VARNING: Den här bloggposten innehåller så många spoilers att det är löjligt. Läs inte om du inte spelat färdigt Mass Effect 3.

EDIT: Jag uppdaterade den här bloggposten den 27/3 -12 med lite ändrade formuleringar och mindre tillägg.

Priority: Horizon
Uppdraget på Horizon är en direkt följd av Kai Lengs seger på Thessia. Shepard är nära att ge upp, men istället för att bli uppgiven blir hon förbannad. Traynor lyckas spåra Kai Lengs skyttel till Horizon där Sanctuary är beläget. Platsen är till synes en enorm flyktingförläggning som drivs av Cerberus men som härbärgerar en mörk, mörk hemlighet. Miranda Lawsons far, Henry, driver anläggningen och den går knappast i altruismens ledband. Anläggningen visar sig vara en enorm husk-fabrik, använd av Lawson för att forska fram ett sätt för Illusive Man att ta kontroll över Reapers. Tidiga försök som redan gjorts pekar på att kortvarig kontroll över Husks går att åstadkomma, bland annat kommer Paul Grayson upp på tapeten, en bekant från bland annat Mass Effect: Retribution.

Förhållandena på Horizon är vidriga, och det kläggar på något sätt fast sig på hela uppdraget. Horizon är för övrigt ett av mina favorituppdrag, dels för att jag får träffa Miranda igen och dels för att jag gillar pacingen i det. Det är inte överdrivet mycket skjuta, och det finns en stämning i uppdraget som är nästan lika skrämmande som Lesuss. Det är på något sätt värre att klättra runt i en klinisk miljö och stöta på husks som en gång i tiden varit människor och som omvandlats av människor än att stöta på husks som Reapers har förvridit. Det är lätt topp tre i skrämselfaktor. Jag gillar det så klart, utom en passage där två Banshees får mig att hoppa i soffan, men det beror mer på att det är Banshees än på uppdraget. Jag har ett horn i sidan till de där förtorkade ex-Ardat Yakshisarna. Det jag dessutom gillar med uppdraget är att det leder mig till en rad upptäckter om Mass Effect-universat. Det har jag kanske påpekat tidigare, men jag är faktiskt helt förälskad i hur jag får lov att upptäcka saker i spelet. Tuchanka, Thessia och Horizon uppfyller alla krav jag har när det gäller utforskande. Ja, kanske inte alla, men några.

I uppdragets final får jag träffa Henry, Oriana och Miranda Lawson igen. Kai Leng har sedan länge givit sig av, men jag är ändå ganska matt efter striden mot två Brutes och två Banshees, så det gör inte så mycket. Miranda leder mig direkt vidare ifrån Horizon till Cerberus station Cronos där Illusive Man häckar och där jag äntligen får min hämnd. Trodde jag.

Shepard pratar med Normandys besättning innan hon ger sig iväg. Kaidan är rasande, och det är inte många ombord som inte vill ge Cerberus på käften. Mig själv inkluderad. Eftersom allt annat redan är avklarat i spelet har jag inga uppdrag kvar förutom Cerberus HQ. Det är också den välkända BioWareska Point of No Return. Och kvällen före slaget vet vi ju alla vad som händer…

Priority: Cerberus HQ
Efter att jag bestämt mig och satt kurs mot Cronos, Cerberus bas, kommer Kaidan till Shepard i hennes hytt ombord på Normandy. Som en påminnelse om Kaidans sjukhusvistelse har han med sig flaskan med whateverdetnuvarShepardköpteförsprit på Huerta Memorial, en fin blänkare om vad som hänt tidigare i spelet.

Kaidan berättar för Shepard att hon har gjort vad hon kan nu. Det är dags att låta resten av världen jobba ett tag. “Lita på din besättning, vi vet vad som skall göras.” säger han och slår sig ner i Shepards soffa. Inte helt oväntat så kommer konversationen in på Shepards och Kaidans förhållande, och äntligen kan jag förlåta BioWare för Carth-missen i Knights of the Old Republic*, och Joker för hans avbrott i Mass Effect**. Med andra ord blir det hångel, men ett ganska fint hångel ändå.

