Jag frågade för ett tag sedan vad jag skulle skriva om här på discordia, eftersom det börjar bli lite tröttsamt att alltid skriva om samma sak fast på olika sätt ¹. Ett av svaren var att skriva om favoritspel och sedan dissa dem. Ett av mina absoluta favoritspel är StarCraft (både ett och två), men precis som många andra spel har StarCraft en hel rad problem och eftersom det handlar om Blizzard gäller det i första hand story.

I StarCraft inleds bekantskapen med Jim Raynor, Arcturus Mengsk ² och Sarah Kerrigan. Under Brood Wars-kampanjen blir Kerrigan förvandlad av Zerg till Queen of Blades. Zerg är de insektliknande, muterade och muterande köttsliga varelserna i StarCraft-universat. Ljuddesignen för Zerg är särskilt imponerande. Zerg låter som de värsta kroppsljud du kan tänka dig, blöta och squickiga ³. Innan Kerrigan blir bortförd av Zerg är något dock på gång mellan Kerrigan och Raynor, ett frö till romantik som förstärks i StarCraft II, men som derailas å det grövsta av Zergs Overmind.

“Jim, I know what I did. I remember. Billions dead…because of me!”
“That was not you. That was the Queen of Blades. What they made you into. You’re back to being Sarah again. And we’re together now. So just hush, honey.”
“It doesn’t matter. Sarah Kerrigan, Queen of Blades…you don’t understand. Maybe you can never understand. I’ve always been a destroyer of things. Anything I touch, anything I care about…that’s why they picked me, Jim. Because I’m a destroyer of things…”
– Raynor och Kerrigan

För mig blir till att börja med transformationen av Kerrigan till Queen of Blades det ultimata övertagandet av kroppen över intellektet. Zerg är trots allt den omättliga svärmen, driften att äta och föröka sig. Det finns en slags id, ego och super-egostruktur ⁴ i StarCraft. Zerg är drifterna som knappt går att stoppa, de primala överlevnadsinstinkterna. Äta, föröka sig och dö. Terrans är egot och Protoss super-egot, båda är mer kontrollerade än svärmen.

Att Kerrigan därför blev assimilerad av just svärmen är knappast något som känns oväntat, snarare tvärtom. Det är inte utan att jag vill dra paralleller mellan Kerrigans förvandling till Queen of Blades till kyrkofädernas syn på sexualitet och kvinnan. Enligt Karen Armstrong i boken The Gospel According to Woman stod kvinnorna i deras ögon för kroppsligheten, de antiintellektuella drifterna och synden i form av köttsliga lustar ⁵. Till och med i StarCrafts något begränsade moraliska rymd är det svårt att inte se Zerg som onda, eller åtminstone hejdlöst själviska. De är våra drifter förstorade och förstärkta. Att en kvinna – Kerrigan – får stå för dessa antiintellektuella och hejdlösa drifter är bara en naturlig förlängning av den rädsla som omger den kvinnliga kroppen och sexualiteten. På 1400-talet brände vi häxor på bål i ett desperat försök att kontrollera kvinnan. Läser en Kramers och Sprengers Malleus Maleficarum dryper den av rädsla både för kvinnan, sex och kroppen. Vi skall späka oss, kontrollera oss. Vårt ur-tillstånd är trots allt syndfullt. Det går att spåra även till dagens fettfobiska tendenser och hur vi ser på smala människor som mer värdiga och kontrollerade än de som är överviktiga. Men jag kommer av ämnet. Zerg. Kerrigan.

När Kerrigan blev Queen of Blades föll hon från madonna-status ner i horträsket. Hon blev en representant för den fruktade kroppsligheten, kvinnligheten ⁶. Zerg blir en illustration över vad som händer när kroppen blir viktigare än intellektet. Hungern väcks och den är omättlig. Zerg är omättliga, liksom Queen of Blades, som för övrigt behåller alla sina kvinnliga attribut, kanske till och med spelar mer på dem än tidigare. Vi människor är för övrigt inte immuna. Spelar man ett av kampanjäventyren i StarCraft II handlar det om att rensa en by ifrån muterade människor. Zerg äter inte bara allt i sin väg. Den korrumperar också allt svärmen kommer i kontakt med.

(På andra sidan av spektrat har vi så klart Protoss som får illustrera den rena tankekraften, intellektet. Deras företrädare representeras uteslutande som män.)

