För ett par dagar (veckor?) sedan tillbringade jag en del tid tillsammans med en förläggare på jobbet. Deras siffror var nedslående, dels för att jag litar på att de vet vad de talar om, och dels för att det är uppenbart att förläggare har en och endast en målgrupp i åtanke när de gör spel. Det här är inget nytt. Gamers – för förläggarna – är unga killar mellan 13 och 26 år som spelar fyrkantshakade män med hjältekomplex.

Min älskade Commander Shepard är således en anomali, ett spöke i statistiken, ett undantag.

Det jag aldrig kom för mig att fråga i det fullsatta rummet, men som tidigare varit på tapeten är “vilka ingår i ert fokusgruppstestande?” och svaret på den frågan är “unga män, mellan 13 och 26”. Den vetenskapligt sinnade personen i mig blir så klart rosenrasande över det här urvalet, men är man inte intresserad av att rikta sig mot en annan målgrupp så är det så klart fullt förståeligt att även fokusgruppen är snäv i urval. Det lustiga i sammanhanget är att när förlaget berättade om sin huvudmålgrupp och deras intressen så stämde det alldeles utmärkt in på mig. Om vi bortser ifrån kön och ålder då. Och önskad huvudperson. Jag har väldigt, väldigt svårt för att spela man i spel, men det har jag berättat om tidigare här på discordia. Det är i huvudsak därför jag spelar RPGs och andra spel där huvudpersonen tillverkas av spelaren själv.

Det här är samma kritik som jag riktat mot andra studier, bland annat en studie på Karolinska om sammanhanget mellan våld och aggression inom datorspel. De man testade sitt urval på var unga pojkar. Då var resonemanget att de medicinska mätningarna störs ut av att kvinnor menstruerar en gång i månaden och att hormonerna kan vrida resultaten. Att studien inriktade sig på prepubertala barn hade tydligen ingen betydelse enligt den forskningsstudent jag talade med. Men det som verkligen stör mig i sammanhanget är att alla dessa män och pojkar omtalas som “personer”, inte vad urvalet egentligen handlar om, det vill säga män. Män får alltså representera hela urvalet och i förlängningen även människor i allmänhet när det i själva verket handlar om män i allmänhet. Det här konstanta osynliggörandet av en kvinnlig publik driver mig till vansinne och får mig att känna mig totalt alienerad.

Vart är jag då på väg med det hela? Jo, hit. Jag var lätt förbannad och kände inte att jag passade in på mitt jobb efter den föreläsningen, en känsla jag har gått och dragit på ända sedan Jesus gick i tofflor. Jag har alltid varit odd (wo)man out, och det kommer sig av att i stora produktioner, som den jag jobbar med just nu, så är jag ofta den enda kvinnan i gänget. Visst finns det andra kvinnor på Avalanche – vi har till exempel en av Sveriges bästa Q.A. Managers här, liksom en alldeles briljant Q.A. Engineer och en fantastisk IT-expert – men vi har försvinnande få kvinnor i produktion. Vi är runt 100 pers på Stockholmskontoret. Sju av dem är kvinnor. Alla utav oss – mig inräknat – jobbar med att administrera de kreativa männens arbete. Det är lustigt hur det alltid händer. Nåväl. Bristen på kvinnor inom datorspelsutveckling ger upphov till det Gisela Jönsson pratade om för länge sedan när hon gick igenom Rosabeth Moss Kanters utredning om gruppsamarbeten och proportioner. Hur kvinnor som är få eller helt ensamma på mansdominerade arbetsplatser får vissa roller tilldelade sig, och hur de rollerna begränsar kvinnornas handlingsutrymme.

Jönssons serie bloggposter är väl värd att läsas:
Del 0: Kvinnor, spel och cirkeldebatt
Del 1: På scenen – att representera kön
Del 2: En riktig gamer – vems sida är du på?
Del 3: Maskot eller järnlady? Om begränsade roller för minoritetspersoner
Del 4: Sammanfattning, och vad gör man?

