Mass Effect: Revelation är den första boken i en serie som utspelar sig i Mass Effect-universat. Revelation handlar om David Anderson, välkänd ifrån både första och andra delen i spelet Mass Effect, och hur kan kom att bli påtänkt för Spectre-status.
Mass Effect: Revelation – nu med Saren
I korthet tar Revelation sin början på en forskningsstation i Skyllian Verge som överfallits av legosoldater. Alla på stationen är döda, och Lt David Andersons team dör nästan de med när de skall undersöka basen som tidigare skickat ut ett SOS. Anderson misstänker att någon på basen satt igång hela händelseförloppet, att det finns en spion bland dem. Kahlee Sanders är den som pekas ut som en möjlig förrädare, eftersom hon givit sig av ifrån basen dagen innan överfallet skett. Nu är det så klart inte så enkelt som det ser ut. Sanders och Anderson hamnar i en något obekväm allians med varandra i jakten på svaren och spectre-agenten Saren dras också in i händelseförloppet, mest av en slump, eftersom han är ute efter en av de personer som verkligen ligger bakom överfallet på forskningsstationen. Mer än så tänker jag inte avslöja av själva handlingen.
Boken i sig är egentligen inte särskilt intressant, och med det menar jag att språket och handlingen känns lite ytlig och lätt torftig. Det är mycket handling och väldigt lite emotionellt innehåll. Sarens grymheter är så klart lagom äckelframkallande, samtidigt så vet jag som spelat Mass Effect redan att han är en skurk. Vad jag aldrig får reda på på någon djupare nivå är hans känslomässiga motivationer för att göra det han gör. Ja, hans bror dog i First Contact War. Och? På det stora hela är personerna som medverkar i Revelation ytliga och det stör mig. Det måste finnas något mer under ytan, under den snygga fasaden som Karpyshyn målar upp, vad är annars poängen med att skriva en bok?
För den som verkligen är ett Mass Effect-fan är det trevligt att läsa om Hahne-Kedar-vapen och kinetiska barriärer, men som bok är den alldeles för platt för att vara intressant. Det är ett symptom som jag ser i många böcker som bygger på spel. Resident Evil-serien har samma problematik. Det är för mycket spel och för lite bok. Det är lite som att läsa boken, skriven efter filmen, skriven efter spelet. Det blir en urvattningsprocess som inte alls tilltalar mig.
Med det inte sagt att Revelation inte är underhållande. Det är den, men på samma sätt som en deckare kan vara underhållande, inte på grund av någon djupare reflektion, utan på grund av ganska ytlig action.
Två Mass Effect-reläer av fem möjliga.
Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect: Revelation, Mass Effect, bok, recension
2011-09-01 at 08:32
Det finns flera som borde sättas i skolbänken när de ska överföra story mellan olika medier. Framför allt är man väldigt dålig på karaktärsutveckling. I Resident Evil när det blev film hade man missat att utveckla karaktärerna och det tycks man även gjort i Mass Effect. Jag skulle gladeligen ställa upp och lära dom konsten om dom bara fattade att fråga.
2011-09-01 at 15:13
Jag tyckte också att boken var lite taffligt skriven, däremot blev jag positivt överraskad över hur bra Drew Karpyshyn behärskade spelmediet! Han är betydligt bättre på att skriva manus, uppenbarligen.
2011-09-01 at 23:30
Jag är visst ingen litteraturnörd för jag reagerade inte på varken språket eller ytligheten. Tycker att det är en bra bok… precis som alla böcker jag gillar 😀 För mig finns det bara bra böcker och inte bra böcker, inga fler stadier än så 🙂 Sen var ju Revelation det som efter många om och men drog in mig i Mass Effect-universumet och jag kommer alltid se boken med rosaskimrande glasögon ^^
2011-09-02 at 05:58
Katarina – indeed.
Mats – Håller med, och jag tycker det märks i böckerna också. Karpyshyn verkar nästan lite rädd för att ge för mycket karaktär åt sina personer.
Ina – Alla har olika smak. Boken är inte dålig som sådan, men den är inte särskilt… bokig. Åtminstone inte för mig 🙂