Kärleksscenen följs av det bästa greppet i spelet hittills, men som jag faktiskt inte dröjt mig vid så mycket. Jag talar om de drömsekvenser som dyker upp vid tre olika tillfällen. Det här är den sista, och jag kan höra Ashley, Legion och Mordin viska till Shepard när Shepard jagar den lilla pojken hon såg dö på jorden. Den här gången fångas pojken av en hånleende Shepard och de brinner upp. Shepard vaknar, fortfarande i Kaidans armar och visar på mer av den där sårbarheten som jag älskar så mycket. Vem ger henne hopp om livet? Kommer de att klara av det här? Hennes osäkerhet värker i hjärtat på mig särskilt som Paragon-Shepard inte verkar inse sin egen styrka.

Efter det här passuset, som är den största behållningen i uppdraget, med vissa undantag, är det dags att återigen ge sig av ut i strid. För den näst, näst sista striden i spelet väljer jag Kaidan och EDI. Eller snarare, EDI väljer sig själv.

Det börjar storstilat med att kraschlanda i en hangar, och springar rätt in i en mängd Cerberustrupper och två Atlas som knatar runt och skjuter på mig. När de är besegrade hotar Cerberus med att öppna luftslussen och helt sonika blåsa ut Shepard och hennes squad ut i rymden. Det går faktiskt att dö här, så det gäller att klättra upp på övervåningen snabbt som attan för att förhindra att Cerberus öppnar slussen.

Dessutom sker nu det bästa sättet att dyrka upp ett lås på som jag någonsin varit med om. Kör en fighterjet rätt igenom dörren bara. Storslaget, men det kanske det måste vara.

På det följer ett lagom besvärligt stridsavsnitt där jag träffar på i stort sett alla Cerberustrupper som finns. Det varvas med videologgar, och det här är helt fantastiskt bra. Bland annat får Shepard en större insikt i hur illa det faktiskt var, hur död hon var. Kaidan och Shepard pratar lite runt det, och Shepard ifrågasätter sin egen existens. Tänk om hon bara är en sofistikerad VI, kontrollerad av Cerberus? Tänk om hon inte finns längre? Tänk om allt bara varit en dröm? Det är faktiskt något även Joker säger efter att Shepard varit i Geth-medvetandet. “Tänk om du bara drömmer nu, fast i en server på Rannoch”. Oh, de skrämmande metavärldstankarna som öppnar sig när jag tänker på det. Det är Matrix all over again.

Det finns fler videologgar, bland annat en om EDI där Shepard får reda på att EDI är en Rogue VI som tidigare funnits på Luna men som besegrats av Shepard. Det är fantastiskt trevligt att de här små snuttarna återknyter så mycket till vad som tidigare hänt i spelserien. Det är det här jag menar när jag säger “elegant”. Kai Leng finns också med på ett par videologgar, liksom Illusive Man själv. Här föreskuggas det ganska kraftigt om vad som komma skall, att Illusive Man låtit sig förändras av Reapertech, till exempel.

Finalen på Cronos sker i Illusive Mans rum, där han så många gånger använt sin knasretorik för att “bevisa” varför hans argument är sunda. Det är också här Vendetta, Prothean VI:n från Thessia finns. Efter en diskussion med Illusive Man, som så klart droppar in i form av ett hologram, får Shepard reda på att Citadellet är katalysatorn. Illusive Man själv är inte nämnvärt benägen att hjälpa Shepard, men det hade jag kanske heller inte väntat mig av honom.

Kai Leng dyker upp och den här gången kan inget rädda honom. Jag matar på med Overload, Turrets och Combat Drones som vanligt och det är en bossfight som snabbt är avklarad. Jag får en mycket tillfredsställande replik av Shepard i slutet av det här uppdraget. Hon kör sitt omniblade i sidan på Leng och väser fram “det här är för Thane, din jävel”. Omedelbar gåshud infinner sig, och jag jublar i soffan. Thane förtjänade att Shepard hämnas honom.

Efter den avslutande striden är det dags att ta sig till jorden och avsluta det här, en gång för alla. Och med det följer så klart slutet på Mass Effect 3, det där som gav upphov till ett ramaskri.

Priority: Earth

We can do this, Shepard. You can do this. Never doubt that.
– Admiral Hackett

Priority: Earth är storslaget från början till slut. Hackett kommer ombord på Normandy och talar till alla samlade flottor, och Hackett, Anderson och Shepard håller rådslag i krigsrummet. Shepard måste bege sig till London. Det är där allt händer.