Efter elva år av i stort sett samma behandling – in på ett nytt jobb, visa att du kan, platta till de dominanta herrarna i en diskussion om spel eller varför inte i ett spel, bevisa att du kan hantera klimatet, bli inpetad i en roll, håll dig för guds skull till den rollen eller bli mobbad – så börjar jag bli lite trött på den här skiten. Inte på spel, inte på företaget jag arbetar för, utan på den förbannade mansdominansen som orsakar att jag blir särbehandlad och känner mig utanför på ett arbete jag ursprungligen älskade och kunde tänka mig att ge allt för (och i vissa perioder gav allt för). Daglig diskriminering på ack så många olika och små och i sammanhanget helt obetydliga sätt tar ut sin rätt. De diskussioner jag har fört här med jämna mellanrum, mina debatter med Dataspelsbranschen, mina debatter i DN och P1 och Radiogamer och överallt, det kräver sin kvinna. Det kräver att jag alltid är villig att ställa mig på barrikaden, och ofta krävs det att jag gör det på andras villkor, inte mina egna. Om jag inte försvarar min ställning, min inställning, så “sviker” jag kvinnorna i branschen, eller hur? Nu vet jag att det inte är så. Jag vet att jag inte är ensam, men ibland känns det ensamt.

Det blev en lång inledning på det här blogginlägget, men det är kanske talande att jag måste börja med att berätta vad som ligger bakom den här enorma tröttheten jag känner innan jag går in på det jag egentligen ville diskutera. Nämligen den uppgivna tweet jag skickade ut i universum efter att ha genomlidit detta eviga återupprepande som mantraaktigt berättar för mig, genom små och tärande sätt att jag inte hör hemma här:

Svaret jag fick är talande, ur perspektivet att det saknas ett långtgående perspektiv på hur tungt det är att ro motströms, hela tiden. Det finns självklart fördelar med att vara kvinna i branschen, det är inte det jag motsäger, utan det handlar om den där själsätande ensamheten. Att med ovanstående bakgrund få sig tillsagd att jag är töntig är inte särskilt hjälpsamt, snarare tvärtom.

Jag har tagit bort namn och twitter-id på personen som skickade tweetet och jag skulle uppskatta om personen får förbli anonym. Inga repressalier. Jag tror nämligen att det var i all välmening tweetet skickades. Det är också därför jag har väntat med publicering, jag vill inte peka ut och skylla på, snarare lyfta ännu ett lager av komplikationer som gör tillvaron mindre lätthanterlig, nämligen oförståndet inför svårigheter och diskriminering som jag möter varje dag på jobbet.

Jag orkade inte med den påföljande diskussionen som uppstod, men det gjorde mångfaldsvapendragaren och min favoritdebattör, Pernilla Alexandersson från AddGender. Hennes argumentation gick ut på att om vi som kvinnor inte ges något utrymme, hur skall vi då kunna ta plats? Och de goda intentioner som ligger bakom det ursprungliga twitterinlägget till mig (trots stämpeln som töntig) till trots så måste vi som underrepresenterade kvinnor få hjälp för att förändra situationen. Det är en problematik som inte avhjälps med att vi som kvinnor röstar med fötterna. Förslaget var nämligen “om du inte blir uppskattad, så dra därifrån”. I vanliga fall hade jag sagt att det var ett bra råd, men i en bransch som letar folk är det konstigt att det enda “folket” som tillåts är män.

Det som verkligen tar priset – och förlåt min raljans och elakhet här – är det här tweetet som dök upp inte långt efter att diskussionen hade avslutats.

Det är fantastiskt. Jag blir kallad töntig som inte använder mina kvinnliga unika erfarenheter och snubben som säger det känner sig attackerad för att Pernilla säger emot. Förlåt min oförmätenhet, men unge man, oavsett om du hade haft ett kvinnligt nick och sagt samma sak hade Pernilla med största sannolikhet reagerat precis likadant. Liksom jag. Kvinnor som inte förstår problematiken är precis lika illa som män som inte förstår problematiken. Enda skillnaden är att män kan peka på de kvinnorna och säga “hurrudu, kolla den där bruden. Hon trivs ju.”

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,