I min recensions- och rollspelargärning springer jag ibland in i äventyr som kanske hade mått bättre av lite mer arbete. Ofta handlar det om traditionella rollspel, fantasysetting och så många tropes och stereotyper du kan önska dig. Samtidigt som jag oundvikligen tycket att de här äventyren förmodligen hade mått bättre av att luckra upp stereotyperna en smula, kanske släppa på en del av de sämre troperna och – för jösse namn – sluta att helt glömma bort kvinnor alternativt sätta dem i roller Kramer1 varit stolt över i form av förföriska manipulatörer eller liknande. “Hey grabben, lägg ner pennan”, vill jag säga. “Dina sexualneuroser syns.”

För att inte tala om hela den galenskapen som omger ett äventyr som inleds med äldre herrar i skägg och mantel som sitter i ett hörn av värdshuset och erbjuder kartor till hugade äventyrare.

Trots det hittar jag ibland bland de helt vansinnigt stereotypa äventyren ett eller två som är så dåligt att jag och min grupp bara måste älska dem. Kanske är det något i hur de satts samman som attraherar oss. Kanske är det att gruppen är på gott humör eller att äventyret skriker åt oss vilken riktning vi skall ta, hur vi skall lösa problemen som uppstår. I vilket fall om helst kan det med gamla goa tradäventyr ibland uppstå ren magi.

Det är kanske därför jag inte överger rollspelen – för att jag längtar till de ögonblick då magin uppstår? För det mest är nämligen inte dåliga äventyr bra, därom råder nog ingen tvekan, men jag funderar på vad det är som gör att det blir bra ibland? Är det kanske stämningen? Spelgruppen? Kärleken till rollspel eller att vi nickar igenkännande varje gång en ny stereotyp sticker upp huvudet i äventyret?

Oavsett vilket finns det något sympatiskt i de äventyren som får både mig och gruppen jag spelar med att le lite överseende, gräva ner hälarna och gå och loota nästa kista i grottan.

Fotnot:
—————–
1 Heinrich Kramer, författare till Häxhamaren, och i förlängningen ansvarig för häxbränningarna i Europa och Nordamerika. Himla trevlig typ – inte. Jag har läst Häxhammare, eller Malleus Maleficarum som den heter, och har helt ovetenskapligt kommit fram till att Kramer hade värsta sexualneuroserna, och antagligen ett par tre skruvar lösa.