, stridssystem och upplägg till trots. Trots detta kan jag rekommendera spelet för den som är trött på fantasysettings och på att inte själva kunna påverka hur väl striderna går, men det är inget rollspel, och servrarna är fortfarande lågt belastade, vilket innebär att världen är ganska tom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,