För ett bra tag sedan skrev speljournalisten Thomas Arnroth om hur han tagit sig igenom en svår period av sitt liv med hjälp av spel. Eftersom jag har en tendens att i många fall vara kritisk mot spel och spelkulturen tänkte jag berätta om hur jag hanterade en mycket svår period i mitt liv, och det med hjälp av just spel. TRIGGERVARNING: Den här bloggposten innehåller referenser till självskadebeteende och depression.

Jag har i omgångar lidit av depressioner, och jag har en tendens till självskadebeteende. Depressionerna kan dröja kvar i upp till ett par år åt gången. Depression för mig är till stor del att inte ha lust med något. När jag inte är deprimerad gör jag hur mycket som helst och njuter av att vara produktiv. Depressionen tar bort all lust och ersätter med måsten och borden.

Självskadebeteendet har varit ett sätt för mig att externalisera min själsliga smärta, alltså den ångest jag känt över att misslyckas, att inte passa in, att inte vara tillräckligt duktig. För mig var det en krycka, och till viss del ett beroende. På samma sätt som det går att ta till alkohol eller narkotika för att döva en inre smärta, tog jag till kniven när livet blev för svårt.

För ett par år sedan blev min pappa sjuk. Hans hjärta var mer eller mindre utslitet och det beslöts att han skulle genomgå en bypassoperation. Tiden fram till operationen var påfrestande, inte bara på grund av oron, men även för att jag vantrivdes med mitt jobb och de arbetsuppgifter jag hade. Jag gick hos en psykolog på samtalsterapi och det diskuterades sjukskrivning på grund av depression, något jag motsatte mig. Tiden gick och både jag och pappa mådde sämre. Till saken hör att det är 4 – 5 timmars tågresa hem och min ekonomiska situation var dålig. Att resa hur som helst var för mig omöjligt och det gav mig mycket dåligt samvete.

Pappa gick bort den 10/7 – 12 och då var jag så ledsen att jag inte ville leva längre. Tio dagar senare, den 20/7, gick hans bror Rolf bort. Jag var då helt isolerad ifrån min familj. Det som räddade mig var Dragon Age II och Mass Effect-serien. När inget annat i mitt liv fungerade tog jag till spelen för att ta mig igenom bara en dag till. Att slippa de malande tankarna genom att slå mig ner framför TV:n för att för femte eller sjätte gången rädda universum var det enda som höll mig igång. Det och tanken på hur syrran skulle reagera på om jag tog livet av mig.

Intellektuellt sett förstod jag att jag mådde mycket dåligt under den här perioden, men känslomässigt ansåg jag att det inte var mer än jag förtjänade.

Att då få kliva ur mig själv och bli den hjältemodiga Shepard som kämpar för att rädda galaxen var precis vad jag behövde. Att perioden sammanföll med en rad DLC-släpp till Mass Effect 3 var bara ren tur. I ett sammanhang när jag inte orkade hantera något annat än att spela ett spel jag redan kunde utan och innan gav DLC-tilläggen mig en anledning att fortsätta upptäcka och fortsätta känna att även om inget annat fungerar, så finns åtminstone spelet där som en krycka att luta mig emot.

I spelet fanns också personer som jag kunde luta mig emot, eller strunta i. Det var helt upp till mig vilka jag ville prata med eller inte prata med – en enorm lättnad eftersom det hela tiden vad jag som kontrollerade upplevelsen. I spelet riskerade jag inga telefonsamtal där någon sade “din far är död” eller “din farbror dog inatt”. Inga medkännande blickar som fick mig att känna mig utsatt och obekväm och sanningen att säga otillräcklig eftersom det gick en lång period när jag inte kunde gråta över min far, eller ens känna något. Jag var bedövad. Att då gråta över Mordin, Legion och Thane gav mig ett litet men ändå livsviktigt utlopp för sorgen som satt som en stoppkork i min kropp och inte ville flytta på sig.

Spelet gav mig kontroll över en tillvaro som kändes långt ifrån kontrollerbar, där mina känslor helt plötsligt kunde överväldiga mig och få mig att kippa efter andan för att allt gjorde så otroligt ont.

Cerberus fick på något plan representera allt som var fel. Den okoordinerade sjukvården som inte gav pappa vård efter hans hjärnblödning, mina känslor av otillräcklighet och skuld över att inte ha kunnat vara hos pappa. Orättvisan i att pappa inte fick ett par år till som planerat utan istället en lång sjukdomsperiod innan han gick bort. Att Rolf inte kunde vara hos honom på grund av att han hade cancer. Skulden över att inte vara en god dotter.

Allt det där kunde jag glömma eller få utlopp för när jag slogs mot Geth, Cerberus och Reapers. Det var verklighetsflykt när jag behövde den som mest, när jag dessutom befann mig i ett tillstånd då det var omöjligt för mig att koncentrera mig på en sak mer än tio minuter. Jag kunde inte läsa böcker. Jag kunde knappt skriva (vilket för övrigt syns om en går tillbaka till Juli – Augusti 2012 i den här bloggen), jag kunde inte engagera mig i filmer eller TV-serier. Jag såg till exempel en rad serier när jag mådde som sämst, men jag har inget minne av vad de handlade om. Men jag kunde spela. Och det gjorde jag.

Jag skall inte vara så melodramatisk att jag skriver att Shepard räddade livet på mig, men hon var en stor del i att göra en annars helt outhärdlig tillvaro dräglig. De enda som råkade illa ut var mina fiender i spelet.