På väg ner mot London så blir en av deras skyttlar – den som skall förstöra en luftvärnskanon i form av en jättelik Reaper – utslagen. Det är upp till Shepard att se till så att luftvärnskanonen förstörs. Det här uppdraget är början på den halvtimmeslånga onslaught som enbart gör uppehåll en kort stund för att Shepard skall kunna säga adjö till sina squad mates. Orkanens öga. Lugnet före stormen.

Det är inte klokt. Det bara öser på med fiender, och här introduceras också tanken/ mekaniken att det ibland är bäst att bara hinna fram till något, inte att döda allt på vägen först. Ibland öser spelet på med lite väl många fiender. Efter att ha avfyrat en Cain emot luftvärnsreapern dyker det upp mängder med Cannibals, Marauders och Banshees så klart. Jag hatar att slåss mot Banshees på ojämn mark, även om jag klarar mig mycket bättre den här gången när jag har Javik och Kaidan i min squad än med Liara och EDI. Banshees på ojämn mark kommer dock att hända igen innan Priority: Earth har tagit slut.

Efter en ojämn strid som avslutas med ett föga värdigt hopp in i en skyttel kommer den delen av spelet jag vetat skulle komma, men som jag inte förväntade mig skulle ta så hårt.

Shepard säger adjö till sina squad mates, en efter en. Det är en stark passage, en som är fylld av plattityder som inte känns som plattityder mest för att jag förstår att Shepard och hennes följeslagare verkligen menar vad de säger. Starkast ibland farvälen är Garrus och EDIs. Garrus som har följt Shepard till helvetet och tillbaka. EDI som är ny i gänget, men som modellerat sin mänsklighet efter Shepards ideal. Det är tveklöst starka scener och det känns på något sätt fel att tvingas välja enbart två av dem att följa med mig i döden. Efter en lång stunds fundering blir det James och Kaidan som får hänga på, Kaidan för att jag inte kan lämna honom och James för att han slår hårdast.

Nu kommer den passagen i spelet som inte lämnar mig någon ro alls. Det är ett konstant barrage av fiender, få ställen att spara på och ont om ammo i vissa partier. Det är Brutes, Husks, Cannibals, Marauders och Banshees om varandra. Våg efter våg, efter våg. Jag ger nästan upp tidvis, men som tur är gör vare sig Kaidan eller James det och båda två har en hög body count i slutet på striden.

Shepard måste bege sig till en Thainxmissil och avfyra den mot en Reaper som står mellan Shepard och Citadellet. Det blir en tung strid i slutändan. Jag är helt matt när jag äntligen kan avsluta den genom att trycka på avfyrningsknappen till missilerna som tar livet av Reapern.

Nu följer de sista skälvande minutrarna av strid innan de stora valen tar vid. Shepard tvingas springa gatlopp mellan Reapernas kanoner, och passagen avslutas med en fullträff. Nästan. Shepard tar sig upp igen, sårad och blödande, en pistol i handen. Tre husks springer mot henne och hon avfyrar sin pistol, lyckas döda dem. En Marauder dyker upp och även den biter i gräset. Shepard ser Kaidan krypa emot henne för att sedan ge upp och vila ansiktet på marken. Hon släpar sig långsamt mot ljuset och när hon kliver in i det blir hon transporterad till Citadellet.

Scenen som följer är hämtad ur en mardröm. Döda kroppar överallt, en Keeper som verkar behandla dem på något sätt, men tack och lov! Anderson i öronsnäckan. Det blir en lång vandring för att ta sig ut ur korridoren med kroppar ut på en plattform mitt i Citadellet.

Där finns Anderson, men han är kontrollerad av något, av någon. Och det är nu Shepard ställs öga mot öga med Illusive Man igen. Denna mänsklighetens försvarare som förvridits till att bli dess plåga.En lång konversation följer, där både Illusive Man och Shepard konstaterar att han blivit indoktrinerad av Reapers. Han skjuter sig själv, men det här är ingen triumf för Shepard. Det är ett konstaterande att Illusive Man svikit sina ideal, förlorat emot Reapers. Och med hans förlust har även mänskligheten förlorat. Så lång tid har Shepard kämpat emot Cerberus och Reapers. Tänk om de gått samman från början, vad många liv som kunde ha räddats. Så nej, det är ingen triumf.

Anderson: Commander.
Shepard: We did it.
Anderson: Yes we did. It’s quite a view.
Shepard: Best seats in the house.
Anderson: God… feels like years since I just sat down
Shepard: I think you earned a rest. Anderson. Stay with me we’re almost through this.
Anderson: You did good, child. You did good. I’m proud of you.
Shepard: Thank you Sir. Anderson?

