Ascension är även det en bok som utspelar sig i Mass Effect-universat. Den här gången har Sarens och Sovereigns attack på Citadellet precis genomförts, och the Illusive Man* funderar på sitt nästa drag. Cerberus är en stor komponent i boken och får följdaktligen ganska mycket exposition.

Mass Effect: Ascension – Nu med quarians

Handlingen centrerar sig runt Grissom Academy (ni som har spelat Overlord känner säkert igen denna illustra skola) och specifikt runt Kahlee Sanders som vi träffade på i första boken, Revelation. Nu har det gått ett par år och Sanders är forskare på skolan som huserar en rad unga biotics, bland annat Gillian Grayson. Det Sanders inte vet är att även Cerberus håller ett öga på Gillian, genom Gillians far, Paul Grayson.

Det hela tar så klart en vändning mot det mer dramatiska och action-betonade när Cerberus genom en agent doserar Gillian med en biotictriggande drog, vilket Kahlee och säkerhetschefen på Grissom Academy uppfattar som ett försök att ta Gillians liv. Mer än så tänker jag inte avslöja av handlingen, eftersom det skulle utgöra en rätt kraftig spoiler.

Ascension är som sagt den andra boken i Mass Effect-serien och även om den är något bättre än föregångaren Revelation är den ändå platt och ganska intetsägande. Författaren verkar i det närmaste rädd för att ge sina aktörer i boken mer än ett ganska ytligt känsloliv. Jag tror det kan ha att göra – återigen – med spelmediet. I spel är ju knappast tanken att spelet skall diktera alla känslor och reaktioner för spelarpersonerna, det tar charmen ifrån spelupplevelsen om man själv inte får delta genom att tillskriva sina protagonister både känslor och motivationer, men det här är en bok. Det är det bästa sättet att få en insikt i vad som pågår bakom fasaden, och ändå så målar Karpyshyn bara upp en yta. Det är en vacker och rätt underhållande yta, men det finns inget direkt djup att dyka ner i under den.

Jag vill dra paralleller med Dan Brown här, men samtidigt känns det orättvist, eftersom Brown har en tendens till foreshadowing som driver mig till vansinne. De tendenserna finns inte hos Karpyshyn, så på ett sätt är Karpyshyn en långt mycket skickligare författare än Brown.

Precis som med förra boken gäller det alltså att Ascension är en trevlig inblick i Mass Effect-universat, men det är inte mycket mer än så. Är man redan biten fantast är det mycket trevligt att få lite mer insikt i Quarians och deras riter och levnadssätt, i vad som händer bakom Grissom Academys väggar och vad som händer när man inte är ute och räddar världen från Reapers, som Shepard har en tendens att göra, men det är urvattnat och, ja, ytligt.

Två och en halv Mass Effect-reläer av fem möjliga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect: Ascension, Drew Karpyshyn, bok, Mass Effect, recension

_________________________________
* Illusive Man är fortfarande det absolut töntigaste kodnamnet evvar. Sorry BioWare.