I dagarna, typ igår, ägnade jag lite tid åt att diskutera om huruvida spelbranschen har ett problem med sin kvinnosyn eller inte. Jag blev under “diskussionens” gång jämförd med homofober och lite annat underhållande från en herre som absolut inte såg problemet. Alls.

Det jag skall skriva om här är dock inte den herrens något bristfälliga resonemang utan istället om en annan kommentator som påpekar följande:

Instead of being happy that the medium is moving in the right direction, why continue to complain because the scale is not 100% equally balanced? That list you mention will be hard to balance, because you’re bringing history into the equation. For it to balance out, you’d need to have to complete opposite balance for the same amount of time. That would be quite counter-productive would it not? Compare games of the last year, instead of the whole history of video game development, and you’ll see it’s not as bad as you make it appear.

Let’s be happy that the ball is finally rolling instead.

Jag kontrar med ett eget citat ifrån en tidigare bloggpost jag har skrivit här på discordia:

Det är också viktigt att uttrycka ett syfte. När det finns ett syfte kan man också börja ställa relevanta frågor runt problemet, och när man svarat på frågorna har man kommit närmare en lösning. För mig är den viktigaste frågan sålunda “vad vill jag åstadkomma med det jag gör” och resten av arbetet får följa på det.

Varför pratar jag då om problemformulering just nu? Jo för att i diskussionen om jämställdhet pratas det för tillfället mycket om att män och kvinnor som jag fokuserar för mycket på problemen, att vi bör försöka se lösningar istället. Mitt motargument blir då att ja, vi fokuserar på problemen just nu för att försöka få grepp om dem och förstå dem och för att kunna ställa rätt frågor. Frågor som i slutändan kan få oss att förstå vad lösningen faktiskt är.

Så för det första. Jag klagar inte jag pekar ut problemområden tillsammans med smarta unga människor som Moa Strand. För det andra jag agerar på de problemen jag ser. En del av diskursen går annars åt att repetera om och om igen om hur lite vi feminister gör, att vi aldrig löser problemen etc. Och om det inte är att vi inte agerar som är problemet, så är det att vi inte ägnar oss åt rätt frågor, för det är så klart upp till männen vi diskuterar med att avgöra vad som är rätt frågor och vad vi skall bry oss om.

den här attityden, sluta fokusera på problemen, är användbar när vi kommit så långt att problemen vi har är små nog. Vi är inte på den nivån än. Vi är inte ens i närheten. Så länge andra dessutom tar sig lov att diktera vad vi skall och inte skall ägna oss åt, vi som diskuterar de här frågorna, så är det i mina ögon ett tydligt tecken på att diskussionen ännu inte hamnat på den nivå där den borde vara om vi skall sluta peka på problemen.