Det är bakgrunden. I StarCraft II tar Raynor återigen tyglarna och i den första kampanjen – Wings of Liberty – träffar Raynor på Kerrigan igen. Det är så klart förespeglat med mycket prat runt Kerrigan och Raynors känslor för henne. Tychus har på sitt oefterhärmliga redneck space marine-sätt förhört Raynor om Kerrigan och den enda andra namngivna kvinnan i kampanjen som enligt Tychus är kär i Raynor. Jag förstår inte varför, för han är sur och tvär och jävlig. Men Raynor vill ändå ha tillbaka Kerrigan oavsett vad det kostar, så han räddar henne. Och hon – så klart – är inte den Kerrigan Raynor minns. Precis som en kvinna som inte längre är oskuld är Kerrigan förändrad av kontakten med Zerg. Hur hon än försöker – och hur skyldig hon än känner sig – är hon inte längre madonnan från innan tiden som Queen of Blades. Därför är hon heller inte lika stark som hon var innan hon blev Queen of Blades, eller för den delen när hon hängav sig helt åt köttet.

“Forget Mengsk. Forget all of it. This is about you and me.”
“Until Mengsk is dead, there can’t be a ‘you and me.'”
– Raynor och Kerrigan

Hennes förlorade makt visar sig också mycket riktigt när hon tar sig an Arcturus Mengsk, mannen som förrådde henne till att börja, men hon är för svag för att besegra honom. Raynor måste hjälpa henne, vilket känns oerhört nedlåtande. Det blir dock i slutändan någon slags bekräftelse på hur köttsligheten korrumperat Kerrigan så att hon aldrig kan bli densamma igen. Hon offrar sitt förhållande med Raynor för att gå tillbaka till svärmen, något Raynor så klart förbannar.

Med andra ord är den här texten en långdragen hypotes om hur den grundläggande synen på kvinnor – horor eller madonnor – får sitt uttryck i hur Zerg inte bara drar ner Kerrigan i ett träsk hon aldrig kan ta sig upp ur, men även mellan den rådande våldtäktskulturen och hur den tar sig uttryck i hanteringen av dess offer. Det finns ett före och ett efter. Antingen är du ren och sexuellt en oskuld eller så är du besudlad. Som med Kerrigan har det egentligen ingen betydelse om det är frivilligt eller ofrivilligt – världen kommer ändå att se dig som trasig, mindre värd, en del av köttsligheten.

Den än mer förvånande hypotesen i den här texten – för mig som skrev den – är att Zerg är sex. Vem hade kunnat tro det?

Fotnötter
¹ Om marginaliserade gruppers situation inom spelindustri och spelkultur. Det är asviktigt, jag vet, men jag måste komma tillbaka till en plats där jag känner att jag känner lust till skrivandet igen. Eller måste. Vill.
² Mengsk lider av fantasynamnsjukan fast i science fiction tappning. Varför kan folk inte bara heta Lars eller Britta i spelsettings?
³ Squickig är inte ett ord egentligen, men det låter som ett bra beskrivande ord för ljudeffekterna för Zerg. Det squickar rätt ordentligt om Zerg.
⁴ Freuds teorier passar bra i speldesign. Alternativt när man svamlar om StarCraft och försöker pressa in grejer i hypoteser.
⁵ “Kyrkofäderna” i det här sammanhanget var en samling herrar som levde och verkade på 200 till 400-talet, Tertullianus, Augustinus och Hieronymus är de Armstrong refererar till i första hand. Hon skriver så här om dem “Thus the Western Fathers of the Church who were most influential because of their intellectual brilliance and forceful personalities were all of a religious ‘type’ which inclined them towards fundamentalist, aggressive and anti-sexual theologies. They are not called Fathers for nothing: from them was born Western Christianity. They were deeply infected by the atmosphere of asceticism in Late Antiquity and their emotional temperaments together with their misunderstanding of certain subtle points in the Greek words of the epistles of st Paul (like sarx (flesh)) meant that they were ill equipped to provide the new Church with a healty sexual rationale.”
⁶ Alltså, läs Armstrongs bok. Den tar upp hälsosamma attityder som den hos Odo de Cluny – “To embrace a woman is to embrace a sack of manure”. Fin kille.