Nu följer de slutscener som hett debatterats på internetforum runtom och som fått BioWare att tillämpa en mycket hård ny policy på sina forum, social.bioware.com.

Shepard ställs inför ett val. Hon kan välja att kontrollera Reapers, men själv dö i processen. Hon kan välja att döda Reapers och allt syntetiskt liv, men då dör också de “nyfödda” Geth. Hon kan välja att ingå en syntes mellan syntetiskt och organiskt liv och själv förintas på kuppen. Det enda sättet för Shepard att överleva är att förinta allt syntetiskt liv, något min Shepard aldrig skulle göra. Oavsett vad hon väljer så förstörs Mass Effect-reläerna.

Jag erkänner villigt att jag inte är en av de som tycker att slutet i Mass Effect 3 är dåligt. Huruvida det har att göra med att jag är biowarejunkie eller inte, det vet jag inte, men det kanske, kanske har att göra med att jag spelade spelet några dagar innan den stora känslostormen hade rörts upp och därför utan färgade glasögon kunde bedöma slutet på dess egna meriter och inte på “den allmänna uppfattningen” om vad slutet innebär. Jag hade ett tidsfönster där jag kunde fundera fritt runt vad det betyder, vad allt detta betyder, innan internetstormen anlade grupptryck av episka proportioner på de som spelat spelet.

Vad handlar det då om? Och varför gillar jag det? Det är kanske bäst att börja i den ändan.

För att använda en god väns uttryck så är det en transformationsprocess – en metamorfos från det som är mänskligt till det som är övermänskligt. Det är en filosofisk och metafysisk triumf i det att det handlar om en övergång, en förändring som leder en person från ofärdig människa till mytologisk varelse. Jag hoppas och tror att det inte är en slump att vapnet som skall förinta Reaperhotet en gång för alla kallas Crucible, smältdegel. För mig går tankarna omedelbart till en alkemisk process, där Shepard genom tre spel andligen förädlats, renodlats och förfinats för att slutligen kunna bli den katalysator som förändrar världen. Kom ihåg att inte ens Catalyst själv klarar av att välja väg. Det måste Shepard göra. Det är en inre resa lika mycket som en yttre resa och att se Shepard enbart som en pangande spelarperson utan själ är för mig helt otänkbart. Jag har också under tre spel förädlat min uppfattning om Shepard, om vem hon är och vilka motiv hon har, varför hon fortsätter kämpa, trots ett gigantiskt misstroendevotum från i princip alla som hon bryr sig om. Tillsammans har vi gått igenom stegen för att förädla, för att förfina det Shepard representerar.

Att upptäcka, inte att avsluta
För mig är speltrilogin Mass Effect, Mass Effect 2 och Mass Effect 3 en resa. Det är en väv av händelser och relationer som förvisso är ganska linjära i sin utformning, men som går att uppleva på ett flertal olika sätt. Att säga att en halvtimme av ett av spelen definierar hela spelserien är att bortse ifrån de hundratals timmar jag lagt på att komma dit. För mig är resan viktigare än den sista kvarten. För mig var avskeden viktigare än vad som hände sedan, och kanske beror det på att jag själv kan spinna vidare på det jag tror hänt, inte enbart det som de facto hänt i spelet.

Att säga att mina kärlekshistorier med Liara, Kaidan, Thane och Garrus inte betyder något på grund av ett avslut som lämnar dörren öppen är att förneka hur stor påverkan de relationerna haft på mig. Att säga att min vänskap med Mordin inte är viktig är för mig dels att göra hans död till något oviktigt när det i själva verket berörde mig djupt och dels att bortse ifrån att ett spel framkallat känslorna hos mig. Jag har svårt att förstå de som hävdar att slutet förstört hela serien för dem, men det kanske också beror på att jag inte har ett problem med just slutet.

Jag spelar om Mass Effect-serien gång på gång, inte på grund av att jag vill trycka till Collectors i slutet, besegra Sovereign eller tillintetgöra Reapers, utan för att jag vill uppleva ett universa skilt från mitt eget, att vara en person som inte räds något och vars beslut faktiskt betyder något, inte bara i spelet (och jag vet att det har varit snack om att besluten man tagit inte “räknas”, jag kommer till det) utan för mig personligen.

