Det här är ännu en i raden av “Åsa dissar sina favoritspel” som av någon anledning verkar vara populärt.

The Order 1886 är helt motsatt min första diss av StarCraft – berättelsen är styrkan i spelet medan spelmekaniken ärligt talat är riktigt dålig, i synnerhet den som driver narrativet. Till skillnad från Heavy Rain – som var minst lika dåligt ur det perspektivet – så använder sig inte The Order av kassa och konstiga sätt att kontrollera spelet (som av vissa hyllades som “innovativt” vilket jag inte alls förstår), utan av quick time events och buttonmashing. Med tanke på hur stort utrymme storyn har och hur hårt styrt narrativet är är det kanske inte så konstigt att hela spelet är en enda lång korridorsskjutare med ett hyfsat coversystem och en mängd knapptryckarfester.

vad jag som spelare får lov att göra är så hårt styrt att minsta avvikelse orsakar problem – eller i värsta fall döden. det gör det också svårt för mig att ta mig vidare i spelet. Om något moment känns svårt blir det omöjligt att lämna det, göra något annat och återkomma senare. Det enda jag kan göra är att nöta det, gång på gång på gång tills jag kommer vidare.

Nackdelen med ett så styrt spel är att det kräver att jag spelar det på ett visst sätt och inte avviker. Jag måste helt enkelt köpa premissen för spelet – det är det här du får – glöm att ge dig ut på egna äventyr.

The Order 1886 har med rätta fått kritik för spelets mekanik. Tendensen till att buttonmasha sig igenom episka strider kan jag uppleva känns både föråldrad och stelt. En mer innovativ approach hade gjort spelet bättre. det The Order 1886 i första hand förlorar på är alltså att upplevelsen känns omodern. Skall jag vara helt ärlig är det inte säkert att det beror på att Ready at Dawn gjort ett dåligt jobb. Det kan lika gärna bero på att det även går trender i speldesign. Precis som övriga designområden – om det är bilar, möbler, tapeter, webbsidor eller spel – så finns det tydliga trender.

Just nu lutar spelen mot en Open World eller sandboxdesign. Man vill ge spelaren frihet att upptäcka och sätta sin egen agenda. Sandbox och Open World är heller inte utan sin problematik, men de spelen hyllas i högre grad i dagsläget eftersom det helt enkelt är poppis att spela och att göra dem. I alla fall enligt min hypotes. Mitt i den trenden damp The Order 1886 ner, ett spel som gör raka motsatsen. Det är som att gå runt med hockeyfrilla på en hipsterfest – det har ingen betydelse om den är välklippt och passar ditt ansikte, igen kommer att ta den på allvar ändå. Det är ju en hockeyfrilla.

Nu tänker jag vända lite på steken och hissa The Order som den spelnörd med fäbless för udda spel som jag är.

The Order 1886 har få buggar, det är hög FPS på spelet och grafiskt är det helt otroligt. Animationer och röstskådespeleri är helt överlägsna till och med mätta emot andra mästare som Naughty Dog och BioWare. För berättelsen som Ready at Dawn vill berätta är The Order 1886 försedd med ett utmärkt format.

Det råkar bara vara en renrakad haka och hockeyfrilla i en tid då rakade sidor och helskägg dominerar.