Jag vill uppleva den spirande romansen mellan Kaidan och Shepard, Liara och Shepard, Garrus och Shepard. Jag vill känna att det finns mening i min värld och att den är värd att räddas från det elände som väntar, och det gör jag för att jag har en koppling till min Shepard och hennes känsloliv.

Valen räknas
Det har dykt upp en rad diskussioner runtomkring den slutliga cutscenen, att valen man gjort egentligen inte räknas att det inte finns någon konsekvens mellan det som händer i spelet och de val man gjort. Mekaniskt kanske det stämmer.

Känslomässigt stämmer det inte för ett öre för mig. När den lille pojken, Catalyst, står framför mig och berättar vilka möjligheter jag har så vet jag vad min Shepard väljer. Jag vet vilka motiv hon har och jag väljer inte utifrån min egen önskan (Shepard måste överleva!) utan efter Shepards känsloliv, baserat på alla dessa miljoner val jag gjort tidigare. Min Shepard låter Rachni-drottningen leva, bägge gånger, för att hon har blivit kontrollerad av Reapers. Min Shepard programmerar om Geth för att de låtit sig infekteras av ett virus som ändrar deras run-timeberäkningar och börjat dyrka Reapers, min Shepard låter Reapers leva för även de saknar en egen vilja. Det finns inget egentligt val för henne utom det där syntetiska livsformer och organiska livsformer bildar en enhet, och det var också det valet jag gjorde första gången jag spelade. Inte för att jag som spelade ville göra det valet, utan för att vara sann mot min Shepard. Jag optimerar inte. Jag försöker inte “spela spelet”, jag är där och då och upplever och är sann mot min version av Cmdr Shepard. I ett spel där mina tidigare val inte räknats på ett känslomässigt plan hade heller inte min väg framåt varit så tydlig. BioWare har gjort något större än att låta mekaniken bestämma avslutet. BioWare har gjort Shepard, min Shepard, till en levande, tänkande varelse med egna ideal och en egen moralisk föreställningsvärld.

Logiska felslut
Det finns en del logiska felslut i slutet framförallt, men det handlar också om att jag som spelare kan välja oerhört många vägar att gå. För min Shepard är det inte sant att organiskt och syntetiskt liv inte kan leva i harmoni. Det gör Catalysts påstående till något som känns lite underligt för mig. Vadå kan inte leva i harmoni? Det går alldeles utmärkt, se på Geth och Quarians. Det är dock inget som är sant för alla Cmdr Shepards därute. Å andra sidan säger Catalyst själv att den lösning som hen skapat inte längre fungerar. Annars skulle inte Shepard stå i Citadellet och välja nu.

Huruvida det räcker för att skapa en avslutning som “duger” för fansen vet jag inte. Jag är nöjd med att kunna fundera lite på egen hand, dra slutsatser, tänka på templet på Thessia, Athame, som döpts efter en dubbeleggad kniv som används i magiska ritualer, på Crucible, på Catalyst och på vad det innebär att uppgå i ett universiellt medvetande, så som Shepard gör i alla slut utom ett, vilket också är det enda slutet där Shepard kan behålla någon form av kroppslig identitet. För mig är slutet där allt syntetiskt liv förstörs ett slut där Shepard förnekar sin egen tillblivelse, sin egen upphöjning. Kanske sin egen död? Men det här är min tolkning av ett slut som jag förstår många har problem med. Jag har det inte. Jag kanske hade tur?

Min uppmaning, avslutningsvis, blir att inte lyssna på någon av oss som uttalat oss, utan att spela spelet själva.

Och om slutet är en katastrof för dig, så vet att det kommer en lösning ifrån BioWare själva. Ray Muzyka har gått ut med det i en officiell bloggpost.

Building on their research, Exec Producer Casey Hudson and the team are hard at work on a number of game content initiatives that will help answer the questions, providing more clarity for those seeking further closure to their journey. You’ll hear more on this in April. We’re working hard to maintain the right balance between the artistic integrity of the original story while addressing the fan feedback we’ve received. This is in addition to our existing plan to continue providing new Mass Effect content and new full games, so rest assured that your journey in the Mass Effect universe can, and will, continue.

_____________________________________________
* Ingen kyss! Det antyds att Carth och min spelarperson är ihop, men ingen kyss! Upprörande!

** “Are you spying on us Joker?” “No ma’am” Yeah, right.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, An End Once And For All, BioWare, Metafysik